Robotarnas gud / Kapitel 1 (1932) Author: Elfred Berggren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

I.

I dag överraskade mig Andréen. Han kom in på mitt rum under förmiddagens lopp med några mikroskopiska preparat, som han ställt i ordning, och när han lagt glasen på bordet, blev han stående och tittade ut genom fönstret. Så sade han: -- Har du sett, att det börjar bli vår nu äntligen. Och därpå gick han utan att vänta på svar.

Av någon annan hade det inte varit något märkvärdigt, men ur Andréens mun var det häpnadsväckande. Det kan faktiskt gå åratal utan att vi tala med varann om någonting, som inte rör arbetet, och ändå betraktar jag honom lika mycket som vän som assistent och betald medarbetare. Det finns ett drag av noli-me-tangere över honom, som gör, att man gärna lämnar honom själv i fred och nöjer sig med vad han gör.

Hur som helst så måtte hans reflektion ha slagit rot i mitt undermedvetna och distraherat mig, ty en stund senare märkte jag, att jag inte hade uppmärksamheten fäst på vad det vänstra ögot såg i mikroskopets synfält, utan att det var det högra, som observerade -- och vad? -- jo, en solstråle, som smugit sig in i rummet och kom

6

krypande fram mot stativfoten och min högra hand med reservoarpennan.

Det är underligt vad intresset betingas av småsaker. Sedan jag upptäckt den där solstrålen, ville det inte bli mera arbete av. Jag försökte koncentrera mig på vad jag såg i mikroskopet, men tankarna gledo undan från mig som vattenpärlor, man försöker hålla kvar i händerna, jag slöt ögonen och försökte suggerera fram intresset igen, men jag upptäckte snart, att det var ingenting att göra åt saken, så jag tog mitt parti, slog upp fönstret, tände pipan och ställde mig att titta ut på gårdsplanen, där gubben Andersson, som jag utnämnt till chef för utearbetena, höll på att göra vårsnyggt med kratta och spade.

Andréen hade alldeles rätt. Våren hade verkligen kommit. Nästan all snö var borta, bara här och där i skrymslen, som solen inte kommit åt, låg den kvar som svarta smutsiga isstycken, och gårdsplanen, som lutar mot söder, var fullkomligt torr som hade det varit riktig sommar.

Det var roligt att se Andersson gå och stöka. Födandets och växandets under upphör att vara mysterium och blir nästan banalt för söderns folk, som äro mera bortskämda än vi, men för Andersson, som för några dagar sedan bekymrat betraktade de späda gräsbrodden, som tittade upp genom bäddar av fjolårslöv och skräp, är det undret framför alla under, och med litet fantasi kan man i honom nästan se en gammal

7

tandlös faun med vasspipan undanstucken i bakfickan och gumshornen gömda i knallhatten, som en gång sett bättre dagar i min garderob.

-- Våren är sen i år, men få vi bara några sådana här dagar skall vi snart vara ifatt igen, säger Andersson.

Och jag nickade, tar min mössa och en käpp och går på vårpromenad.

Innan det kan bli vår, måste det ha varit vinter och höst och sommar och vår många gånger förut, tänker jag. Men det är underligt huru litet jag egentligen märkt av det. Jag har gått omkring på laboratoriet, jag har tolkat tusentals preparat i mikroskopet, jag har läst och skrivit och tänkt, jag har med ett ord arbetat, det är faktiskt flera år som jag inte tittat upp från arbetet, tycker jag, dag och natt, och sommar och vinter ha glidit förbi utan att jag märkt det på annat sätt än att ibland dagsljuset har räckt längre på eftermiddagarna, ibland mindre länge. En dag som i dag vet jag mig inte ha upplevt på mycket länge. Jag antar, att en björn, som kryper ut från sitt vinteride, skall känna något liknande. Jag är som berusad av luften och solen, och den friska vårstormen kommer mig att tänka på sjön och en god segelbåt.

Jag kramar käppen och tar ut stegen på vägen, som här ligger våt och smörjig i skuggan av ett

8

skogsband, jag plumsar genom pölarna utan att bry mig om att leran stänker högt upp på byxbenet -- en skolpojke som rymt från skolan!

Vid vägkanten ser jag en liten rörande scen. Snön ligger kvar i ett band, och ett litet stycke framför bandet, bara tre till fyra meter, ha de första krokus stuckit upp sina klara huvuden. Det är alldeles förvånansvärt hur liten latituden mellan döden och livet i själva verket är. Här är den tre till fyra meter. Våren är en kraftig stimulans. Och om den förmår väcka blommor nästan inne i isen, då är det ingenting förvånande, att den väcker mig inne på ett laboratorium.

Det behövs bara att man skall gå ut en dag som denna för att man skall bli full av argument mot Ritter.

Ritter är en idiot. Det vill säga egentligen är han berömd professor i Berlin och framstående biokemist, men i ett avseende är han idiot likafullt. Jag har gått någon tid och samlat material mot hans senaste uppsats, men om jag bara finge ta honom med mig ut en sådan här dag i naturen, skulle det inte vara någon konst att visa, huru fel han har.

Ritter har begått samma fel som så många andra före honom, nämligen att tro, att "livet" och "äggvitan" är samma sak, därför att det ena alltid förutsätter det andra. Det är visserligen sant, att vi inte kunna ge en verklig definition

9

på livet, det enda vi kunna säga är att utan äggvita -- intet liv, men därav följer väl knappast omvändningen: så snart det finns äggvita finns det liv. Det är det han tror. Och han tror, att han skall bli i stånd att bygga upp ett äggviteämne på sitt laboratorium, som är så komplicerat att det lever. Framställa liv på laboratorium!

Vore han med mig i dag skulle han begripa, att livet inte är ett statiskt problem, som han tror, utan ett dynamiskt. Att hans ynkliga lilla laboratorium inte räcker till för att göra, vad naturen själv kanske behövt årmillioner att älska och piska, att svettas och frysa fram. Att livet är någonting, som den döda materien varit tvungen att lära sig i naturens skola, och att de enda elever, som voro nog intelligenta att lära sig leva, voro de urceller, som gåvo upphov till oss som leva nu. Att det behövs ett tålamod, som sträcker sig över geologiska tidsåldrar för att lära någon leva, som inte redan gör det. Och det tålamodet tror jag inte ens titulus Ritter besitter.

Jag skäms nästan för mig själv, där jag strävar vidare i solskenet, för att jag tagit i så hårt med den stackars Ritter, som kanske i själva verket är en hedersprick. Men just nu tycker jag problemet ligger så klart, att där inte finns några dunkla punkter, och varför skall han då ha andra åsikter än jag.

10

Kanske det inte är riktigt bra att isolera sig på ett laboratorium, som jag gjort för så lång tid. Man blir bitter i argumenteringen.

En massa skräp har samlat sig i diket och dämt upp, så att vattnet står över vägen. Vad har man käpp för, och varför har man skolpojksledigt, om inte just för att leka vattenbyggnadsingenjör? Det är snart ordnat, och det lössläppta vattnet forsar nedåt, sopar med sig allt löst ett stycke upp på kanten och bryter några små hinder, som annars kunnat växa upp till riktiga fördämningar. Just när vattnet får fart, ser jag, att det ligger några uppryckta krokus i sörjan. Något barn, som roar sig med att rycka upp blommor och kasta bort dem. Det är bra brutalt. Men döden är nu en gång brutal. För resten, vad den saken beträffar, så är den knappast brutalare än födelsen. Det är bara det, att vi aldrig tala om födelsens brutalitet. Livet är en så underbar sak, att vi finner oss just i den brutaliteten utan att bråka.

Jag hade tänkt gå upp på utsiktsplatån, men jag måste stanna och pusta ett slag i backen. Jag är tydligen i dålig form. För mycket stillasittande. När yrselkänslorna givit med sig och

11

hjärtat arbetar lugnare, fortsätter jag en smula försiktigare. Vägen slingrar sig i skogen, så man bara ser några meter framför sig, och så kommer man plötsligt ut på toppen och har hela den vida utsikten framför sig. Det ger något av samma känsla, som när man hoppar i skidbacke, just när man lämnat guppet.

Naturligtvis fanns det folk där, det stod en grå ulster framme vid kanten, men jag brydde mig inte om honom utan ställde mig vid hans sida och tittade ut.

Att se på jorden från ett berg eller en flygmaskin ger mig alltid en särskild sensation. Antagligen beror det på att jag så mycket tittar i mikroskop. För den, som är van att syssla med detaljer, känns det som en njutning att få frossa i överblickar och stora linjer, en fullkomligt normal reaktion för resten. Jag står och super in anblicken av hus och människor, så långt borta att jag knappt kan urskilja dem, vägar och vattendrag och längst ut kustlinjen med öar och holmar ända tills jorden tar slut och bara himmeln är kvar.

Jag känner mig som Gulliver bland liliputanerna.

Plötsligt känner jag, att ulstern fixerar mig. Jag vänder mig åt sidan och ser att det är Blom. Vi voro en gång skolkamrater och vänner, om man nu skall kalla sådana vänner, som man umgås med på grund av yttre omständigheter och inte

12

av fritt val. Sedan vi skildes, träffas vi nästan aldrig, vi ha kanske talat med varandra fem gånger på lika många år.

Han säger: -- Jaså, du är ute på vårpromenad. Du tillhör bestämt de där människorna, som ta sig en ordentlig promenad varje år, vare sig de behöva det eller ej.

Jag har just ingenting att svara. Naturligtvis har han rätt. Jag är verkligen inte mycket ute.

Jag säger lamt: -- Det är underbart vackert i dag, eller hur?

Och han säger ironiskt: -- Är du verkligen så sällan ute, att du behöver få bekräftelse av mig, om det är vackert eller ej!

Egentligen skulle jag bli förargad, men han är läkare och man hyser trots allt en liten respekt för läkare. Man må känna dem personligen, och man må vara alldeles övertygad om, att de stå praktiskt taget hjälplösa inför de flesta sjukdomar, det faktum, att de i sin dagliga gärning syssla direkt med liv och död, ger dem i alla fall en särställning jämfört med oss andra. Man inbillar sig, att de stå de centrala livsproblemen närmare än vi andra.

Blom börjar tala igen: -- Vet du av, att du håller på att fördärva dig fullständigt av för mycket arbete och stillasittande. Man behöver inte vara läkare för att se, att du snart faller ihop, ifall du inte bättrar dig.

-- Säger du det?

13

-- Ja, det säger jag. Jag såg dig en gång i en spårvagn -- du lade inte märke till mig. Hade du konsulterat mig då, skulle jag ha ordinerat ett par timmars friluftsliv varje dag och i säng klockan tio varje kväll. Nu råder jag dig utan konsultation att packa din kappsäck, lämna allt vad du har för händer och ge dig i väg någonstans, ju längre bort dess bättre, och när solen har skinit på dig ett par tre månader, kommer du att känna dig som en människa igen.

-- Anser du, att det är allvarligt?

-- Nej, men det kan bli.

Man är allt bra löjlig. Detta är alltså Blom, som brukade komma hem till mig, när vi gingo i skolan, och skriva av hemtal och få översättningarna dragna, och som jag då betraktade som mer eller mindre hopplös. Nu har han erfarenhet och auktoritet, han har makten att göra människor glada och sorgsna, människor hänga vid hans läppar, när han uttalar sina domar och komma sig helt enkelt inte för att sätta hans omdöme i fråga.

Han är säkert en duglig läkare, inte därför att han kan mer än andra, men därför att han får folk att göra som han vill. Jag är alldeles övertygad om att jag kommer att resa. Om jag stannade, skulle jag varje dag gå i dödlig ångest att träffa honom och bli avslöjad som olydig.

Vi ha vänt och gå nedför stigen igen. Med en spontan gest griper han mig i armen, en sådan

14

där gest, som värmer en inombords, och som kommer mig att tänka någonting sådant som: kanske han i alla fall kom inte bara för att få skriva av hemtal utan för något annat också.

-- Jag har läst ditt arbete om "Livet och dimensionen" nyligen och det intresserade mig ofantligt.

-- Har du läst kritiken också?

-- Äsch, han jagade bort en obefintlig fluga med handen, det gör ingenting, det visar bara, att de äro rädda för dig. Du är ute tjugu år för tidigt. Jag för min del tror, att dina idéer komma att betyda något för en del vetenskapsgrenar.

Jag känner mig fullkomligt blidkad. Om en person har andra åsikter än vi själva, säga vi, att han inte begriper sakerna -- åtminstone skulle jag ha sagt det om Blom -- men har han samma åsikter, tilltror man honom omdömesgiltighet.

Vi gå hela vägen ned tillsammans, och när vi skiljas utanför min grind och skaka hand, säger han: -- Glöm inte vad jag sagt. Packa dina kappsäckar och res. Du har skyldigheter mot ditt arbete också.

Och jag lovar att ge mig i väg, så fort jag kan.