- Project Runeberg -  Robotarnas gud /
Kapitel 7

(1932) Author: Elfred Berggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
70

VII.

-- Här har du mitt laboratorium!

Tore steg åt sidan och lät mig passera före sig genom den öppna dörren.

-- Det är inte så värst stort, som du ser, men för mina privata behov är det fullt tillräckligt, och om det gäller, så är Mac Logan en trollkarl att sätta ihop nya apparater av vad som helst. När det gäller större saker, så samarbetar jag ju med praktiskt taget alla statliga och de flesta privata laboratorier i hela Centralafrika och Sydafrika ända ned till Cape town. Detta laboratorium är kanske mera en hobby, fast den nu blivit allvarlig.

Rummet var ganska långsträckt och försett med väggfasta skåp och bänkar av vanlig laboratorietyp. Den nedre delen av rummet, där vi befunno oss, tycktes vara ägnad åt kemi, medan den övre gjorde ett mera allmänt intryck. Så när som på oss två var ingen där, men det susade svagt av omröraren i en kraftigt tilltagen termostat, och då och då smällde det till, när regleringsmekanismen till ett elektriskt värmeskåp utlöste. Rummet hade för övrigt denna air av
71
slarvig hemtrevnad, som gamla inrökta laboratorier så lätt få: ett provrörsställ med smutsiga, halvfulla provrör, stod på bordet intill min armbåge, några av dessa runda, trebenta stolar, på vilka alla världens experimentellt inriktade vetenskapsmän få förnöta sina liv -- och byxor -- stodo kvarlämnade, där de senast använts, några syrefrätta handdukar lågo vårdslöst kastade i ett hörn, där en gammal laboratorierock också gått till vila.

Tore öppnade en dörr in till ett litet rum vid sidan: -- Här har jag vågarna -- ett par goda analysvågar och en grövre -- och mikroskopen, och den dörren för till en fotografisk mörkskrubb.

Jag visade på en instrumenttavla, som upptog en hel vägg i vågrummet. Den var fullsatt med elektriska mätinstrument, svitchar, säkerhetsmetaller och annat, och jag uttalade min förvåning över dess storlek.

-- Jag har koncentrerat hela husets elektriska manövrering hit, förklarade Tore. Härigenom går i själva verket all elektrisk ström, vare sig det gäller pumparna till trädgården eller fruns elektriska krustång. Negerboys äro visserligen bra i sitt slag, men de ha ännu inte vuxit upp till en praktiskt oklanderlig uppfattning av elektriciteten.

Vi hade kommit tillbaka in i laboratoriet, och han visade på en avlång lucka i väggen av
72
aluminium. -- Där inne har jag ett par apparater, som jag skall visa dig så småningom. Du kommer förmodligen att få rätt mycket att göra med dem i sinom tid. Nu skall jag emellertid tillfredsställa din nyfikenhet, som trots dina försök till självbehärskning hela tiden lyst fram i dina ögon: jag skall tala om, varför du blivit kallad hit. Se här skall jag avslöja mitt problem för dig!

Han gick bort mot hörnet nere vid dörren, som var avskärmat med ett grått förhänge -- jag hade trott, att det var en toalett -- och ryckte undan tygstycket, som gled på metallringar på en järnstång.

Ett ögonblick gick, innan jag förstod, vad det var, han hade stående där bakom. Jag urskilde blanka metallytor, några rörliknande detaljer, som tillsammans påminde om två av medeltidens riddarrustningar -- ja visst, det måste vara två robotar.

Underligt nog var detta de första robotar av människotyp, jag någonsin sett. Jag erinrade mig ha läst i tidningarna, att man lyckats göra så stora konstruktiva förbättringar på de typer, som redan förekommo för några tiotal år sedan, särskilt i Amerika, att de numera verkligen kunde göra skäl för namnet konstgjorda människor. Men jag hade i själva verket aldrig betraktat dessa försök att kopiera människan annat än som ett tekniskt tidsfördriv för någon vriden konstruktör,
73
jag hade aldrig gjort klart för mig, huruvida de verkligen kunde tänkas få någon praktisk betydelse.

Vad jag erfor, när jag nu så plötsligt konfronterades med två exemplar av typen -- jag höll på att säga släktet -- var en liten chock, och en svag känsla av äckel.

Jag kommer att tänka på, huru det kändes, när jag första gången fick se en gorilla. Naturligtvis hade jag då sett bilder av gorillor och andra människoliknande apor förut, och jag kände till descendensläran och hade accepterat vår påstådda släktskap med aporna, utan att det kostat mig någonting av självövervinnelse. Men det är skillnad att veta en sak med huvudet och med hjärtat. När jag fick se gorillan, först då gick det upp för mig med full styrka, vad sambandet mellan oss två egentligen innebar, och det träffade mig med en chock så stark som om det varit en jordbävning. Vad jag upplevde då, var inte bara mötet med en fattig usling till släkting, nej, det var mera, på en sekund upplevde jag hela utvecklingens skam, skammen att ha lågt stående föräldrar. I en blink upplevde jag hela utvecklingskedjan, som sträckte sig bakåt genom tidsåldrarna, och längst borta i fjärran simmade min ururfader som en protoplasmaklump omkring i urhavet.

Underligt nog blev denna skamkänsla så småningom en av mina värdefullaste tillgångar: den
74
sublimerades och övergick i samhörighetskänsla med det levande och kanske också lite ödmjukhet. Till en liten, liten del har den helige Franciscus av Assisi varit mitt ideal från den dagen räknat.

Det var en chock av liknande slag, jag erfor nu. Det dök vagt upp för mig som en tanke: är detta också någonting, man är släkt med? Äro vi kanske, när allt kommer omkring, också anförvanter till maskinerna? Nej, och tusen gånger nej! En människa är en människa, och en maskin är en maskin. Gränsen är knivskarp. Det kan inte ens tänkas tvivelaktiga fall, en bastard mellan människa och maskin, vilken löjlighet! Att skapa en maskin, som faktiskt försöker härma människan inte bara i utseendet med armar och huvud och bål utan i sättet att uppträda, att gå och stå och röra sig, det är inte endast att sänka människans nivå, det är att häda. En apa är på sitt sätt en karikatyr på människan, men en karikatyr med hjärta och varmt blod, som åtminstone har humorns ingredienser, men var finns någon humor hos en robot?

Jag tittade till slut upp på Tore. -- Det är otäckt, sade jag, det är äckligt på något vis.

Tore log. -- Du tycker inte om mina vänner, sade han och lade armen med en trofast gest runt den enes axlar, du lider av biologens vanliga idiosynkrasi mot maskinen. Så länge maskinen nöjer sig med att förlänga dina fingrar eller
75
skärpa dina ögon eller bära din kropp och dina tankar, reagerar du inte, men när den ger sig på att ställa dig ansikte mot ansikte med dig själv, då vill du inte vara med längre. -- Han tystnade ett ögonblick. -- Jag har ändå lärt mig mycket av dessa två medhjälpare, vilket visar, att man inte bör förakta någon, inte ens våra stumma vänner maskinerna.

-- Vad ha de då lärt dig för sanningar? frågade jag.

Tore blev helt allvarlig. -- De ha ställt upp ett problem för mig, sade han, de ha visat mig på ett problem, som jag känt till hela mitt liv, men som aldrig lyckades gripa mig, förrän jag såg det i deras formulering, nämligen livets problem.

Du tycker det vara självklart, att livet är ett problem, det har varit i dina tankar, så långt tillbaka du kan minnas, och hela ditt liv har du ägnat åt att närma dig det från olika håll. Men gör det experimentet att tänka dig alla maskiner borta, skall du få se, att livet i viss mån upphör att vara problem och blir axiom. Så var det för stenåldersmänniskan. Hon kände, att hon levde själv, hon såg att djuren levde och växterna och träden, och därav drog hon helt enkelt den slutsatsen, att allt levde på sitt sätt, forsarna, stenarna och bergen. Hur skulle livet kunna bli ett problem för henne, när hon inte hade någon bakgrund att se det mot, ingenting mot vilket det kunde
76
teckna sig? Nej, livet har blivit maskinålderns stora gåta, och det är maskinen, som varit nog vänlig att kasta den gåtan i ansiktet på oss, så vi bli varse huru viktig den är.

Emellertid skall vi inte diskutera den saken nu, utan i stället låta William Shakespeare visa dig, huru en väluppfostrad robot uppträder. Mac Logan har döpt dem, den ena kallade han George Washington, därför att han aldrig sagt en osanning -- han kan nämligen inte tala -- och den andra döpte han till Bill Shakespeare, därför utt han tycker namnet låter pittoreskt.

Tore rörde vid ett handtag på den ena robotens rygg, och den började surra svagt som en broms eller en humla.

-- Det är gyron, som börjar snurra, sade Tore. Jämviktsorganet är lika viktigt för en stackars robot som för en människa, och det måste alltid vara i funktion, när strömmen inte är avkopplad. Här ser du en visselpipa. Det är hans egen, och den använder man för att kalla på honom. Jag skall nu ta ut honom på golvet. Ge akt nu!

Tore ställde sig mitt ute på golvet och blåste i pipan, en kort signal; som ett eko svarade roboten med en likadan signal, så lutade den sig framåt så att tyngdpunkten kom över högra foten, flyttade därpå den vänstra foten och upprepade serien tills den efter tre steg blev stående framför Tore, som om den avvaktade vidare order.

-- Du ser förvånad ut, sade Tore, du tycker
77
det är oförklarligt, att han kom fram till mig och blev stående i stället för att gå rakt på mig, men du vill inte visa dig imponerad. I själva verket är det inte alls invecklat. Det är helt enkelt så, att ju starkare signal man ger, det vill säga ju närmare man står, desto kortare sträcka går han. Hade jag stått på hundra meters avstånd och kallat med samma signal, hade han gått hundra meter utan att tveka om vägsträcka.

Passa på att titta lite närmare nu. Du kan inte neka till, att det är ett ganska fint litet arbete. Nu är ingen av mina robotar någon egentlig salongsrobot, utan de äro avsedda för grovarbete, och det gör, att de ej utrustats med subtilare detaljer. Jag har sett en experimentrobot, som var så allmänbildad, att när man frågade om vädret, svarade den med grammofonröst, hur högt lufttrycket och temperaturen var. Han kunde göra en massa saker på direkt kommando, men var å andra sidan rätt ömtålig.

Jag hade varit här ute något år, när jag fick idén att skaffa hit några stycken av denna typ för att se, om jag kunde ha någon användning för dem i jordbruket. Du tycker idén verkar vansinnig? Det är du inte ensam om. Att jag slutade med experimenten berodde emellertid inte så mycket på, att de inte gåvo resultat, utan mera på att problemet inte var aktuellt. Det är ju inte mycket mening att införa arbetsbesparande
78
metoder, när man har mera gott om arbetare än om arbete.

Du förstår väl, huru de äro konstruerade i princip? Drivas av små elektriska motorer, matade från ett ackumulatorbatteri. Orsaken till att robotidén, som är så gammal, nu först börjat slå igenom, sammanhänger just med att det är först nyligen, vi fått fram lämpliga ackumulatortyper. Så länge vi endast hade bly- eller nickeljärnackumulatorer var problemet olösligt. Numera, när man med moderna batterier kan få ut en effekt på ungefär en kilowatt under åtta till tio timmar utan omladdning ur en tiokilos ackumulator, alltså lika mycket som vad en kraftig häst kan prestera, ligger saken helt annorlunda till.

-- Men hur är det möjligt, frågade jag, att en robot kan göra mera än en sak? Den måste ha ett visst rörelseprogram och detta kan endast vara ganska begränsat. Några större variationsmöjligheter kan den väl knappast erbjuda?

-- Rörelseprogrammet är inte så inskränkt, som du tror. Se här! -- Han öppnade en lucka på baksidan och visade en skymt av interiören. -- Du ser alla dessa olikformade skivor, som äro uppträdda på en axel. Stansningen hos var och en motsvarar en viss rörelseföljd, och när den roterar, avges alltså startimpulser till alla de organ, som äro i verksamhet under rörelsen, till "musklerna". Sedan kan du kombinera ett
79
godtyckligt antal av dessa lameller efter varann. Om du vill, kan jag till exempel släppa ut honom på gården och låta honom gå i cirkel, medan han slår en kullerbytta vart fjärde och vart nionde steg. Och om dessa variationer inte räcka till, så kan jag, eller rättare sagt Mac Logan, stansa ut huru många nya lameller av olika form jag vill. Det finns knappast någon gräns för variationerna.

-- Sant, sade jag, och när den gått igenom sin serie, har den att börja om från början igen. En egenskap, som den för resten har gemensam med de flesta människor.

Jag började få viss respekt för Tores robotar. Jag gick runt denna och tittade. Ansiktet var egentligen det minst mänskliga hos den. Där fanns bara två hål, det ena över det andra, (Öga och öra, sade Tore, men ögat använder vi aldrig, så det är urkopplat.) Hals saknade den fullkomligt, huvudet övergick direkt i den grova bålen, som upptill avslutades med ett kraftigt skulderparti. Axlarnas kulleder måste vara grovt tilltagna, av godsansvällningen att döma, och armarna bastanta. Huru "musklerna" arbetade kunde jag ej se, men Tore nämnde något om snäckhjulsväxlar och kuggdrev, tekniska detaljer, som jag inte brydde mig om att lägga på minnet. Händerna voro utformade som två fingrar, som gingo mot varandra som en tång, och partiet kring handlovarna var utfört med en plan
80
järnklump som hammare. Bålen bildade en tillplattad cylinder med ansvällning kring lederna, och fötternas hälparti var utbildat som tåpartiet, så att benet alltså var fäst mittpå foten. I ryggen satt manöverapparaturen: tre små kontrollervevar och en krans av benknappar.

-- Hur mycket väger den? frågade jag.

-- Omkring etthundrafyrtio kilo.

Jag lade handen på robotens axel och tryckte till. Den gjorde motstånd mot trycket men vek sig något i fotleden.

-- Tryck hårdare, sade Tore.

Jag ökade trycket. Vinkeln blev större och större och jag väntade i varje ögonblick, att den skulle förlora balansen och falla, men plötsligt tog den ett steg åt sidan och reste sig upp.

-- Balanssinnet är briljant, sade Tore.

Otvivelaktigt är den konstruktivt fulländad. Men vad menade Tore med att roboten var hans problem? En maskin kan i och för sig inte vara ett problem. Den är kristallklar. De tankar, man lägger ned i konstruktionen, återfinner man i maskinens verkningssätt. Om en robot är konstruerad att göra en sak, så gör den just den saken, och om den inte gör det, så är där ett fel någonstans. Men ett problem kan roboten aldrig bli, åtminstone ej i den meningen Tore och jag fatta ordet.

Jag sade detta till Tore. Han satte sig på en
81
bänk och lät de långa benen dingla samt tände pipan.

-- Det är inte i själva roboten problemet ligger, sade han.

-- Var är det då?

-- Jo, sade han och smålog, det är så, att jag satt hjärna på mina robotar.


The above contents can be inspected in scanned images: 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81

Project Runeberg, Sat Dec 15 16:23:01 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/robotgud/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free