| 48 |
Vi sväva högt över Nilen. Snett bakom och under oss ligger Chartoum och Omdurman och rakt under oss Vita Nilens flodfåra, som vi skola följa under de första timmarna. På vänster hand avlägsnar sig Blå Nilen mer och mer mot sina källor i de abyssinska högländerna. Under oss löper också Cap--Cairojärnvägens raka band, som imperiebyggaren Cecil Rhodes’ geni såg som en nerv i ett imperium, men som, ifall bara Mac Logan får hållas, kanske i stället blir kroppspulsådern i ett panafrikanskt välde.
"Det engelska imperiet började dö i samma ögonblick, som imperietanken föddes." Mac Logans formulering förefaller en smula tillspetsad, men möjligen ligger det något i den.
Själv sitter Mac Logan på förarplatsen och styr. Aeroplanet är visserligen automatiskt stabiliserat och försett med "självstyre", men lufttrafiken i Nildalen är alltför tät, för att han ännu skulle våga släppa spakarna och ratten. Det är i själva verket en stråkväg vi följa, både på jordytan och därovanför, och dess nuvarande såväl som dess framtida betydelse ligger i öppen dag.
| 49 |
Mac Logan vänder sig om och uppmanar oss med tecken att sätta på hörlurarna. Han är pratsam, och medan vi passera över städer och byar, ger han små karakteristiker eller episoder från historien, som här tycks inskränka sig till mer eller mindre svårartade infödingsoroligheter samt upptäcktshistoria. Namnen Gordon, Stanley, Slatin och andra få i hans mun något av den historiens patina, som vi tillägga namn från historiskt betydligt avlägsnare skeden. Men å andra sidan, om vi mäta dessa trakters historia icke i år utan i utveckling, så måste vi säga, att upptäckandet och utforskandet båda lågo i den grå forntiden.
Vi passera över Gebel Aulia, som visar sig vara en kulle av otvetydigt vulkaniskt ursprung, med den därintill belägna dammbyggnaden, som blivit en så mäktig hävstång för dessa trakters läggande under kultur, el Dueim, som är residensstad för provinsen omkring Vita Nilen, och därpå kommer en sträcka full med minnen från mahdins, den falska profetens, tid, Aba Island, varifrån han började det korståg, som förde honom till maktens och ärans tinnar, och där han utkämpade sin första drabbning med guvernementets trupper och strax därefter Fashishoja på vänstra stranden, där en sten ännu visar den plats, varest hans hus stod och han själv försörjde sig med båtbyggarens lugnare men betydligt mindre ärofulla yrke, innan kallelsen kom till honom att "befria" landet.
| 50 |
Härifrån börjar landets karaktär förändras, arabbefolkningen övergår i negerdito, landet blir mindre uppodlat, och skogar börja utbreda sig under våra fötter. Här och där i vattnet finnas stora ansamlingar av papyrus, och så småningom visar Nilen en tendens att alldeles växa igen, så när som på en smal segelränna i mitten. Efter ett par timmars flykt sväva vi över Fashoda, och Mac Logan berättar med syn- och hörbar förtjusning om den sammanstötning mellan franskt och engelskt kolonialintresse, som här ägde rum för sjuttiofem år sedan, och vars bestående resultat blev sammanhang mellan det anglosaxiska inflytandet i Sydafrika och vid Medelhavet.
Här lämna vi nu Vita Nilens flodfåra för att under någon timme flyga efter kompass, innan vi nå inom verkningsområdet för den privata radiofyr, som Tore har invid sin bungalow.
Jag ber Mac Logan, och han är endast alltför villig, att berätta om Tore. Själv har jag ju under de åtta år vi ej träffats fått så få underrättelser från honom, att jag endast kunnat bilda mig en mycket vag föreställning om de yttre dragen av hans liv.
Det är tydligt, att han kom hit ut med ganska klar uppfattning om vad han ville, att bli farmare eller plantageägare, och han hade turen att strax i början få övertaga en medelstor odling,
| 51 |
Om det alltså var en smula tur i början, så blev det energi, arbetsförmåga och initiativ, som bar upp honom i fortsättningen. I Mac Logans tal lyser det igenom, vilken oerhörd beundran han hyser för Tore. Han har i honom funnit inte bara den överlägsne chefen, som tänker en noslängd framför alla andra, utan också en god vän för livet. Vad som emellertid djupast förenar de två, det tror jag inte Mac Logan förstår, det är nog den pionjärmentalitet, som innerst inne karakteriserar dem båda. Den mentalitet, som driver människor att gå vägar, som ingen förut gått och beså fält, som aldrig förut plöjts.
-- Det måste ha visat sig redan efter ett par år, säger Mac Logan, att Wagge sprängde ramen för en vanlig kolonial farmare. Han blev så småningom den, som alla frågade om saker och ting, och som alltid kom med de nya idéerna. Numera är farmen bara en bisak, som han inte ens sköter själv utan har utarrenderad, och själv har han en inofficiell befattning inom guvernementet, som ger honom tillräckligt mycket frihet att göra ungefär vad han vill, och som gör honom tillräckligt bunden för att han inte skall behöva känna ledsnad av brist på ansvar. Han är guvernementets expert på allting, som de vanliga experterna inte rå med. Han har satt i gång med försöksanstalter på flera ställen för att utröna
| 52 |
När jag kom från högskolan, fortsätter Mac Logan, behövde jag praktik och av en lycklig händelse -- jag kan inte beskriva det bättre -- blev det just jag, som fick platsen som hans personliga medhjälpare bland en massa medsökande. Det är den bästa chans jag haft i mitt liv. Att arbeta hos Wagge är ungefär som att ha ett universitet i huset. Han sätter mig in i sina idéer, han drar upp riktlinjer för huru utvecklingen skall gå, och i vilken riktning vi måste söka påverka den. Det lustigaste med hans idéer är, att när han lägger fram dem, har man känslan, att man själv haft just de idéerna i många år. De förefalla alltid så lätta och påtagliga.
Om femtio år eller så kommer det att visa sig vad Wagge i själva verket betytt för landet.
Jag faller i funderingar medan Mac Logan pratar på. Vad allt detta är likt Tore! Beskrivningen passar så exakt på honom. Samma storstilade, frikostiga natur som förut, som sår idéer med bägge händerna, där en annan får vara nöjd med att åstadkomma en liten planta, naturligtvis en centralfigur, han kan överhuvud inte komma någonstans utan att bli centralfigur, som alltid får som han vill, därför att alla inse, att han har rätt.
| 53 |
Att han har börjat intressera sig för biologiska problem är egentligen bara vad jag väntat mig, det måste komma förr eller senare. Just livsproblemet är det problem framför andra, som måste fånga en vetenskapsman av Tores resning. Hans specialitet förr i tiden var en del områden inom den fysikaliska kemien, men att därifrån gå över till biologi är nog kortare väg, än man i allmänhet tror. Jag föreställer mig, att han så småningom kommit fram till den uppfattningen, att vi kunna lära känna godtyckligt mycket om naturen, den oorganiska naturen vill säga, att vi kunna lösa upp de mest komplicerade fysikalisk-kemiska skeenden i deras element och reda ut deras samband med varandra utan att stöta på andra gränser än dem, som ligga i vår egen kunskapsförmåga, i det faktum, att vi måste använda en hjärna för att tänka. Inom de gränserna möter oss visserligen stora svårigheter här och var, men omöjligheterna komma först när vi införa begreppet "liv" i resonemanget. Ty då inträffar det märkliga, att kalkylerna inte längre stämma, det är en ny faktor av något slag, som kommit in, som vi ej kunna göra oss reda för i vanliga termer, och som har den egenskapen, att den gör summan av delarna annan än det hela. Vi veta överhuvudtaget inte, huru vi skola behandla den faktorn. Det förefaller, som om vår hjärna inte vore det lämpliga redskapet för att förstå livet. Andréen uttryckte en gång saken så,
| 54 |
-- Vad arbetar doktor Wagge med nu, frågar jag, har han några speciella undersökningar i gång?
Mac Logan vrider på ratten, drar på en spak och tittar på kompassen. Sedan säger han:
-- Det är kanske bäst, att chefen själv får tala om de där sakerna.
Först senare kommer jag att tänka på, att vi inte nämnt ett ord om Irène.
Vi ha nu kommit över ett typiskt savannlandskap med grässlätter utbredande sig så långt ögat kan nå, avbrutna av smärre dungar, ofta bara bestående av ett par träd eller buskar, men ibland bildande smärre skogar. Långt borta höja sig blå berg över slätten.
| 55 |
Mac Logan har hållit noggrann utkik med kikare en stund, trots att vi automatiskt styra mot målet efter de radioimpulser, som sändas från farmen, och plötsligt griper han ratten och låter maskinen gå nedåt med minskad hastighet.
-- Titta ut, säger han.
Under oss ha vi en hjord antiloper, som beta utan att låta sig skrämmas av maskinbullret. Halsarna och huvudena röra sig rytmiskt, då och då står någon orörlig en sekund, lyssnar och vädrar, det klipper i öronen bakom de två fot långa hornen, så rycker det i svansen, och han fortsätter. De äro fulla av vaksamhet men tillika av förtroende till sin egen snabbhet, och misstänka ej, att en möjlig fiende svävar över dem i den enda riktningen, där de ej hålla vakt.
-- Kongoni, säger Mac Logan. Jag tror det är Jacksons Hartebeest, men jag är inte riktigt säker. Vänta skall ni få se. Han gör en liten lov bakom dem, vi sväva nu nästan utan hastighet några sekunder och just då kastar han ut en näve småsten, som han haft på golvet i kajutan. Starten går så blixtsnabbt, att jag knappt hinner uppfatta, att de satt sig i rörelse, förrän de äro långt borta.
-- Jag brukar alltid kasta sten på dem, när jag har tid, säger Mac Logan, lite urskuldande, det är för att få dem att springa. De springer så förbaskat vackert.
En minut efteråt ha vi återtagit vår färd på lagom höjd.
