Robotarnas gud / Kapitel 8 (1932) Author: Elfred Berggren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

VIII.

Naturligtvis förstod jag inte först, vad han menade. När man talar om hjärnan på en robot, kan man väl knappast mena någonting annat än de delar av maskineriet, som fördela arbetet till robotens olika "muskler", som kommer armarna att röra sig och benen att förflytta kroppen. Men detta är ju ett rent ingenjörstekniskt problem, som Tore -- ifall han också hade förutsättningar att lösa det -- knappast skulle ha lust att syssla med, så långt utanför hans intressesfär, som det ligger. Och varför skulle han då ha kallat på mig, som förmodligen är ännu mindre intresserad och absolut saknar alla förutsättningar?

Jag nöjde mig med att sätta upp ett frågande ansikte.

-- Jo, upprepade han, det är faktiskt så. Jag har monterat -- alltså inte konstruerat -- in hjärna på mina robotar. William Shakespeares hjärna tillhörde i livstiden en av mina boys, som hade olyckan att falla ned från taket och bryta nacken av sig, jag vet för resten inte ännu vad han hade där uppe att göra, George Washingtons hjärna tillhörde en av byborna -- har du reda

83

på att det ligger en negerby två miles härifrån? -- som blev dödad på en jakt. Enligt vad det påstods, av våda. Jag hoppas, att ingen hundraprocentig amerikan får reda på, att det är en negerhjärna i en robot med namnet GW. Han skulle kanske uppfatta det som en förolämpning mot nationen.

Jag kände mig betydligt förvirrad.

-- Men vad i all världens namn har givit dig idén att montera in en hjärna, en människohjärna, på en robot? Och vad skulle det tjäna till? Vad är meningen?

Jag måtte nästan ha skrikit fram frågan, ty Tore lyfte avvärjande på handen.

-- Så här framkastad utan motivering låter saken en smula egendomlig, men om du vill låta mig komma med en liten förklaring, som tyvärr blir en smula långdragen, kanske du får en litet annan syn på problemet.

Det är bäst jag börjar från början. Du vet ju, att det nu är ganska länge sedan en amerikansk biolog, som hette Harrison, om jag inte minns alltför orätt, lyckades få vävnad från en kyckling att leva och växa utanför organismen i näringslösningar av särskild sammansättning. Jag tror det var någon gång på tio- eller tjugutalet. Upptäckten var mycket sensationell för den tiden. Han förvarade kycklingbiten i en burk, och när den växt tillräckligt, klippte han bort en bit, och så vidare. Jag vet inte, om biten

84

lever ännu, det är inte i och för sig omöjligt, och i så fall borde den nu ha producerat kött för åtskilliga tusen kycklingar. Emellertid fortsatte biologerna på den inslagna vägen, och sedan några år tillbaka är tekniken så förfinad, att de lyckats bibehålla inte endast stycken av vävnad levande utanför djurkroppen utan hela organ, vilket är en betydligt mera komplicerad uppgift. Där gäller det ju bland annat också att ersätta den normala cirkulationen med en artificiell, som tillför näring och för bort avfallet, såsom när organet funktionerar i djurkroppen.

Hjärnan var ett av de organ, man lyckades tidigast med. Det var en japan, som för några år sedan lyckades hålla en marsvinshjärna vid liv på sitt laboratorium i sex månader. Och att den verkligen var vid liv, det visar den mikroskopiska undersökningen efteråt, det hade inte ägt rum någon som helst degeneration i cellerna.

Nu är det visserligen intressant att konstatera, att en hjärna kan leva utanför en djurkropp någon tid, men det vore tusen gånger intressantare, om man kunde visa, att hjärnan fortfarande arbetar under sådana förutsättningar. Det har gjorts en massa undersökningar över just den saken, den ena mera omsorgsfullt utförd och fulländad än den andra, men alltid med negativt resultat. Vi ha ju inte möjlighet att direkt påvisa tankeverksamhet, men de elektriska impulser, som åtfölja det psykiska arbetet, äro ju av den

85

storleksordningen, att våra instrument skulle ge utslag, om det verkligen funnes någon form av tankeverksamhet. Men, som sagt, vi få inga utslag. Vi stå inför den paradoxala situationen, att ett faktiskt levande organ visar alla symtom av liv utom verksamhet. Vi kan inte undgå att fråga varför.

-- Det vill säga, sade jag, en religiös människa kan ju alltid ge dig svar på den frågan. Hon svarar helt enkelt, att när själen givit sig i väg, är hjärnan död, om du också med vissa konstgrepp kan förhindra förruttnelse.

-- Mycket sant, men vi kunna ej slå oss till ro med ett sådant svar. Problemet ligger till på ett annat sätt för vetenskapen: vi vet, att hjärnan inte fungerar sedan den skilts från kroppen, men är det allt vi kunna veta? Vi måste söka oss fram på olika vägar, kanske vi i alla fall kunna få ett svar någonstans. Vi få inte förutsätta, att någonting à priori är omöjligt.

Nu kan man ju gå fram efter olika linjer och undersöka, huruvida det existerar några medel, som kunna sätta en ensam hjärna i funktion, om man med andra ord kan reta den till verksamhet. Man kan ju tänka sig sådana av olika slag. Själv fick jag idén att undersöka, huruvida vanlig eller ovanlig elektromagnetisk strålning skulle ha något inflytande. Det är ju inte långt från mitt gamla gebiet, och jag tänkte, jag möjligen just därför kunde göra något av saken.

86

Idén är i och för sig ganska enkel, och det är omöjligt att på förhand profetera, huru det skall gå: det kunde hända, att man fick utslag, det kunde hända, att man inte fick, men ett negativt resultat måste i varje fall också tillmätas ett visst, icke ringa värde.

Du känner till nervsystemets mekanik; vad först beträffar de inåtgående nerverna, som alltså börja i ett sinnesorgan och sluta i hjärnan, så gå igenom dem oavbrutet svaga strömstötar av storleksordningen mikroampère till ett antal av ett par hundra i minuten. Om sinnesorganet blir retat, t. ex. genom att man trycker på huden, så ökas antalet stötar, och just genom denna ökning blir hjärnan varse, att någonting är på färde. På ungefär motsvarande sätt förhåller det sig med de utåtgående nerverna, fastän impulsen här går från hjärna och till den muskel, som hjärnan önskar sätta i rörelse. Det är ju enbart med dessa senare nerver, jag här har sysslat, eftersom det är hjärnan, vi undersöker, och inte något sinnesorgan.

Vi ordnade alltså försöken enligt klassisk förebild: jag dissekerade fram ett par utgående nerver och anslöt ett par enskilda nervtrådar till ett par ampèremetrar av spegelgalvanometertyp. I början arbetade jag med antilophjärnor. Impulserna få själva teckna av sig på en filmremsa, som glider förbi med konstant hastighet; i fall det blir positivt resultat, synes det som spetsar

87

på en för övrigt rät linje, är hjärnan, vad man kan kalla "tanklös", blir det bara denna räta linje.

Vi arbetade en tid på så sätt, men då sade Mac Logan en dag: "Varför inte ta och montera in hjärnan i en robot? Det kan väl inte möta oöverstigliga svårigheter att leta reda på de nerver, som bestämma rörelsen hos armar och ben, och koppla ihop dem med robotens egen rörelsecentral?" -- "Men räcker de elektriska impulsernas styrka till?" frågade jag. -- "Nej", sade han, "men det är lätt ordnat: vi sätter bara in en radioförstärkning i kretsen. Likaväl som man kan förstärka impulser, så de höras i högtalare, kan man förstärka dem, så att de påverka en robotmekanism." Jag tog mig en funderare på saken. Idén var i själva verket inte dum. Om man får hjärnan att arbeta med bestrålning, så säger detta i verkligheten ganska litet, ifall man bara kan konstatera ström-nervimpulser på en eller annan nervtråd, och ifall jag då ville arbeta med ett flertal nervtrådar samtidigt, det skulle jag förr eller senare bli tvungen att göra, skulle det möta nästan oöverstigliga svårigheter att synkronisera och jämföra en mängd långa filmremsor. Genom att använda en robot som observationsmaterial finge jag lättare arbete, roboten skulle själv göra de rörelser, hjärnan "tänkte". Åtminstone approximativt, och jag kunde i varje ögonblick med ett enda ögonkast

88

få reda på hjärnans verksamhet i mycket stora delar, nämligen alla de centra som behärskade de inkopplade musklerna.

Du kommer ihåg den så kallade Rolandsfåran, sulcus centralis rolandi, den djupa fåran i hjärnbarken, som ligger något framom mitten av båda hjärnhemisfärerna, och som sträcker sig från hjässan och ner längs sidan. Längs rolandsfårans bakkant ligga känselcentra lokaliserade, längs dess framkant rörelsecentra. Kommer du ihåg, huru gubben Pil i skolan brukade rita upp en gubbe, som stod på huvudet längs fåran för att ange, att huvudets rörelsecentra lågo längst ned och fötternas längst upp?

Med den teknik, som hjärnforskningen numera erbjuder, var det inte mera än ett rätt besvärligt arbete att dissekera fram nerverna för extremiteternas rörelser, och sedan anslöt Mac Logan dem via en radioförstärkare till utlösningsmekanismen för robotens armar och ben.

Det blev en ganska originell mekanisk människa, eller hur? Om hjärnan arbetade, vore han en döv, stum, blind människa utan smak, lukt och känsel, men med förmåga att röra armar och ben, och utan möjlighet att bli medveten om, att han gör det. En blott önskan hos honom att röra armen, måste utlösa denna rörelse. Vidare är denna människa ganska kraftig jämförd med vanliga människor, och har moraliska egenskaper, som vi kanske inte alls böra vidröra.

89

Tore tystnade. Hans min och röst, som under talet då och då lyst upp, när han berörde någon intressant detalj eller originell idé, hade så småningom medan berättelsen fortskred blivit allvarligare och allvarligare, som om han blivit mer och mer varse, att saken ej tilläte skämt, som om detta, som han börjat i en nästan lättsinnig sinnesstämning -- Tore börjar gärna sina undersökningar på det sättet -- fört fram mot allvarligare konsekvenser, än han kunnat förutse och ana.

En vetenskapsman, som ser hur en undersökningsserie vrider sig lös från den bana, han trott den följa, och ger sig i väg i helt annan riktning, känner sig ungefär som en fader, som ställts inför en initiativkraftig son och inte vet, varthän dennes initiativ skall föra, till ont eller gott.

Tore samlade ihop sig igen.

-- Var slutade jag? Jo, det var sant. Vi fortsatte alltså med strålningsförsöken. Vi hade gått igenom hela serien av vanliga radiovågor från mycket hög våglängd ända ned till de ultrakorta, vissa fraktioner behövde vi ju ej generera själva, så full med radiovågor som rymden är, vidare förbi spektrums osynliga och synliga delar, till och med alltså det vanliga ljuset och det ultravioletta togo vi med för säkerhets skull, och in i röntgenstrålarnas område utan att få några positiva utslag. Vi kunde överhuvud inte peka

90

på någon enda sak, som visade huruvida vi voro på rätt spår.

Men så inträffade sensationen en dag. Vi hade då kommit in på det våglängdsområde, som ligger utanför de egentliga röntgenstrålarnas, men som ännu inte nått upp till de hemlighetsfulla kosmiska strålarnas, ett område, som kan karakteriseras som "mycket hårda röntgenstrålar", eller "mycket mjuka gammastrålar", och som ligger på gränsen för våra inskränkta jordiska möjligheter.

Om jag blir tusen år, glömmer jag inte bort den dagen. Jag hade ju tänkt mig in i huru det skulle ta sig ut, ifall vi finge positivt resultat, men det hela var så fantastiskt, att jag inte förstod, vad det var fråga om, när det verkligen kom.

Vi ha strålningsgeneratorn bakom aluminiumluckan i rummet där inne, men i själva verket gör det ingenting, ifall luckan är tillskjuten, strålarnas genomträngningsförmåga är nog stor att besegra flera väggar. På instrumenttavlan finns det nu en så kallad frekvensreglerare. Den ser ut som en vanlig voltmeter med vridbar visare och en graderad skala, på vilken man ställer in våglängden. Uttrycket är för resten felaktigt. Det går inte att välja en viss våglängd, utan man får hålla till godo med ett helt område, men genomsnittsvåglängden sjunker i alla fall, ju längre jag vrider visaren medsols.

91

Nu hade vi alltså i små etapper hunnit ungefär första fjärdedelen av skalan runt, utan att något inträffat. Jag hade suttit och fört anteckningar och reste mig från skrivbordet för att gå in i vågrummet och vrida visaren över till nästa intervall.

När jag kom tillbaka, stod roboten och höll armen rakt utsträckt framför sig.

Seså, för tusan, tänkte jag, nu har någon kontakt lossnat i mekanismen, så det blivit kortslutning, varpå jag gick in och slog ifrån generatorn. Medan jag höll på vid instrumenttavlan, kom Mac Logan in. Han var alldeles blek och såg upprörd ut. Jag trodde, att solen gjort honom illamående, så jag frågade: "Hur är det fatt?"

"Herre Gud", sade han, "jag råkade titta genom fönstret. Jag såg det också."

"Såg vad?"

"Att roboten rörde sig!"

Och han hade alldeles rätt. Roboten hade rört sig.

Det var första gången det inträffade. Sedan dess ha våra fortsatta experiment klarlagt, att det finns ett våglängdsområde, vars övre gräns vi ännu ej fixerat, som har förmågan att röra mina robotar, eller om du hellre vill uttrycka saken så, som påverkar döda människors hjärnor, så att de fungerar.

Tore hade börjat gå fram och tillbaka på golvet, rastlöst, medan han talade. Han såg minst

92

av allt ut som en framgångsrik vetenskapsman, som just gjort en kanske -- vad vet jag? -- epokgörande upptäckt. Snarare såg han ut som någon, som handlat oöverlagt och ångrar, vad han gjort, och inte ser någon utväg att komma ur klämman. Som när vi en gång i vår gemensamma ungdom stulit äpplen i en trädgård, och Tore blev ertappad med fickorna fulla.

Jag sade: -- Jag har naturligtvis inga som helst möjligheter att på rak arm bedöma eller yttra mig om värdet av din onekligen överraskande upptäckt, men om ingen har varit fore dig, har du ju i alla fall konstaterat förekomsten av en splitterny effekt, skall vi kalla den "Waggeeffekten"?

Jag antar, att du vill, att jag skall göra efterkontroll åt dig. Det skall bli mig ett nöje att få göra dig den tjänsten.

Tore lade armen om mina axlar med en gest från fordom. -- Käre vän, sade han, du kan inte föreställa dig, vilken tjänst du gör mig. Jag är dig mer än tacksam. Dessa fördömda robotar håller på att gå mig på nerverna, jag har svårt att sova, och när jag sover, drömmer jag bara om dem. Du kommer utifrån, utan förutfattade meningar och nykter. Du får gå efter mig nu och korrigera mina slutsatser och knyta upp de lösa ändarna, som jag lämnat efter mig. Faktum är, att jag snart inte vågar lita på mitt eget omdöme.

93

Jag vet snart inte skillnaden mellan vetenskap och fria fantasier.

Han var mycket upprörd, mera än vad jag strängt taget ansåg, att han hade rätt att vara. Det är inte fråga om, att han inte kommit till sensationella resultat, som kanske i sinom tid komma att lyfta på en del ganska täta slöjor, säkert komma de i alla händelser att påverka vår okunnighet om de dunkla punkterna i frågan om hjärnans sätt att fungera, men å andra sidan kan jag inte låta bli att tycka, att han överdrev oerhört, när han talade om sin upptäckt som årtusendets upptäckt. Att organismen är känslig för olika sorters elektromagnetisk strålning är ju en ganska banal sak, och varför skulle hjärnan vara ett undantag från den regeln?

-- Du kan vara lugn för, sade jag, att min kritiklusta icke skall lämna sten på sten av dina stolta försök. Du har väl ingenting emot, att jag tar Andréen till hjälp?

Han skakade på huvudet. -- Naturligtvis inte. Jag sätter stort värde på Andréens omdöme. Han ser i många saker djupare än vad folk vanligen gör. Hade han bara haft ordentligt självförtroende, kunde han ha gått långt.

Det skall bli intressant att se, vad ni kommer till för resultat. Antagligen tillåta observationerna flera tolkningar, och jag vågar inte hoppas, att ni skall dra samma slutsatser av dem som jag,

94

men det där få vi resonera om, när du kommit djupare in i problemet. Du skall få se, att det går, som det gick för mig: det öppnar utsikter, som du aldrig kunde förutse. När du kommit så långt, skall vi ha de verkliga diskussionerna.