Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sången ljöd oupphörligt inom mig under de där
dagarna ... Och så, mamma, det är ett farligt arf du gifvit
mig, det att alla hjärtan genast öppnas på vid gafvel
för mig, att öfverallt sympati och kärlek’ strömma mig till
mötes. Lifvet berusar en, man känner sig1 som dess
bortskämda barn, och som ett sådant ropar man hänsynslöst ut
allt hvad man känner och tänker, säker på att människorna
skola förlåta en hvad de ej förlåta ett af lifvets styfbarn
... Det är något farligt i det där...»
»Det är sant, Sven,» sade Bster leende, »men jag tror
att du kan undbomma faran; bara detta att du fått syn på det
bortskämda barnet gör, att du kan tukta det...»
»Det har du rätt i, mamma, jag har nog en liten
järntygel på mig, och den har jag också fått i arf af dig.
Det sitter alltid en liten själfkritiksparfvel på vakt hos mina
ystra fålar, och den skall väl hindra dem att skena i väg
alltför galet... Nå... så nalkades den ödesdigra dagen
— det hade kommit en hel mängd norska och danska
studenter, det var en uppflamning af skandinavism, som än mer
ökade vår yrsel. Jag fick vänner öfverallt, det var ett
utbyte af tankar och åsikter... jag sällskapade från morgon
till kväll, dryftande alla möjliga ämnen och tyckte att hela
lifvet var en enda härlig solskensdag. Så — ja, mamma,
jag vill bikta ärligt för dig, jag hade skålat för mycket, då
jag höll det förkättrade talet. HVad jag sade minns jag ej
riktigt, jag skulle inte heller vilja upprepa det för dig, ty
det Var nog — ja, för att uttrycka mig eufemistiskt, det var
inte lojalt. Några tidningar sade, att det var blodigt
revolutionärt och ansågo att mitt aflägsnande från akademien vore
det enda som kunde rädda ett hotadt samhälle. Ja, jag
erkänner att mitt uppträdande ej Var som det bort vara, och
jag har ju gjort allt hvad jag kunnat för att försona mitt
fel — jag har varit omkring hos vederbörande och ödmjukt
känslighet var likt honom!...
bedt om tillgift — sedan domen öfver mig fallit — förut
hvarken kunde elLer ville jag...»
Ester smålog. HVad det lilla draget af stolthet och fin-
»Och hVad sade Vederbörande’?»
»Å, de voro allesammans rörda och förläto mig af hjär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
