Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 2. Kärlek ock sång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drack upp sin sammantiggda skatt
af lump till sista trasan.
De klunka och dunka
i bänkarna med stop,
de skåla och skråla
och skratta allihop.»
Trots elände och allt tar det lustiga sällskapet lifvet
gladt, och hvar och en sjunger sin egen visa, i hvilken
han skildrar sitt speciella yrke i de mäst målande drag.
“Ämnet hör till de lägsta i naturen,“ säger Carlyle, “men
det visar så mycket klarare skaldens gåfva att höja det
till konstens värld.“
Åtskilliga andra mycket intressanta dikter af liknande
slag kunde anföras från denna tid. Det är emellertid de
egentliga visorna, The Songs of Burns, som beteckna det
högsta af hans diktning. De äro bildade efter de gamla
skotska balladerna och bygdetrallarna och hafva ofta
samma omkväden som dessa. En del af förebilderna hade
ett rått och ytterst lättfärdigt innehåll. Hos Burns finner
man visserligen ingen skräck för det naturliga, och hans
visor röra sig om samma ämnen som de gamla balladerna,
kärlek och vin, men de äro fylda af en så finkänslig
innerlighet och en så frisk humor, att man skall vara en
engelsk moralist för att känna sig bortstött från äfven
de djärfvaste ämnen de behandla.
Kärlek först och kärlek sist, det är det hufvudsakliga
i dessa visor — icke blott kärleken till kärestan eller
rättare kärestorna, ty de voro nästan så många som legio,
utan till allt som mötte honom. För Robert Burns’ blick
är allting vackert, allting intressant och älskvärdt. De
vilda, mossiga bärgen, de ringlande strömmarna med alar
och björkar vid stränderna, de ödsliga myrarna, där
kärrfåglarna flyga upp, de fattiga tegarna och de stackars
små stugorna — allt är så friskt och härligt och värdt
att besjungas på det vänligaste sätt. Och alla människor
och alla varelser — det finnes icke en, om än aldrig så
obetydlig eller förkastad, som icke är värd sin egen visa.
“Gamla Mailie“ ligger på sin dödsbädd och förmanar
de kringstående att se väl om hennes lam, så att det
inte lider någon skada, när det blir ensamt i världen och
utan stöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:24:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/robburns/0014.html
