Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annat... Så, ja, så kom dår en tid... en underlig
frestelsens tid... men så blef jag fri genom bara ett par ord...
jag förstod plötsligen hvad det var jag saknade, hvad jag
längtade efter hos henne... det var dig ... jag förstod, att
jag måste återfinna dig hos den kvinna jag ålskar... och
finner jag inte någon sådan kvinna, så kan jag aldrig
gifta mig. Då slet jag mig lös... jag vet, att jag gjorde
smärta, att jag blef kallad grym och hjärtlös, men jag kunde
inte annat... vi två, vi voro egentligen och skulle aldrig
bli annat än främlingar för hvarandra... det var bara ett
helt litet område i min själ hon haft i besittning, och
det hon väckte till lif där, det dog, då jag blef fri fråln
henne...»
»Du vill ej säga hennes namn,» frågade Øster
tvekande.
»Nej, mamma, hon var ej sådan, att jag vill att du
skall .hafva reda på henne. Biara det kan jag säga dig,
att hon var en högättad, förfinadt själfvisk kvinna, som
gjorde a Ht för att, såsom hon brukade säga, återföra mig
på ’rätta vägar’. Vi gjorde aldrig annat än tvistade, men
du förstår nog att det ’var inte gnat eller gräl i tvisterna, de
hade hela den berusande stämningen af en hetsig jakt
på ystra hästar en vacker vårmorgon...»
»Hur kommer det sig, att du icke heller om detta siagt
mig något, Sven?»
»Därför, säger jag dig återigen, att j<ag inte kunde;
det var så formlöst, så obestämdt, jag visste inte själf
hvad jag kände; först nu, efteråt, förstår jag alltsaimmans.
Och så kände jag att jag hade kraft att gå igenom det på
egen hand, och då ville jag ej plåga och oroa dig. När
den stunden kommer, att det är något jag inte kan gå igenom,
då — då kommer jag till dig.»
»Hvad du nu berättat mig, Sven, det har jag vetat
förut, fastän jag ännu mindre än du kunde ge det form
och namn,» sade Ester med ett litet småleende.
Sven skakade på hufvudet.
»Nej, mamma, det är inte möjligt...»
»Skall jag säga dig när? Förra terminen... i höstas
... ungefär i november månad... då träffades ni...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
