Robotarnas gud / Kapitel 4 (1932) Author: Elfred Berggren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

IV.

Maskinen tog land utan stöt, och några minuter senare, när luckorna skruvats från, så vi kunde komma ut, satte vi vår fot för första gången på Afrikas jord. Vi hade endast hunnit avlägsna oss ett par steg, då jag tilltalades av en ung man i tropikhjälm och dito kläder. Han hälsade med handen och sade:

-- Doktor Ek, förmodar jag?

Jag jakade.

-- Jag är doktor Wagges privatsekreterare, sade han, jag heter Mac Logan, och jag har kommit er till mötes för att föra er till rätta.

-- Men hur visste ni, att jag skulle komma just nu?

Mac Logan log.

-- Uppriktigt sagt, så var det bara en gissning med sannolikheter. Chefen sade: "Känner jag doktor Ek rätt, så kommer han omgående, så det är bäst, du tar maskinen och flyger in och väntar på honom." Jag kom hit i går kväll, och i dag på morgonen upplyste man mig på kontoret, att två platser voro beställda i ert namn

38

Sedan var det ju inte så svårt att känna igen er på beskrivning.

Mac Logan är en ganska spenslig ung man av vanlig anglosaxisk typ, sådan man är van att se den utkläckt från deras skolor och universitet, med den modifikation av typen, som betingas av de afrikanska förhållandena, spänstig som en fjäder, huden brunbränd och garvad av sol och luft, med ett trevligt leende, som låter de vanliga rynkorna i pannan försvinna och nya komma till omkring ögonen. Den lite vårdslösa indolens, som brukar vara så vanlig hos unga engelsmän, finns det inte ett spår av hos honom.

Vi drogo oss över en brunbränd gräsplan bort mot en bil, som han tydligen hade stående för vår räkning, medan han pratade på:

-- Vi kan inte starta förrän i morgon bittida, så vi måste ligga här i natt. Jag måste få ett par bitar i motorn utbytta. Hur långt? Omkring sex timmars flygtid. Om vi starta klockan halv sju, äro vi framme strax efter tolv. Det är ingen snabb maskin, egentligen ganska gammalmodig, men den är bra för att den kan både landa och starta nästan vertikalt. Under vissa tider på året är gräset på savannen så högt, att det inte skulle gå annars. Nu har jag emellertid föreslagit chefen att köpa en ny maskin, och jag tror han är intresserad.

Hettan var tryckande. Andréen tog upp sin näsduk och torkade svettremmen i hatten. Mac

39

Logan är tydligen en omtänksam ung man. Han sade:

-- Det är första gången någon av er är i tropikerna? Och ni har naturligtvis inga kläder, som passa för klimatet? Jag antog det, så jag har givit order, att man skulle skicka upp ett litet urval till hotellet. Ni är strax där.

Det var någonting smittande friskt över honom, som verkade sympatiskt. Jag frågade:

-- Är ni född i England?

Först senare förstod jag, att det var en taktlös fråga. Han stelnade till en smula.

-- Nej, jag är afrikan. Jag är född i Kenya och har familj där.

-- Men ni rubriceras väl i alla fall som engelsman?

-- Vi föredra att rubriceras som afrikaner. Så bytte han plötsligt samtalsämne. Har ni något program för i dag?

Andréen sade, att han gärna skulle vilja se Omdurman, eftersom vi hade tid till i morgon.

-- Då föreslår jag, sade Mac Logan, att ni först sköljer resdammet av er och får bättre kläder, sedan luncha vi och ta en siesta till klockan fyra. Att gå ute de närmaste timmarna, när solen står högt, kan aldrig vara något nöje för er. Så använda vi resten av dagen att titta på staden och omgivningarna. Eftersom vi starta tidigt, är det ingen mening, att göra det till en sen kväll. Jag antar, att resan gjort er en smula trötta

40

också. Det är för resten inte mycket att se här heller, som ni inte kan se i vilken stad av denna storlek som helst i världen.

Jag somnade som en stock efter lunchen och vaknade med ett ryck först när mitt fickur ringde fyra. Jag sköljde sömnen ur ögonen och gick ut på spaning efter mina reskamrater, vilka jag fann nästan omedelbart -- vägledd av en ofelbar instinkt -- i baren, där de sutto som enda gäster uppspetade på höga stolar mittemot bartendern.

-- Hallå, sade Mac Logan, där är ni ju! Jag hade nästan tänkt skicka upp en boy och påminna er om tidens flykt. Vill ni låta mig göra er bekant med den högst kvalificerade giftblandaren mellan Cairo och Cap. Vi, som ha äran att räknas till hans vänner, kalla honom Alexander, som en av hans stora förfäder, för alla andra är han mister Adrianopolos eller vad som helst för resten.

Mac Logans behov av sömn är förmodligen inte så stort, att han behöver använda siestan till att sova på.

-- Nu, Alexander, skall ni lägga ett nytt veck på hjärnbarken till de redan förefintliga och skaka fram en Ekvatorspecial, som endast ni förstår det, så att mr Eks eventuella tvekan om huruvida han anlänt till Afrika definitivt

41

försvinner. Själv skall jag önska honom välkommen hit i mina förfäders oblandade brygd. Med all aktning för er konst, Alexander, finns det dock ingenting, som går upp mot en ren visky.

-- Jag måste påminna er om, vad ni nyss påpekade, sade Alexander stillsamt, att två visky är ungefär två och en halv gånger så bra som en visky. Är detta ert första besök i Afrika? Verkligen. Då kan ni skatta er lycklig, att ha fått mr Mac Logan till introduktör. Det finns inte många personer, som vet så mycket om Afrika som han. Vad han inte vet, är knappt värt att vetas.

Han sysslade med sina mystiska flaskor och mixturer och hällde till slut upp en gulaktig drink över en isbit i ett glas ur shakern.

-- Jag vet inte om kunskaper kunna vara medfödda, men faktiskt vet han mera, än vad man på grund av hans ungdom har rätt att vänta.

Alexander är en medelålders grek, en smula fetlagd och skinande, som folk av levantinsk blandras gärna blir, och av en typ, som det brukar vara oerhört svårt att imponera på. Men när han betraktar Mac Logan, är det med en nästan respektblandad tillgivenhet, som gör ett underligt intryck på just det ansiktet. Ser ut, som Mac Logan är populär.

-- Naturligtvis är Afrika medfött hos mig, kom det från denne själv. Det finns folk, som äro födda boxare eller byråkrater eller

42

boskapsuppfödare. Jag är född afrikan. Det är ett sjätte sinne hos mig. Jag har Afrika i blodet. Jag är lika hemmastadd i Cap som i Kenya eller Sudan. Jag begriper mig på negrer. Inte bara så att jag kan tala med dem, utan så att jag förstår, hur de tänker och känner, hur de resonera och handla, ungefär som om jag vore svart själv. Jag talar en massa dialekter. Jag är immun mot alla tropiksjukdomar, nu sedan vi äntligen blivit fria från trypanosomerna, och jag kan dricka hur mycket visky som helst, utan att det påverkar mina högre centra. Vilket är en afrikansk dygd. (Han sänkte rösten för att ge eftertryck åt sina ord.) I själva verket är jag en av de första representanterna för en nationalitet, som ännu inte finns, men som kommer att växa upp inom de närmaste femtio åren.

Tro mig, det är en ny mentalitet, som håller på att krypa fram i dessa trakter av världen.

Mac Logans lovprisande av sig själv hade icke karaktären av skryt och uppfattades ej heller som sådant, det innebar endast ett påpekande av vissa fakta för att göra andra fakta klara.

-- Vilken är er politiska trosbekännelse? frågade Andréen. Kan ni koncentrera den i en formel -- Afrikas förenta stater till exempel?

Mac Logan lämnade sin lätta ton, och hans rus snarare underströk allvaret i hans ord:

-- Afrikas förenta stater! Ja, varför inte, det är en formel lika så god som någon annan.

43

Varför skulle inte Afrika också få sin chans att stå på egna fötter? Hon är tillräckligt gammal för det. Hittills har man skickat hit kolonister och tagit en bit här och en bit där och förtjänat pengar på oss, men det är slut med det nu. Afrika har rätt att leva sitt eget liv, att lösa sina egna problem och bära sina egna bördor. Och om det kommer att behövas entusiasm för att genomföra ett nytt sakernas tillstånd, när den dagen randas, skall den också finnas.

-- Men hur tänker ni då lösa ert rasproblem? Negerfrågan blir väl oerhört besvärlig för er?

-- Mycket sant. Den är nog den svåraste av alla frågorna. Det gäller att finna ett modus vivendi. Men jag är säker på, att det skall lyckas, om det också kommer att gå över krossade rasfördomar och nedärvda komplex.

Han drog fram en tobakspung och fyllde pipan.

-- Apropå rasfördomar skall jag berätta er, hur jag definitivt blev fri från mina. Det var några år sedan. Vi voro ute på safari i det inre, tre goda vänner, med något tjugutal boys. Nu är det alltid så, att på kvällen efter middagen sitter man vid lägerelden och pratar och röker en stund före sängdags. Vid ett sådant tillfälle berättade en av vännerna, som är docent i Oxford i klassiska språk, att han just någon tid förut varit i tillfälle gå igenom en brevväxling mellan en romersk adelsman på Julius Caesars eller Augustus’

44

tid och en hans uppsyningsman på ett gods i England.

I ett av breven skriver han ungefär på följande sätt: "När du nästa gång sänder slavar, så sänd inga av anglernas stam, ty de äro lata och odugliga." När jag så såg upp, såg jag boyarnas vita tänder och ögon glimma i eldskenet, lägrade som de lågo i en vid ring omkring elden, medan deras svarta ansikten förblevo nästan osynliga mot skogens dunkel. Och på ett ögonblick lärde jag mig mer historia än jag gjort hela mitt föregående liv! Så var det för tvåtusen år sedan. Hur tar det sig ut tvåtusen år härefter?

Jag känner, att jag börjar tycka om Mac Logan. Han har entusiasm, vilket kanske inte är så underligt, inte äldre än han är, men dessutom har han förvärvat något som är sällsyntare: lite ödmjukhet. Jag kommer att tänka på en av mina vänners definition på en vis man: vis är man, när man är ödmjuk inför människan utan att vara det inför människorna.

-- Har ni hört någonting nyligen från er far? frågade Alexander. Mår han bra?

-- Jag hade ett brev häromdagen. Han står på sig. Min far har en farm i Kenya inte långt från Nairobi, tillade han förklarande för oss.

-- Jag minns på den tiden jag hade jobb i Nairobi, sade Alexander. Han brukade komma in ibland på lördagskvällarna i en gammal kärra till bil, som såg ut, som om han försökt bestiga

45

Kilimandjaro i den och lyckats, och dricka några viskypinnar. Han var rätt tystlåten, men ibland lyckades vi lura honom att berätta. Det gick många historier om honom. Han ansågs vara en av de finaste jägarna och vildmarkskännarna som fanns. Och i hans ungdom var gamet fritt nästan överallt.

Alexander polerade patetiskt silverbeslaget på disken, som om han personligen vore ledsen över att villebrådet nu är fridlyst inom mycket stora reservations.

-- Apropå historier, är det sant att senior bara bett till Gud en gång i hela sitt liv?

-- Den historien känner jag bestämt inte till, sade Mac Logan.

-- Jo, det var så, att en gång under någon jakt på buffel eller elefant eller noshörning råkade det bli en verkligt kritisk situation, och senior tyckte, att en liten bön i alla händelser inte kunde skada. Han mumlade mellan tänderna: "Gode Gud, jag brukar inte besvära dig ofta, och jag skall göra det så enkelt som möjligt för dig nu också, om du tycker, det är för mycket att hjälpa mig, så låt åtminstone bli att hjälpa buffeln."

Mac Logan hoppade ned från sin stol:

-- Historien är ganska bra, sade han. Den publicerades första gången i en av de första årgångarna av den icke alldeles okända skämttidningen Punch, fast då handlade den icke om en Mac Logan, utan om en irländare, som

46

antagligen hette Pat, den utspelades inte i Afrika utan i Klippiga bergen, och det var ingen buffel utan en grizzlybjörn. Annars var den riktig.

Alexander ryckte på axlarna.

-- Jag har aldrig påstått, att historien har inträffat, sade han, men det vet varenda människa, som känner Mac Logan senior, att den är sann. De sannaste historierna äro just sådana som aldrig inträffar.

Vi besågo Chartoum och Omdurman, utan att åtminstone jag blev imponerad. Skillnaden mellan olika folks kultur tenderar nu till minskning till den grad, att det numera snart inte är någon skillnad mellan en västerländsk metropol och en österländsk. Omdurmans basarer voro fordom sevärdheter, men numera likna de på pricken just vad jag väntade av dem, och det var inte mycket. Någon stämning av "tusen och en natt" kunde jag i alla händelser inte få in i det rörliga livet under de elektriska lamporna. Men för Andréen, som i varje back-sheesh-hungrig ung arab såg en presumtiv Aladin med lampan och i varje fetlagd, värdig profetens anhängare en förklädd Harun-al-Raschid, var det hela en svindlande dröm, och jag såg, hur han absorberade intryck med varje sinnesorgan, som en skorpa suger åt sig kaffe.

Jag hade svårt att koncentrera mig. Gång på

47

gång gledo mina tankar bort till ändamålet med den resa, som fört mig hit, jag försjönk i vaga funderingar över varför Tore kunde ha kallat på mig, och kände en intensiv förväntan att få träffa honom så snart. Det var inte mer än ett dygn sedan jag lämnat Stockholm, och jag var redan så nära målet.

Det förändrade luftstrecket och alla de nya intrycken hade bragt mig ur jämvikten. Jag kände mig upphetsad och samtidigt trött, nästan som om jag vore en åskådare till mig själv, och redan tidigt sade jag god natt till mina följeslagare och åkte tillbaka till hotellet.

Jag hade sovit en evighet, när Andréen och Mac Logan kommo tillbaka. Jag vaknade av att de stodo under mitt fönster, och Mac Logan försökte lära Andréen att sjunga någonting på ett okänt tungomål. Senare fick jag veta, att det var "God save the King" på swahili.

Andréen är lycklig. Han har femtio års stillasittande och resor i fantasien att ta igen i verkligheten.

Mac Logan är lycklig, han har idéer och entusiasm. Och jag själv?

Jag undrar, vad det kan vara Tore vill mig.