| 24 |
Klockan var nätt och jämnt elva, när en vaktmästare från luftbolaget visade Andréen och mig in i vår lilla hytt på nattexpressen. Vi skulle ej starta förrän klockan tolv midnatt, men jag hade tänkt klä av mig och gå till sängs genast för att få åtminstone några timmars sömn, innan vi inträffade i Marseille klockan halv sju på morgonen. Av erfarenhet vet jag nämligen, huru starkt snabba klimatombyten verka på min fysik, och huru stort behov av sömn jag har på resor.
Denna gång gäller det en resa på över sextusen kilometer på ett halvt dygn, från ett kallt eller åtminstone tempererat klimat till ett tropiskt. Den mänskliga organismen är så utomordentligt väl utförd, att den kunnat anpassa sig för existens i alla klimatområden på jorden, men fråga är, om man kan gå ännu ett steg längre och anpassa den för själva förändringen. Det är kanske inte så säkert.
När vi lagt oss och tänt en sista cigarrett, som vi rökte i ljuset från flygfältet utanför, började Andréen prata.
-- Det är nu åtskilliga gånger, jag tänkt ge mig ut på långresa, sade han, men det har alltid
| 25 |
-- Du är bestämt full av förväntningar, sade jag.
-- Ja visst, mycket mer än du anar. Saken är den, att jag nog har en mycket egendomlig uppfattning om världen. Jag har inte fått dem genom att läsa i tidningar eller böcker, utan jag fick den, när jag var liten pojke, av min morfar. Gubben var gammal sjökapten, och jag brukade krypa ihop i soffhörnet och höra på, när han pratade minnen med någon sjökamrat. Han hade varit kapten på en gammal kofferdiseglare, när seklet var ungt. För honom existerade följaktligen bara världen som en kuststräcka runtomkring havet, besatt med städer, där man lossade och lastade och blev lurad av skeppshandlare, och så havet där det ibland stormade och var kallt, ibland var ljuvligt under varma nätter i passadvinden. Du kan ungefär föreställa dig, huru han lärde mig se världen. Den bild, han gav mig, har jag sen aldrig kunnat bli fri från. Och det hjälper inte om jag läser ekonomisk geografi eller reseskildringar. Jag ser alltid världen med en gammal kofferdiseglares ögon.
| 26 |
Därför är jag nu förväntansfull, när jag får jämföra bilden med verkligheten.
Jag börjar nästan ångra, att jag aldrig förut försökt komma Andréen närmare inpå livet. Han har nu i flera år varit ett troget inventarium på mitt laboratorium, han har rört sig stilla mellan värmeplattor och dragskåp, analysvågar och mikroskop. Så stilla i själva verket, att jag nästan upphört att betrakta honom som person och i stället sett honom som den fullkomliga maskinen, som löser sina förelagda problem utan gnissel och bråk.
Nu när han ligger där i sin koj och pratar, en smula försagd, söker ord ibland, tvekar, som om han vore rädd att gå för långt, slår han en osynlig bro över till mig, som på några ögonblick för oss närmare varann än vad långa års gemensamt arbete kunnat göra. Förväntningens intensitet har rört upp hans inre, så att han känner ett behov att blotta sig.
-- Gubben dog 1945, men han hade inte seglat på de sista trettio åren. Under hans tid hade ändå jorden en viss utsträckning. Ett fartyg behövde mer än tre månader för att segla från Australien till London, och lastångarna höllo omkring tio knops medelfart. Detta var verkligheten för gubben. Han accepterade aldrig utvecklingen av kommunikationerna. Ännu fram mot sin död hade han inte upphört att betrakta flygmaskiner som en betydelselös ohyra.
| 27 |
Jag brukar göra det tankeexperimentet att sätta gubben in i det förhållandet, att det nu finns maskiner, som gå med en hastighet av tusen kilometer i timmen eller, om man hellre vill uttrycka saken så, att det numera inte finns någon resa, man kan göra, som behöver ta längre tid än ett dygn. Jag är säker på, att gubben inte skulle ha förstått den springande punkten i resonemanget. Han skulle bokstavligen ha känt det, som om jorden blivit mindre. Han skulle aldrig kunna sätta sig in i, att det är samma jord, som han behövde sex månader att komma runt, som man nu flyger runt på ett par dygn.
Det ligger kanske något i vad Andréen säger. I själva verket är naturligtvis en hastighet, som man dagligen är i beröring med, ett bra mycket påtagligare faktum än jordens dimensioner, som man bara läser om i böcker eller hör omtalas.
Jag kommer att tänka på, att detta förhållande kanske har ett visst ansvar i, att de senaste hundra årens maskinkultur kunnat verka så upplösande på samhällsband och samhällsordning. Av ålder har människan mätt tiden med rummet och rummet med tiden, när det gällt vanliga vardagsförhållanden, och det har hon kunnat göra, därför att i historiska tider de brukliga hastigheterna varierat inom så trånga gränser. När alla människor använde samma transportmedel, är begreppet en dagsresa en rätt fixerad sträcka. Maskinkulturen verkade nu mest
| 28 |
-- Det är nog ur den synpunkten, man får se det nya tidsbegreppets uppkomst också, säger Andréen, det nya tidsbegrepp, som skapades av den matematiska fysiken i början av århundradet. Det var nog inte enbart teoretiska resonemang, som förde dit, det låg nog i själva tidsandan.
Det finns inte mycken likhet mellan en resa på den tiden, innan maskinerna gjort om världen, och nu. Då var en resa en händelse med utsträckning, som band samman två platser i ens liv. Nu har den upphört att vara en händelse och är bara en förflyttning. Nu lägger man an på att göra den till en tidlös tillvaro mellan de två platserna. Tidlös, därför att så litet som möjligt bör hända. Naturligtvis kan man inte heller komma i något som helst personligt förhållande till den trakt, man passerar. I bästa fall reser man så fort, att man inte hinner, ofta är man så långt från marken, att den därför är oåtkomlig. Var finns nu
| 29 |
Jag tycker nästan jag ser, hur Andréen skakar på huvudet.
-- Romantiken ha vi inom oss, säger han, den påverkas inte av hastigheten. Det är sant, att vi numera inte kan stiga ur och plocka en blomma vid vägkanten, men vårt romantiska sinne fordrar inte just det heller. Vår romantik visar sig på andra sätt. Att vara romantisk är det inte egentligen förmågan att uppleva saker starkare än andra förmå? Om det är så, då är jag för ögonblicket mera romantisk än vilken som helst av sjuttonhundratalets diligensfarare, som man läser om i litteraturen.
Jag sov gott, och när jag vaknade på morgonen, hade jag bara ett dunkelt minne att aeroplanet lyft och gått ned ett par gånger, riktigt vaken hade jag aldrig varit. Vi gjorde en hastig toalett, och under tiden landade vi på flygfältet några kilometer från Marseille.
Det var ingen tid att förlora. Vi störtade oss till restaurangen och kastade i oss en hastig frukost, och sökte därefter reda på den maskin, som i ett jätteskutt skulle föra oss ända till ekvatorialtrakterna.
Vi fingo våra platser bredvid varandra till höger om den passage, som längs hela kabinen
| 30 |
Vi hade nätt och jämnt satt oss, när dörrarna stängdes igen och skruvades till lufttätt, vilket ju är nödvändigt med hänsyn till de stora höjder, detta slags maskiner trafikera. Starten kändes som en serie lätta stötar, som föllo tätare och tätare för att till slut bli omöjliga att urskilja, och samtidigt pressades kroppen häftigt bakåt mot stolsryggen. Detta räckte ungefär en kvarts timme, men därefter var det ej längre möjligt att avgöra, om man verkligen befann sig i rörelse. Planet gick i själva verket så jämnt, att det kändes som om det legat kvar på marken. Ljudet av explosionerna, som varit ganska besvärande vid starten, var nu knappt iakttagbart på grund av hastigheten.
Jag vände mig till Andréen och sade, att det var synd, att maskinen inte hade några fönster, då han fäste min uppmärksamhet på en detalj, som gått mig förbi. Framför varje stol fanns en nedfällbar bordskiva, men vad jag ej sett var, att under en lös övre platta låg en skiva av mattglas, som tjänstgjorde som fönster. Tydligen fanns någonstans en öppning mot jorden och en televisor var installerad vid varje plats. På mattglaset var upplinjerat ett stort kors, och i korsets centrum angav en liten cirkel nadir: medan alltså
| 31 |
-- Karta i ungefär femtiotusendels skala, sade Andréen. Om det är tjugufem kilometers höjd. borde skalan bli ungefär sextiotusendels. Man ser reliefen briljant.
Det hade han verkligen rätt i. Vi svävade på stor höjd, luften var fullständigt klar och genomskinlig, och under oss sträckte sig kuststräckan öster om Marseille, belyst från sydsydost av morgonsolen, som lät de belysta sidorna av strandlinjen skimra i en svagt dämpad, något blåaktig färgton, medan de frånvända sidorna av höjder och berg tecknade sig som streck och plumpar av tusch i landskapet. Små byar och städer gledo raskt undan, och när Toulon, som lätt kändes igen på de karakteristiska linjerna i sina befästningar och de små millimeterlånga regelmässigt ordnade, nätt och jämnt urskiljbara fläckar, som den franska medelhavsflottan gjorde på den orörliga vattenytan, var passerat, stirrade vi ned på en mörkblå yta, som lika gärna kunde ha varit en himmel som ett hav.
-- Dum leksak, sade Andréen och fällde ned bordskivan.
-- Hur så? Varför det?
-- Typiskt exempel på maskintänkande. Den, som gjort anordningen, saknar de elementäraste kunskaper i psykologi. Ett fönster, som ligger så
| 32 |
-- Men man vet ju, att det är likadant bakom horisonten.
-- Det gör ingenting, för där finns en ny horisont, och för den glömmer man, vad man väntat sig och att bli besviken. Det är av samma skäl som landskapsfotografier aldrig kunna fånga intresset för längre stunder: man har ingen längtan att gå utanför ramen, man väntar sig inte finna något annat där.
Jag kom med en svag invändning:
-- Huru är det då med konstverk, målningar till exempel. Nu har folk gått i hundratals år och tittat på Mona Lisa i Louvren, de ha inte känt något behov att fortsätta utanför ramen, och likafullt ha de blivit fängslade. Var har du där din horisontlinje?
Andréen vände sitt asketiska ansikte mot mig.
-- Horisontlinjen finns där nog, men den går i en femte dimension, som kanske inte är så påtaglig som de andra fyra.
| 33 |
Man har inte mycket känsla av att resa, när man väl blivit installerad i en stratosfärmaskin. Snarare då att man sitter i ett något trångt men trevligt klubbrum på terra firma. En och annan går till baren och får en sandwich eller ett glas, ett par telefonhytter finnas för dem, som önska, några ha satt på sig radiolurar och avlyssna något program, gudvet varifrån, Paris, New York eller Yokohama. Avståndet spelar ju i detta sammanhang ingen roll.
Denna maskin, som glider fram så högt över jordytan i stratosfären, så nära friktionslöst man kan komma, kan gott stå som symbol för tiden och dess strävanden. Vårt ideal är att kunna göra allting så friktionsfritt, så arbetsbesparande som möjligt. Varje sandkorn, som gnäller i maskineriet, varje handling, som utförs på annat sätt än det enklaste, äro hädelser mot tidens gud, effektiviteten.
Tiden saknar alltså inte ideal. Det sorgliga är bara, att idealen ej äro våra egna utan våra föräldrars, som vi fått i arv och av pietet behållit.
För våra föräldrar låg saken så till, att det var ett framsteg, om en människa, som behövde arbeta fjorton timmar av dygnets tjugufyra för att livnära sig, kunde organisera sitt arbete så, att han kunde utföra det på tolv. Det var otvivelaktigt ett framsteg också, därför att en människa, som arbetar fjorton timmar varje dag för
| 34 |
Nu säger man: om det var ett framsteg, då är det ett ännu större framsteg att kunna reducera arbetstiden från sju till fem timmar. Saken kan emellertid sättas i fråga. Och om det gällde att reducera arbetstiden från fem till tre timmar, anser jag, man gjorde ett kapitalt baksteg. Om idealet är att göra allting så enkelt och perfekt, att vi kunde skapa nog nyttigheter för att leva genom endast några minuters arbete varje dag, så måste vi skaffa oss ett nytt ideal. Vi kunna inte reda oss utan arbete. Det skulle förr eller senare föra större delen av oss till nervkliniker. Om vi minska den tid, vi behöva arbeta, måste vi skaffa en hobby i stället vid sidan. I ett avancerat samhälle skulle man mycket väl kunna tänka sig följande fall inträffa: en skicklig båtbyggare arbetar två timmar varje dag i sin verkstad och förtjänar tillräckligt på det för att leva. Sedan arbetar han sex timmar varje dag i sin trädgårdstäppa. Det är nämligen hans lilla hobby. Hans närmaste granne är trädgårdsmästare, han arbetar två timmar varje dag i sin trädgård, och hans hobby är båtbyggeri, som han ägnar sex timmar av sin lediga tid.
När man kommit så långt, förefaller det mig enklare att stryka effektivitetsidealet och kasta en näve sand i maskineriet.
Jag är mitt uppe i mina funderingar, när
| 35 |
Jag kan inte påminna mig.
-- Författaren tillhör tydligen den klassiska, doktrinära typen av utvecklingsprofeter, säger Andréen. Jag tror, han skulle roa dig. I slutet låter han skina igenom en uppfattning, att människan är en atavism i sin nuvarande form, och att hon utvecklas i riktning mot maskinen. Han går ändå längre, han säger, att detta skall bli hennes räddning.
Vad är egentligen skillnaden mellan människor och maskiner? Kan man kanske enklast uttrycka den så, att maskinen alltid handlar logiskt, den handlar alltid på ett visst sätt under givna förutsättningar, men det gör inte alltid människan. Hon har privilegiet att ibland vara ologisk. En människa kan göra dumheter, men det kan inte en maskin.
Men är det nu så säkert, att vi gå mot släkten, som bli mer och mer medvetna, handla mer och mer efter logiska resonemang? Jag är inte säker på det. Tvärtom tycker jag, det finns många tecken, som peka i motsatt riktning. Och jag är glad över det. Ty det finns en människa i världshistorien, som alltid varit mig outsägligt motbjudande, och det är Sokrates. Han måste vara denne professors -- han var tysk, eller hur? -- ideal, en människa, som närmar sig
| 36 |
-- Men du kan inte neka till i alla fall, att det moderna samhället premierar denne tyske professors älsklingar. Vårt liv är nu så omgärdat, att om vi följa våra instinkter i stället för vår bristfälliga intelligens, så hamna vi förr eller senare på dårhus eller i fängelse. I vilket fall som helst ha vi då inte framgång. Se till exempel på den där typen -- en medelålders gentleman passerade just våra stolar på väg ned mot telefonhytten -- jag har diagnosticerat honom till kung av något slag i Central- eller Sydafrika. Guld eller koppar eller strutsplymer eller vad som helst. Han är en god representant för vår tid. Spänstig, intelligent, djärv. Emellertid har han så mycket att göra, att han till och med på denna resa på två timmar tagit tre telefonsamtal. När skall en sådan man få tillfälle att använda sina instinkter? Han har ju aldrig tid, om han också har lust!
Dörren till telefonhytten står på glänt, och vi höra de första orden sedan han fått förbindelse.
-- Hello, Kid, I cannot wait ...
Jag ger Andréen en blick. Det finns kanske hopp om människosläktet
i alla fall. Så länge gud Eros lever, är det ingen risk för oss
själva.
