| 56 |
Tore stod mitt ute på gårdsplanen, för att ta emot oss, när planet landade vid bungalowen på savannen.
Det är underligt med möten. Skilsmässor anses ha privilegium på att vara vemodiga, men fråga är, om inte möten med gamla vänner borde tillskrivas denna egenskap i ännu högre grad. I en tillvaro, vars utmärkande beståndsdel är livet -- en utpräglat dynamisk företeelse -- ha vi minnet, som är enbart statiskt. Ett minne är en sten i en fors, och en sten i en fors är alltid oförändrad, den ligger där den ligger, utan att forsen kan rubba den ur läge, vad som förändras är bara vår utsiktspunkt: ju längre tiden går, desto mera driva vi bort från stenen, och desto svårare ha vi att urskilja dess detaljer.
När man möter en vän igen, tänker man inte på, att det bara är minnet av honom, som är stenen i forsen, att han under tiden har drivit lika långt med strömmen som man själv.
Därför är den vän, man möter, en helt annan än den, man väntade att möta. Och i början urartar det hela till en kurragömmalek, där man
| 57 |
Emellertid tycktes mina farhågor vara ogrundade. Jag fann ej Tore mycket förändrad. Fysiskt måtte tropikerna ha bekommit honom väl. Som han stod där på gräsmattan, lång och reslig i sin vita tropikdräkt med hjälmen skjuten tillbaka i nacken och pipan mellan tänderna, var han en praktfull exponent för vår ras. Afrikas sol hade bränt honom brun, och Afrikas slätter och skogar hade skänkt hans rörelser den samling och koordination, som följer med ett liv ute i markerna. Muskler arbeta inte på samma sätt, om man går på en asfaltgata eller på en savann.
Vi underkastade varann en tämligen närgången okulärbesiktning, när vi skakade hand, och Tore sade:
-- Du ser nästan ut, som om du behövde lite ombyte. Är du överansträngd?
Jag sade, som sanningen var, att hans telegram
| 58 |
-- Du skall få se, att det skall göra dig gott att vara här, var hans reflexion, och du kommer inte att behöva göra mer än du själv vill.
Och se där, har du tagit Andréen med dig, din gamle famulus! Hur står det till, Andréen? Det är några år nu, sedan vi samarbetade uppe på institutionen. Minns du, när du lärde mig de första grunderna i metallmikroskopering för, Gud vet, hur många år sedan?
-- Och när lärjungen överträffade läraren på rekordtid, log Andréen. Det var år 1955 på våren. Men nu har du hållit dig undan så länge, att vi förlorat dig ur sikte.
Tore hade tagit oss en under vardera armen och förde oss upp mot byggnaden, medan vi småpratade om saker och ting, som föllo oss in. Vid trappstegen, som förde upp på verandan, hejdade han sig ett ögonblick och ropade till Mac Logan:
-- Vi måste in till Nairobi i dag, Mac Logan. Kan du vara färdig till klockan halv tre?
-- Ja visst, blir det bara för dagen, eller blir det längre uppehåll?
-- Vi kommer tillbaka i morgon igen. -- Han vände sig till oss. -- Strängt taget har jag nu någonting, som skulle kunna kallas "tjänstledighet för enskilda angelägenheters vårdande", men de
| 59 |
-- Jag tror inte det. Det är för resten en trevlig privatassistent du har.
-- Han är ett verkligt fynd. Jag kunde inte finna en bättre, om jag också försökte, sade Tore. Har han talat med er om Afrika? Jaså, jo, det gör han gärna, när han fått ett par viskypinnar. Det är hans stora idé, som möjligen kan vara värd att leva för om också inte att dö för. Han har en utomordentlig hand med maskiner.
Jag hörde inte på vad Tore pratade, ty uppe på verandan, dit två, tre trappsteg ledde, stod Irène för att välkomna oss.
Irène är underbar. När hon räckte mig båda händerna till hälsning, var det med en så spontan hjärtlig gest, att jag kände det som en hemvändande efter långa, långa år borta.
Man vet inte, vad ett hem är, förrän man kommer dit.
När man inte kan ge en definition, på vad livet är, huru skulle man då kunna beskriva en kvinnas charme? Irène är vacker, men man tänker inte på hennes utseende, när man är tillsammans med henne. Det är någonting annat, som fängslar. Jag har försökt fånga denna egenskap i ord eller formel, men det har aldrig lyckats mig. Det är någonting ogripbart, som skiftar gestalt i varje ögonblick, hemlighetsfullt som livet självt.
| 60 |
-- Du är dig lik, sade Irène. Hon har kanske rätt. Det, hon ser hos mig, är möjligen sådant, som aldrig förändras.
Dagen har varit händelserik, och när jag ligger här i mörkret utan att kunna sova, låter jag allt, som skett, passera revy för mig. Det är en hel evighet, sedan jag lämnade Stockholm, fastän det mätt på klockan bara är ett och ett halvt dygn. Men för sig själv mäter man ju inte tiden i timmar utan i upplevelser, och när upplevelserna äro så friska som nu, blir deras händelsevärde stort, och tiden förefaller oerhört utdragen. Jag känner mig bragt ur jämvikten, som i en dröm, då man ej kan hålla fast vid verkligheten utan känner, hur den i varje sekund är i färd att glida en ur händerna. Jag kunde nästan tänka mig att vakna upp i mitt eget laboratorium igen och konstatera, att allt varit en dröm.
Det är en ganska underlig sak att vara vetenskapsman. Det är inget yrke i vanlig mening utan snarare en inställning. Man föds med lusten att analysera, vad man ser och upplever, att renodla fakta och dra musten av dem. Eller rättare sagt: man föds med oförmåga att låta bli att analysera och så vidare. Man lämnar till slut ingenting i fred, ingenting blir heligt för den verklige vetenskapsmannen.
| 61 |
Hur var det nu, när jag träffade Irène? Jag vågar påstå, att jag aldrig gått till botten med mina känslor för henne, sedan vi skildes, därför att jag kanske omedvetet misstrott min egen styrka, men nu, när vi mötas, faller det hindret automatiskt bort, och genast sticker observatören upp huvudet. Det var mina två hälfter, som mötte Irène: en som handlade, och en som iakttog, en som sträckte fram handen och sade: "Roligt att se dig!" och en som tänkte: "Huru varmt håller du i de där händerna egentligen, huru mycket lägger du in i ordet roligt?"
Sedan tar observatören hand om de fakta, han fått, ordnar dem och lägger in dem i respektive fack, där de få ligga till dess omständigheterna göra, att de behövas igen. Det är en kallblodig herre, den där observatören! Han säger: "Om du inbillar dig, att du går med ett hjärtesår, så misstar du dig. Det är läkt för länge sedan. För resten skall jag tala om för dig en sak, som alla människor få lära sig förr eller senare: Det är inte, vem du älskar, som betyder något, utan att du älskar. Föremålet för din kärlek betyder mindre, kärleken själv är huvudsaken. Du har betraktat kärleken som en sjukdom och lidit av den, i verkligheten är den bara ett symtom."
Man får dyka djupt, mycket djupt, om man skall finna vackra pärlor!
Natten är ljum utan att vara för varm, och de lätta filtarna vila utan tryck på mig. När jag
| 62 |
Stjärnorna föra mina tankar på något sätt till Tore.
Vi åto lunch tillsammans, innan han och Mac Logan startade, och jag fick tillfälle att titta lite närmare på honom. Det finns någonting hos honom, som inte är den gamle Tore från fordom. Vi pratade på ganska friskt under måltiden, minnen från förr haglade i luften och gamla vänner och bekanta fingo passera revy, men hela tiden hade jag en känsla, att Tore var långt därifrån, försjunken i egna tankar, fastän han pratade och skämtade lika friskt som vi andra. Förnimmelsen var så stark, att jag till slut började söka efter förklaringsgrunder, dock utan att finna
| 63 |
Vi hade i skolan en elekricitetsmaskin av den klassiska typen, ett monstrum med runda ebonitskivor, silverlameller och en stor kula av mässing, ur vilken vi kunde få fram godtyckliga mängder elektricitet genom att dra på veven. Men när vi ville göra de verkliga, långa gnistorna, som voro vår förtjusning, måste vi ta till hjälp en leydnerflaska, som kunde uppsamla maskinens elektricitet i större kvantiteter. Dessa två apparater falla mig i minnet, när jag tänker på förhållandet mellan Tore och Irène. Hon är för honom kraftkällan, i hennes armar får han det krafttillskott, som sätter honom i stånd att lysa och blända oss andra, och hos henne har han det stöd, som även den starkaste man behöver för att kunna vara sig själv.
Ett ögonblick kom det också för mig: Vad hade du haft att bjuda en kvinna som Irène? Hade du kunnat frigöra hennes personlighet och väcka till liv all den potentiella kraft, hon bär
| 64 |
Det är kanske bäst, som sker.
Jag väcktes ur mina funderingar av Tores röst:
-- Jag antar, du är en smula undrande och förvånad över att så helt plötsligt befinna dig här?
Jag protesterade svagt. När man nått mina år och sysslat med sådana saker, som jag, blir man inte alltför lätt förvånad, men naturligtvis är jag nyfiken att få veta ändamålet med resan. Det är ju inte varje dag, man gör en resa halva jorden runt utan att veta varför.
-- Jag hade tänkt sätta dig in i saken nu genast, men eftersom jag måste in till Nairobi i dag, få vi vänta en smula. Jag vill inte göra några antydningar, det skulle bara fördärva saken, så du får ge dig till tåls, tills jag kommer tillbaka. Men jag är övertygad om att du blir intresserad.
Det låg någonting brännande i hans ögon just då, och med ens förstod jag, varför han var distraherad: alla hans tankar äro bundna vid någonting han håller på med, och det är nätt och jämnt, han ryckt sig lös så mycket, att han kunnat välkomna oss. Jag har sett den där blicken förut hos män av Tores kaliber.
Irène såg ned i tallriken. Jag kunde inte riktigt
| 65 |
-- Det är tydligen någonting, som intresserar dig åtminstone, sade jag lamt.
-- Intresserar mig! Hans svar kom som en explosion. Jag säger dig, att allt, vad jag hittills gjort, inte är värt ett ruttet lingon mot vad jag nu håller på med! Det görs en stor, en verkligt stor vetenskaplig upptäckt en gång vart tusende år. Och om det går, som jag tror, är detta en sådan. Kopernikus gjorde en stor insats på sin tid, men hans påpekande rörde sig dock bara om jordens ställning i världsalltet, medan detta ...
Han hejdade sig lika häftigt, som han börjat, och såg bort, ut genom fönstret. Därpå kom det, en smula lugnare:
-- Du skall få se, när jag kommer tillbaka, om du inte ger mig rätt.
Jag måste ge Tore det omdömet, att han i regel aldrig själv försöker trissa upp värdet av sina rön och upptäckter utan ser på dem med ganska klar och ogrumlad blick. Så mycket mera påfallande är det intresse och de förhoppningar, han nu tycks hysa. Är det bara en tillfällig brist i omdömet, som kommer honom att överskatta, vad han har för händer, eller är det något verkligt revolutionerande, han håller på med? Jag vill inte neka till att jag är oerhört intresserad.
| 66 |
Jag har fått lära mig dagordningen i huset. Under dagens hetaste timmar hålla alla en siesta, men som kompensation börjar dagen i stället så tidigt som klockan sex på morgonen. Målen signaleras på en gonggong, som man kan höra på en kilometers avstånd. För övrigt får var och en sköta sig själv utan inblandning från värdfolkets sida. Förnuftig regel.
Efter siestan tog Irène Andréen och mig med på en rundvandring genom huset och omgivningarna för att visa oss till rätta. Det är naturligtvis svårt för en som är fullständigt obekant med tropikerna att yttra sig med säkerhet, men det förefaller mig, som om man i en anläggning av denna typ i stort sett upphävt tropikernas nackdelar och ytterligare framhävt deras fördelar, att man gjort tropikerna ej enbart beboeliga för vita utan rentav behagliga att bebo.
Bungalowen, som ligger på en liten kulle, vilket inom parentes lär vara av en viss betydelse under de stundom ganska häftiga regnen, är av en typ, som visst kallas "shrined house", det vill säga de öppna verandorna, som löpa runt nästan hela huset, äro omgivna av ett fint metalltrådsnät, som låter den friska luften passera ganska obehindrat, men utestänger insekterna. Huset har bara en våning. Det består av en central del, omfattande vardagsrum och sovrum, samt två flyglar, den till vänster, sett från framsidan, köksavdelning, den till höger laboratorium.
| 67 |
Ungefär femtio meter från huvudbyggnaden ligga ett par smärre hus för boyarna, det svarta tjänstefolket, och ett maskinhus, med bland annat en större explosionsmotor och en elektrisk generator samt ett kraftigt tilltaget ackumulatorbatteri av mycket modern typ. Här bor också maskinskötaren, som inte är helsvart utan av ljusare schattering.
Jag hade fruktat att behöva lida mycket av värmen, men Mac Logan hade lugnat mina värsta farhågor i det avseendet. Som i alla modernare boningsanläggningar -- man drar sig för att använda ordet hus om en bungalow av denna typ, som innehåller så oändligt mycket mera än husets fyra väggar, golv och tak -- finns det här ett system för avkylning av rummen. Ett elektriskt drivet kylmaskineri reglerar automatiskt rummens temperatur till aderton grader. Mac Logan var mycket noga med att framhålla, vilken oerhörd betydelse detta i själva verket hade för Afrikas bebyggande. Man kan mycket väl uthärda en ganska hög temperatur ute under arbetet, om man bara får vila ut i ett lagom gradtal, i relativ svalka. Förr kunde vita män inte härda ut många år i tropikerna utan att ådraga sig allvarliga hälsorisker, därför att kroppen inte fick tillfälle till verklig avspänning annat än vid de relativt sällsynta semestrarna i hemlandet. -- I själva verket, sade Mac Logan, har införandet av konstgjord svalka betytt lika mycket som någonsin
| 68 |
Mina rum ligga framför matsalen, mot husets framsida alltså, och Irène och jag slogo oss ned där utanför på verandan efter middagen, medan Andréen drog sig tillbaka för att sova.
Det blev ett lite underligt möte. Vi sutto där och småpratade, som man gör, när man möts efter lång skilsmässa, förtroligare än någonsin. Man är alltid förtroligare med en kvinna, som delat ens förflutna än med en, som skall dela ens framtid. Mörkret var så tätt, att vi nätt och jämnt urskilde varandras gestalter. Det är lätt att tala då. Vi läto orden falla, som de ville, och följde associationernas nyckfulla gång utan att pressa fram någon bestämd avsikt med vårt samtal.
-- Har du varit lycklig? frågade jag.
Hon dröjde en smula med svaret. -- Vad är lyckan egentligen? Äktenskaplig lycka? Naturligtvis ha Tore och jag varit gränslöst lyckliga tillsammans. Jag tror för resten inte, att något äktenskap behövde vara olyckligt, om bara båda parterna försökte bära mera än sin del av bördan och aldrig talade om det. Men när man var ung, menade man i alla fall andra saker med lyckan. Något, som man inte kunde definiera, men som man kände fanns. Nu tycker jag mig ha upptäckt, att den lyckan alltid är någonting annat.
| 69 |
Vet du, vad det är jag tackar Gud för? Därför att jag alltid haft lust att erövra nästa position och kraft att erövra den.
Hon var tyst ett ögonblick, och när hon talade igen, var det med rösten hos en ung flicka. -- Just nu håller jag på med en ny position, gränslöst viktig för resten. Jag var in till en doktor i Nairobi i förra veckan, och kan du tänka dig, vad han sade? Jag skall ha en baby.
Irènes baby! En gammal ungkarl reflekterar inte så noga över, vad en baby är, men nu tycker jag mig få en glimt av de stora linjerna: en baby, som föds, innebär ingenting mindre än kosmos skapelseunder ur kaos, människosläktet, som lever om sitt liv på nytt, och världshistorien, som rullas omigen. För att få något begrepp om vad en baby i själva verket är, måste man utan tvivel se den ur kosmisk synpunkt.
Irène lägger handen på mitt knä. -- Vet du, vad det är jag alltid tyckt bäst om hos dig? Det är ditt leende.
Fruntimmer äro konstiga. Hur tusan kan hon se, om jag ler eller ej,
när det är nästan kolmörkt?
