Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Visa mig först att du verkligen har god vilja, så vill
jag tro på dig...»
»D e t är inte att tro, pappa! Förtroendet skall gå före.»
»Jag kan inte tro på dig ännu, Sven, min själ är
nedtryckt, och jag känner mig som en bruten man. Jag trodde
mjg ha kraft att bära, men när slaget kom, upptäckte
jag, att jag bara lekt kurragömma med mig själf: jag
hade aldrig någonsin trott det omöjliga, att min son skulle
bli förvisad från universitetet. Jäg vet att i allt som sker
ligger Guds kärlek till grund och att Hän till sist skall
leda allt till en god utgång, men, min gosse, jag kan
inte ännu känna det så. Du har slagit mig lam, Sven,
till och med i min tro på Gud; när jag återfår den, nar jag
åter känner mig som hans lydiga, ödmjuka barn, och det
skall jag en gång göra — då blir det nog bra mellan
dig och mig också...»
»Pappa vi’ll då in te förlåta mig?» utbrast Sven häftigt
upprörd.
Bengt reste sig ur stolen med en ansträngd rörelse.
Åter kände Sven ett skorr genom hjärtat, då han såg
faderns trötta hållning och mindes hur rak och spänstig
den var för endast ett par månader sedan.
»Jo, min gosse,» sade Bengt och räckte Sven sin hand,
»af hjärtat förlåter jag dig, så visst som G(ud en gång
förlät mig, den störste bland syndare. Men allt det som heter
glädje och tro och hopp, det har jag ännu icke fått fatt
på... Dock, det reder sig väl... vi skola ej nu mera tala
härom... Nu stannar du hemma någon tid, så få vi sedan
ordna för din närmaste framtid ...»
Han nickade ett par gånger med ett vänligt, men på
samma gång sorgset och trött leende. Så gick han fram till
fiitt skrifbord och tycktes ej mera taga notis om Sven.
Då Sven kom ut till Ester, såg han alldeles
för-tviflad ut.
»Ja, mamma, det var svårt, det svåraste af alltsammans,»
utbrast han, »pappa tog det som en hel tragedi, an riktig
familjeolycka, han behandlade mig alldeles, som om jag
varit en förlorad son, talade om att jag slagit honom lam,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
