Robotarnas gud / Kapitel 10 (1932) Author: Elfred Berggren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

X.

Jag sov inte mycket den natten. Ett samtal, som det jag hade med Andréen, verkar kanske inte så upprörande i skrift, eller när man tänker tillbaka på det efter någon tid -- själva skriften och tidsavståndet verka på något sätt som stötdämpare -- men när synpunkter och intryck strömma in över en så naket och oförmedlat, som de gjorde i mitt fall, sätts hela ens inre i rörelse, bottenslammet i själen rörs om, gamla åsikter och inställningar, som varit förankrade djupast där nere som omedvetna grundvalar för ens livsfilosofi, flyta upp till ytan och allt bringas i gungning.

Andréens tolkning av Tores experiment gav en fullständigt ny aspekt, vände faktiskt upp och ned på ett centralproblem, det centralaste av alla kanske, frågan om förhållandet mellan människan och de så kallade högre makterna.

Nu är jag inte religiös enligt vanligt språkbruk, religiositet måste väl också innebära en hjärtats inställning till vissa problem, men jag har sett mig tvungen att av rent vetenskapliga skäl acceptera åsikten om existensen av en transcendental verklighet.

113

Min generation av naturvetenskapsmän intar i själva verket i religiösa frågor en diametralt motsatt ståndpunkt mot närmast föregående. Under naturvetenskapens pubertetsår strax före och efter senaste sekelskiftet, då forskarna sågo det ena problemet efter det andra få sin lösning utifrån de nya synpunkter, som representerades av slagorden: kraft, materia, energi, var det nästan ett axiom, att så småningom alla problem skulle låta lösa sig med rationella metoder och från rationella utgångspunkter. Man såg inga gränser för vetenskapens möjligheter, allt var i själva verket så lätt, att det bara rörde sig om tillräcklig tid och förfinad teknik för att det skulle kunna redas ut. För den tidens forskare hade Gud inte mera än subjektiv existens, en objektiv, verklig Gud ansågs inte nödvändig, och följaktligen inte heller möjlig.

Min generation har nått ett stadium av självbesinning. Vi ha funnit, att det finns en mängd problem, som icke tillåta någon rationell lösning på vetenskapens nuvarande ståndpunkt, och vad mera är, vi slå oss till ro med den tanken, att det aldrig skall lyckas oss att lösa dessa problem. Detta är inte vetenskaplig pessimism, utan vi röra oss med ett postulat, som grundar sig på studium av vår kunskapsförmågas -- eller vår hjärnas -- gränser. Lika litet som man kan bryta sig in i ett kassaskåp med huru enkla verktyg som helst, lika litet kan man lösa världsgåtorna

114

med ett så enkelt instrument som en människohjärna.

Härifrån till tanken på en universell intelligens bakom företeelserna är steget förbluffande kort. Jag minns, när min gamle lärare i skolan en gång talade om atomernas energiinnehåll och möjligheterna att genom atomspaltning nyttiggöra de energimängder, som äro bundna där. "Det är teoretiskt möjligt", sade han, "men jag är övertygad om, att det aldrig skall lyckas. Det kan inte vara meningen. Vi skulle i så fall få för stora kraftbelopp att disponera över, och det vore lindrigt sagt farligt, det vore faktiskt riskabelt."

Det kan inte vara meningen! Förmodligen utan att göra klart för sig vad yttrandet innebar, hade han där stoppat undan en gudstanke, tanken, att där i alla fall fanns någon öververkmästare, som såg till maskineriet i universum.

Vi andra fingo också något av denna inställning. Under vårt arbete stötte vi då och då på en komplex av problem, mot vilket våra egna problem ytterst upplöste sig, och som vi ej kunde bemästra. Dolt i detta komplex ligger naturligtvis, vad man skulle kunna kalla "Gud".

Vår tro på denna vetenskapliga Gud är alltså inte en religiös tro, en hjärtats tro på hans existens, utan snarare en på rationell väg införd faktor X i beräkningarna för att få dem att stämma. Samtidigt har det emellertid aldrig fallit oss in, att det skulle vara möjligt att få någon

115

kunskap om denna faktor X. Man kan inte upplösa Gud i primfaktorer. Den tanken skulle ha förefallit oss absurd.

Så ungefär är min generations inställning till det problem, Tore nu givit sig i kast med. Och vad är det nu, Tore tänker bevisa? Lustigt nog har jag ju ännu ej hört honom själv lägga fram sina synpunkter men utan vidare antar jag, att han gör sig till talesman för de djärvaste av dem. Han tänker bevisa, att denna faktor X, som vi mycket vagt föreställt oss som "den store urmakaren", vilken en gång har satt verket i gång och nu låter det sköta sig självt efter i huvudsak statistiska sannolikhetslagar, att denna faktor skulle vara en kraft, som oavbrutet verkar på oss, och, det mest otroliga, som vi eventuellt skulle kunna direkt konstatera!

Jag log i mörkret, när uttrycket "experimentell teologi" kom mig på tungan. När man bara kan börja tala om sådana saker, har man väl nästan kommit till gränsen.

Men hela saken är vansinnig. Antag, att det vore möjligt att få en faktisk kunskap om det sätt, varpå Gud förmedlar sina -- låt oss säga -- tankar till oss. Detta skulle innebära ingenting mindre, än att vi funnit egenskaper hos honom, och hur kan det stämma med, vad vi djupast inne fordra: att han skall vara höjd över allting, egenskapslös. En filosof skulle kanske uttrycka saken så, att ifall vi kunna konstatera egenskaper

116

hos vår faktor X, så är det inte Gud utan ett väsen som vi själva fastän av högre ordning. Men jag kan inte se, att det skulle göra saken bättre.

Denna egenskap, vad vore den för resten? En kosmisk strålning av något slag, kanske rentav de så kallade ultragammastrålarna, som vi nu känt till i femtio till sextio år, utan att vi egentligen kommit deras hemlighet på spåren. Det var en amerikan, som hette Millikan tycks jag minnas, som studerade dem en av de första på tjugutalet, och det enda, vi ännu kunna säga om dem, är, att de förmodligen icke komma från några stjärnor utan från rummet mellan dem, från världsalltets djup. Att de måste ha någon inverkan på den mänskliga organismen, eller överhuvud på det organiska livet, är ju självklart, men deras genomträngningsförmåga är så stor, och de äro så allestädesnärvarande, där liv finnes -- åtminstone såvitt jag vet -- ingen vet något om, huru liv undandraget deras påverkan skulle gestalta sig. I alla händelser är det inte utfört några direkta experiment för att utröna saken. Men lika såväl som det skulle kunna vara ultragammastrålar, skulle det kunna vara någonting absolut nytt, vars existens vi inte ens ana. Åtminstone vågar man inte förneka den möjligheten.

I tankarna gjorde jag upp en noggrann inventering av vad jag visste i denna fråga och vad,

117

som var funderingar och hugskott. Jag satte upp skäl och motskäl på en debet- och kreditsida, och sedan jag på så sätt skaffat mig en översikt av frågan, skisserade jag upp en plan för att gå vidare. Den efterkontroll, jag lovat Tore, hade jag tänkt mig av mera formell natur, men efter Andréens avslöjanden, när jag fått frågans räckvidd klar för mig, förstod jag, att saken inte fick göras för enkel. Det gällde att skaffa fakta och åter fakta, endast låta fakta tala och aldrig lämna en position bakom sig, förrän den var ordentligt erövrad och befästad. I huvudet ställde jag upp en helt ny plan för vårt arbete, där inte en enda lös ända skulle lämnas efter för att använda Tores eget uttryckssätt, en plan, som förmodligen skulle ta betydligt längre tid att utföra, än den jag först tänkt mig, men som i stället skulle bli tillförlitligare.

Och dock kände jag vagt inom mig, att hela kontrollen skulle bli av noll och intet värde för ett avgörande. Vi skulle med all säkerhet inte finna några fel på Tores experiment, vi skulle få ge honom rätt på alla punkter utom just den viktigaste.

Naturligtvis hade Andréen rätt: det finns ingen logik i världen, som tvingar en att dra just de slutsatser, som Tore förmodligen dragit ur sina försök, men å andra sidan finns det ingen vetenskapsman med någon resning, som skulle kunna

118

underlåta att dra just de slutsatserna heller. Det råder intet tvivel om, att man kunde ställa upp tusen teorier för att förklara "Wagge-effekten", men det råder lika litet tvivel om, att man skulle gå förbi de tusen teorierna och söka denna enda. Det är, som när man får välja mellan två vägar, varvid den ena för mellan branta bergväggar, som stänga utsikten, och den andra leder över bergen, man tvekar inte i valet.

Det erkännandet måste jag ge Tores idéer: de öppna vid utsikt. Att det skulle kunna vara den största upptäckten i mänsklighetens historia, skulle jag också nästan kunna skriva under på. Ty för människan kan det endast finnas en centralfigur i världen, och det är hon själv, och vad Tore tror sig ha upptäckt, är det centralaste hos denna centralfigur.

Innan jag somnade, gav jag mig själv ett löfte. Jag hade sett Tore berusad av dessa idéer, jag hade sett Andréen på väg att glida bort i samma riktning. Jag beslöt mig för att hålla huvudet kallt. Det finns ingenting så smittosamt som entusiasmen för en ny idé. Samtidigt kände jag en viss lättnad över, att ännu ej behöva inta en definitiv ståndpunkt utan kunna överlämna det åt framtiden. Jag undrar, om det är rädsla inför en stor åsiktsförändring, eller om det är ett atavistiskt återfall till religiösa förfäders ståndpunkt? Ty säga vad man vill: det är en viss skillnad

119

mellan den Gud, man får lära sig om som barn, och den Gud vars existens man kan bevisa, och som man kan avslöja på ett laboratorium.

Det var vid sjutiden på morgonen, jag kom in på laboratoriet och fann såväl Tore som Andréen där före mig. Tore, som hade tagit fram en av sina robotar på golvet och höll på att syssla med något i hans innandöme -- jag kände igen George Washington på en buckla i plåten -- hälsade "god morgon" med den en smula upptagna, halvt frånvarande min, han alltid anlägger, när han är upptagen av något problem.

Jag hade ännu ej kunnat övervinna den känsla av obehag, jag erfor, när jag såg Tores robot första gången, och nu, efter mitt samtal med Andréen på kvällen, voro de mig dubbelt motbjudande.

-- Skall du leka med George Washington i dag? frågade jag.

Tore nickade.

-- Jag skulle helst vilja gå igenom hela mitt disponibla våglängdsområde så fort som möjligt, sade han. En preliminär översikt innan jag börjar bearbeta detaljerna. Har du tittat på generatorns frekvensreglerare? Som du sett, är tavlan indelad i fyra kvadranter. De två första har jag nu gått igenom, den tredje håller jag på med och den fjärde, den, på vilken det är satt en

120

papperslapp med ordet "förbjudet" har jag ännu inte börjat med. Det kan hända -- i själva verket väntar jag det nästan -- att den sista fjärdedelen ger de intressantaste resultaten. Den omfattar de lägsta våglängder, vi överhuvud kunna framställa på jorden, kanske till och med de lägsta, som det någonsin skall bli oss möjligt att framställa.

Egentligen skulle Andréen och jag ta itu med förberedelserna till vår kontroll, men det skådespel, som en robot i rörelse under inverkan av gammastrålarna erbjuder, är alltför fascinerande -- vidrigt fascinerande -- för att vi skulle vilja försumma ett sådant tillfälle.

Tore återtog med huvudet långt inne i robotens mage:

-- Vad jag för närvarande kan göra, belöper sig egentligen bara till en allmän orientering över vad, som äger rum. Jag slår till generatorn och låter roboten uppträda i frihet. Jag observerar, vilka rörelser han gör, och för protokoll över dem för att på så sätt få fram, huruvida någon viss serie återkommer, eller om rörelsernas följd alltid är ny. Vidare jämför jag George Washington och William Shakespeare med varandra för att se, huruvida hjärnornas individualitet är märkbar.

-- Finner du någon skillnad mellan dem? frågade jag.

-- Det tycks faktiskt, som om de skulle ha

121

sina specifika särdrag, som äro urskiljbara. Naturligtvis kan jag inte peka på en viss egenskap och säga, att den är karakteristisk för George Washington eller för William Shakespeare, men Mac Logan, som var nära bekant med de ursprungliga ägarna till dessa hjärnor -- han är för resten den ende vite jag sett, som verkligen förmår individualisera svartingar -- säger, att han, utan att veta vilken som är vilken av robotarna, skulle kunna avgöra vems hjärna, som är monterad i den ena och den andra. Eller hur, Mac Logan?

Mac Logan hade just kommit in, fräsch och full av ungdom.

-- Ja visst, sade han, det skulle jag kunna, men det är kanske inte värt att fästa alltför stor vikt vid det, det är bara en rent subjektiv känsla, som jag inte kan motivera. Jag har försökt fixera den i ord, utan att lyckas. Det är som när man är tillsammans med vanliga människor, det karakteristiska hos dem är inte sådant, som man ser eller hör dem göra, utan sådant som man själv känner.

Jag kände Andréens ögon fästa på mig och lade märke till, att Mac Logan talade om roboten, som om han vore en faktisk människa, men av en något ovanlig typ. Han talade om "vanliga människor" i motsats till robotar. Men jag antar, att man inte kan hjälpa det, om man håller på någon tid. Själv, har jag upptäckt, säger jag

122

numera "han" om William Shakespeare och George Washington i stället för "den", som jag gjorde i början.

-- Mac Logan tar väl protokollet som vanligt, sade Tore. Är du klar, så sätter vi i gång.

Det syntes på dem, att det väntande skådespelet fängslade hela deras intresse, fastän de redan sett det så ofta. Själv skulle jag inte ha kunnat släppa det med ögonen, så spänd var min förväntan. Mac Logan satte sig vid skrivbordet, där han hade papper framlagda, upplinjerade efter ett visst schema, medan Tore gick bort till instrumenttavlan, fällde in svitchen och började manövrera handtaget över tavlan i riktning medsols. Ett svagt surrande hördes, och ett par visare på andra tavlor gjorde utslag. Tore kom tillbaka.

-- Vi måste vänta ett par minuter, tills generatorn kommit in i fortfarighetstillstånd, sade han.

Ingen sade något. Mac Logan tuggade på en blyertspennstump. Andréen, som satt på ett av laboratorieborden med benen dinglande, hade ett spänt, allvarligt uttryck i ansiktet, och Tore själv, lade jag märke till, darrade en smula på handen, fastän han för övrigt såg lugn och samlad ut.

Genom fönstret hördes plötsligt skratt från ett par av de svarta arbetarna i trädgården, och Tore sade: -- Nu är det väl färdigt, varpå han gick fram till roboten, som stod orörlig mittpå

123

golvet, och förde över kontrollerhandtaget i ryggen till vad han kallade 0-läge.

Roboten svarade ögonblickligen med att gyroskopsanordningen trädde i funktion, även på några stegs avstånd kunde man höra det svaga surret, som den med våldsam hastighet roterande snurran åstadkom, blanda sig med generatorns mörkare brummande, och kroppen svängde en smula framåt, beroende på att låsmekanismen i fotleden, som höll honom upprätt vid urkopplat gyroskop, satts ur funktion, men för övrigt stod han stilla. Jag tror jag höll andan i spänning. Efter en evighet sade Mac Logan, som satt i gång ett stoppur: -- En minut, och just då började roboten lyfta sin högra arm. Rörelsen kom så långsamt, att det var först när armen var halvvägs uppe, som jag blev medveten om den. När armen kommit i horisontellt läge, avstannade rörelsen, och flera sekunder stod han där pekande mot något osynligt mål. Jag stötte mig på min egen tysta formulering: naturligtvis var det ett osynligt mål, eftersom roboten var blind.

Så började armen vandra nedåt igen, långsamt och med avbrott, och efter en stund stod han, som om han aldrig rört sig. Om jag inte sett Mac Logan fylla papperet med anteckningar, kunde jag ha tagit allt för en synvilla.

Det var mer än egendomligt. Några sekunder stod han orörlig, sedan lyfte han foten och tog ett steg framåt. Ny orörlighet. Så tog han ännu

124

ett, till dess han kom fram till väggen. Man förfaller lätt till att använda inkorrekta uttryck, vilket inte är bra, därför att det binder ens tankar vid felaktiga banor. Jag stod faktiskt och tänkte: "Nu försöker han forcera väggen", och strax därefter: "En maskin kan inte försöka göra någonting. En maskin kan inte vilja. Om jag inte tar mig i akt, kommer jag att betrakta denna robot som en människa -- eller djur åtminstone -- liksom resten av sällskapet tycks göra. Men han är i alla fall bara en maskin."

Emellertid var det tydligt, att han skulle ha fortsatt framåt, om inte väggen tagit emot. Han lyfte foten, och när knäet tog emot väggen, pressades kroppen i en vinkel bakåt, så han såg ut att i vilket ögonblick som helst kunna falla baklänges. Men just i det avgörande ögonblicket sprang han ett par snabba steg tillbaka och stod åter upprätt.

-- Den där rörelsen tillhör en annan kategori, sade Tore, den är rent mekanisk, utan samband med hjärnan, en ren reflex skulle man kunna säga. Jämviktsmekanismen utlöser ett par steg i lutningens riktning, när lutningsvinkeln överskrider den tillåtna, så han rätar upp sig igen.

Tore gick fram och vände hans ansikte utåt mot rummet, och promenaden fortsatte. Han tog nu kortare steg med höger fot än med vänster och gick följaktligen i cirkel, samtidigt med att han höjde och sänkte armarna på ett nästan

125

rytmiskt sätt. Det gick rummet runt, nästan ett helt varv. Så tvärstannade han och stod orörlig större delen av en minut. Han stod nu framför ett av laborationsborden, som var ungefär en meter högt, nästan som om han övervägde, vad han skulle ta sig till. Så plötsligt, innan jag egentligen förstått vad han ämnade göra, lyfte han den högra armen högt över huvudet och lät den drabba ned med en fruktansvärd kraft på bordet framför sig. Han såg ut, som om han vore rasande och ville låta sitt dåliga humör gå ut över bordet. En ensam glasbägare, som stod på andra sidan, hoppade högt upp i luften och föll i golvet, där den krossades i tusen bitar, men ingen av oss rörde sig ur fläcken, den ende som ej var trollbunden av skådespelet, var Mac Logan, som till synes fullt oberörd skrev i sitt protokoll.

Roboten tycktes nu bli lugnare, liksom om han uttömt sina krafter, han gick några steg runt golvet, denna gång i vänstervarv, stannade, gjorde armrörelser, benrörelser, jag kan inte påminna mig allt. Det var fantastiskt. Och när jag tänkte på, att det inte var ett levande väsen och egentligen inte heller en riktig maskin utan någonting mitt emellan -- en robot med människohjärna -- blev det mig vedervärdigt. Jag kände en vämjelse, som var så stark, att den nästan började närma sig illamående.

-- Femton minuter, sade Mac Logans uttryckslösa röst, och Tore gick fram och slog

126

ifrån mekanismen. Vi betraktade varann, som när man vaknar ur en dröm. Tore torkade svettpärlor från pannan, Andréen hade lagt båda händerna på knäna och fixerade envist orörlig en fläck på golvet framför sig. Mac Logan lutade sig bakåt i stolen, och jag kunde se, att han var blek, nästan grå under solbrännan. Plötsligt reste han sig, gick bort mot en av vattenledningsvaskarna, böjde sig över den med ryggen mot oss och kräktes.

-- Hur är det? frågade Tore. Mår du illa?

-- Det är ingenting, sade Mac Logan, jag blir faktiskt alltid obehagligt upprörd, när jag ser våra stumma vänner i arbete, och då kan jag inte behärska mina reflexer. Har du en cigarrett?

Mac Logans enkla handling hade den verkan, att den förde oss tillbaka till verklighetens fasta mark igen.

-- Vi ha nu gjort ganska många försöksserier, sade Tore sedan han granskat protokollet och jämfört med en del föregående, och vi äro snart i stånd att dra vissa slutsatser. Variationsmöjligheterna för robotens handlingar äro ju ganska inskränkta, han kan röra armar och ben, han kan gå och vända sig och lite till. Men intressant är, att han aldrig någonsin upprepar dessa rörelser i en följd, som går igen. Man skulle kunna säga, att han inte har något standardprogram

127

utan komponerar nytt varje gång, han uppträder, och det är likgiltigt, om vi använda samma vågfrekvens eller variera.

-- Vad drar du för slutsatser av det? frågade jag.

-- Tills vidare vill jag bara säga, att detta ger honom ett drag av oberäknelighet, som en maskin saknar. Om han skall betraktas som maskin, är han åtminstone ingen vanlig maskin. Han kan överraska, och det får en maskin inte kunna. Om jag skriver: God jul! med min skrivmaskin så får det inte bli: Visky och soda på papperet.

-- Det kan vara en viss risk, att ha oberäkneliga maskiner i huset, sade jag. Människor äro ju också oberäkneliga, men endast inom vissa gränser, de ha ju sin moral; och så vidare. Men vad har en maskin? Hur tror du, det hade gått ifall någon haft sitt huvud, där bordet står, när han smällde till?

Tore ryckte på axlarna.

-- Om du går och tittar efter huru djupt märket i bordet blev, kan du antagligen svara själv på den frågan. Detta är en grovarbetarrobot och utrustad med ganska avsevärda kroppskrafter.

Men allvarligt talat, så är det ingenting att skämta med. Nu kommer det ju aldrig på fråga, att de lämnas ensamma med mekanismen i gång, men det hände för någon tid sedan, när jag var ensam med dem här inne, och dörren till

128

våningen råkade stå öppen, att jag vände mig bort ett ögonblick tillräckligt stort för att låta William Shakespeare försvinna. Jag slog ögonblickligen ifrån strömmen och rusade ut för att leta efter honom. Han hade hunnit ända in i Irènes sängkammare, där stod han med armarna utsträckta som en klädhängare, när jag kom in.

Naturligtvis kunde en olycka ha inträffat, men å andra sidan är den inte mycket sannolik. Om man släpper in ett lejon i våningen, är det farligt, därför att lejonet kan skrämmas eller retas av saker och ting, men det kan aldrig en robot. Det finns inte en enda nerv, som kan leda några impulser utifrån, från sinnesorganen, som för resten inte finnas, till hjärnan. Den hjärna, som ligger där inne, är så absolut isolerad från den omgivande världen, att även om den vore, vad vi kalla "levande", vet jag inte, hur den skulle kunna veta om det själv.

Man talar om ensamhet, men en sådan ensamhet kan vi svårligen föreställa oss. En människa på en öde ö eller i ett fängelse har sällskap med yttervärlden och med sig själv, med sina händer och fötter och sitt ansikte, men en ensam hjärna utan kropp vad har den för sällskap? Sina egna tankar -- det är ju möjligt att den kan tänka -- men för övrigt den stora ron, den absoluta ensamheten, kanske som en paralysie-générale-patient i sista stadiet.

-- Sluta då någon gång, sade Mac Logan. Jag

129

är inte biolog, jag är mekaniker. Jag kan plocka sönder vilken maskin som helst och sätta ihop den, så den går åt rätt håll, men när det gäller att plocka sönder negrer i småbitar och låta bitarna arbeta för sig själva, tycker jag det börjar gå utanför mitt gebit. Jag har intresserat mig för detta, därför att det rör mina robotar och de ha varit mina ögonstenar i ett par år. Men om du filosoferar för mycket, kan jag inte upprätthålla fiktionen, att det är maskiner jag arbetar med för mig själv -- jag känner redan hur jag håller på att börja behandla dem som människor -- och då vet jag inte hur det går. Jag måste få betrakta hjärnan i roboten som en maskindel och ingenting annat. Ungefär som när man tar till en buck-sena när dragremmen till fläkthjulet på lastbilen går av, och man inte har någon i reserv. Något moment av liv vill jag absolut inte ha med.

Helt plötsligt kom det liv i Andréen. Efter att ha varit praktiskt taget stum nära en timme, lät han nu upp sin mun och sade:

-- Jag förstår ganska väl Mac Logans inställning. Innan vi gå vidare, vore det kanske skäl i att försöka fixera skillnaden mellan djur och maskin i ord. Redan Sokrates hade ju den principen att alltid göra klart för sig, vad det var, han talade om, och det är en bra princip. Så kanske Mac Logan också kommer underfund om,

130

huruvida hans fruktan beror på oklara begrepp, eller den är motiverad av omständigheterna.

-- Vänta nu, mr Andréen, sade Mac Logan, nu förstod jag er visst inte riktigt. Ni vill väl i alla fall inte låta påskina, att jag skulle sväva i okunnighet om vad som är skillnaden mellan ett djur och en maskin? Jag trodde annars, att det inte fanns många saker, som jag visste så säkert. Eller vad säger mr Ek? Ser ni några svårigheter i att dra en sådan gräns?

Det var först senare jag förstod, huru skickligt Andréen i själva verket lagt upp sin fråga. Hans förhoppning var, att genom en allmän diskussion om detta, som tycktes ligga en smula på sidan om vårt egentliga ämne, förmå Tore att lägga fram sina åsikter, vilket denne annars inte skulle ha gjort förrän på ett långt senare stadium av undersökningarna.

Mac Logans fråga var inte så enkel, som han föreställde sig, och jag sade honom det. Det är ingen, som tvivlar på, att han skulle kunna skilja en flodhäst från en automobil eller en flygmaskin från en gräshoppa, den praktiska gränsen är lätt nog att dra, men när det gäller den principiella skillnaden, stöter man på vissa svårigheter, som till och med förefalla vara omöjliga att undanröja.

-- Vilka då?

Jag förklarade, att av de två kategorier vi rörde oss med i ett sådant resonemang och jämförde

131

med varandra, är den ena "levande" och den andra "icke levande", och att vi icke kunna jämföra dem utan att samtidigt ge en vetenskaplig definition på livet. En sådan existerar emellertid inte. Det existerar inte ens en hederlig beskrivning på livet. Det finns visserligen en serie egenskaper, som brukar finnas hos levande varelser, rörelseförmåga, förmåga att fortplanta sig, förmåga att assimilera och så vidare, men dels finns det faktiskt döda "varelser", som ha någon eller några av dessa egenskaper, och dels finns det faktiskt levande varelser, som sakna en eller flera av dem. Det är länge man har kunnat framställa, vad man felaktigt benämnt "konstgjorda amöbor", som alldeles likna vanliga, men som bara ha det lilla felet, att de inte leva, fastän de under vissa omständigheter kunna röra sig och "äta".

-- Men finns det då ingenting, som verkligen karakteriserar livet, sade Mac Logan, som skiljer det från det döda? Man tycker ju ändå, att livet är något så oerhört påtagligt, som man aldrig behöver tvivla på.

-- Jo, det finns verkligen en sådan sak, men enligt mitt och mångas förmenande är den alltför ytlig för att ge en verklig inblick i problemet. Man brukar faktiskt slå sig till ro med, att livet är något så litet filosofiskt som sammansättningen hos äggviteämnen. Det fordras en viss komplikation hos ett äggviteämne, för att det

132

skall kunna bära liv, och man brukar för enkelhets skull vända på satsen och säga, att om man uppnått denna sammansättning, då kommer vad vi kalla liv till automatiskt, då lever det.

-- Tror du på det där också? frågade Tore.

-- Nja, svarade jag. I modifierad form. Den kemiska byggnaden är naturligtvis ett villkor för att materia skall kunna bli bärare av liv, den är en betingelse, men den är inte livet självt. Jag tror, att livet är något, som under normala omständigheter måste ärvas, vi kommer aldrig att kunna göra liv ur död materia på laboratorium, därtill sakna vi vissa förutsättningar. Att livet en gång uppstod på jorden, anser jag emellertid berodde på, att det är någonting, som under vissa omständigheter kan läras, de första levande varelserna lärde sig att leva, på samma sätt som vi lära oss att gå och bruka våra lemmar, när vi äro små. Man kan kanske tänka sig, att ett stycke av ett äggviteämne, som bildats i havet någon gång i jordens barndom, kanske under tusentals år utsattes för alla de växlande öden, som en upprepad variation i temperatur genom dag och natt, i strålning genom solens upp- och nedgång och all så kallad kosmisk strålning inte att förglömma, kunde skänka, och att den därigenom fick den mentala och fysiska rörlighet, som livet bland annat innebär. En mental träning alltså innan någon mentalitet fanns. Det kanske misslyckades tusen millioner gånger, men

133

om det bara lyckades en, så var ju allt vunnet. Naturens tålamod är så oändligt, att det är ofattbart för oss.

Men det där gör naturligtvis inte anspråk på att vara en förklaring på, vad livet är. Den kommer vi aldrig att kunna ge, lika litet som vi kunna föreställa oss fjärde eller femte dimensionen. Det enda vi kunna säga -- men det kunna vi säga med en viss säkerhet -- är att livet är ett av de ord, varmed kosmos uttrycker sin tanke. Det kan kanske till och med hända, att vi någon gång få tag på så många av dessa ord, att vi få hela meningen förståelig, men jag föreställer mig, att det är lång väg dit.

Tore såg fundersam ut.

-- Rätt originellt uttryckt, sade han, men för att kunna lära sig en sak måste man ha minne. Vill du verkligen påstå, att så kallad död materia, även om det rör sig om ganska komplicerad äggvita, skulle vara utrustad med minne?

-- Varför inte? Om du går till bordet där borta, skall du se, att till och med eken i bordskivan visar tecken till att minnas William Shakespeares hårdhänthet alldeles nyss. I själva verket uppfattar jag minnet som en av de mest universella egenskaperna, en egenskap hos materien själv, som inte bara är knuten till levande materia. Felet är, att vi förutsätta ett självmedvetande för att kalla en företeelse för minne.

134

Antag till exempel att du tar en järntråd och böjer den. När du böjer den tillbaka, blir kröken inte på den första böjningspunkten utan strax bredvid. Du utrustar dina ögon med mikroskop och säger: "På grund av den kallbearbetning, som utfördes när jag böjde tråden första gången, blev den hårdare i en punkt, och därför behöll den sin form där." Alldeles riktigt. Men är det egentligen mindre sant att säga: "Tråden minns den första böjningen, och sätter sig emot ett upprepande"? Jag skulle vilja säga, att vad som på jorden gjorde äggvitan till livets bärare, är det faktum, att den hade bättre minne än den övriga materien.

Tore försjönk i tankar, Mac Logan tände en ny cigarrett och Andréen såg ut som om han undrade, huruvida vi skulle komma till saken någon gång. Till slut återtog Tore:

-- Resonemanget förefaller filosofiskt bestickande. Det innehåller en förklaring, som ingenting förklarar utan bara uttrycker svårigheterna med andra ord. Du inför nya begrepp, som vi inte kunna ha kunskap om för att förklara sådant, som vi inte vet.

Jag genmälde litet misslynt, att vad jag egentligen gjort bara var, att jag visat var de verkliga svårigheterna lågo, och att svårigheterna råka vara oövervinneliga är otur och inte mitt fel. Det kan ju vara av ett visst värde att veta, att dörren till rummet, dit vi försöka komma in, är låst, så

135

vi inte behöva öda energi på att rycka i dörrhandtaget.

-- Du är pessimist, sade Tore. Om vi inte kunna ta oss in genom dörren, är det ingenting, som hindrar, att vi försöka fönstervägen. Nu gällde problemet: vad är skillnaden mellan maskin och djur, och inte mellan "levande" och "icke levande". Och därvidlag kan vi nog i alla fall få fram vissa karakteristiker genom att bortse från livets biologiska sida.

-- Kasta loss, låt oss höra!

-- Du minns kanske, att när jag talade om mina robotar, så sade jag, att för att få ett grepp om livets problem måste man se det mot en bakgrund av maskinen, man måste se maskinen och djuret i arbete för att förstå skillnaden. Det är efter deras handlingar, man skall bedöma dem.

När jag nu talar om maskiner, menar jag emellertid inte bara sådana, som faktiskt finns, utan även sådana, som skulle kunna konstrueras, och det är betydligt fler, därför att vi bara utföra dem, som vi ha nytta eller nöje av. De övriga bli aldrig till.

Nu menar jag, att det finns två slag av handlingar, som jag i brist på bättre terminologi kallar "fria" och "ofria" handlingar. Till den senare kategorien hör till exempel alla handlingar, som äro reaktioner mot yttre inflytanden, alla reflexhandlingar och liknande, men också en del andra. Se här till exempel. Jag tar upp en cigarrett och

136

tänder den. Det är en handling, som vi åtminstone tills vidare kunna betrakta som fri, åtminstone finns det för närvarande ingenting, som synes tvinga mig att göra just så. När jag tänt cigarretten, lägger jag den brinnande tändstickan i handen på Mac Logan. Se bara! Han rycker undan handen. Det är, vad jag menar, med en ofri handling.

-- Damn it! sade Mac Logan.

-- Nu måste vi utan vidare utgå från, att alla maskiners alla handlingar måste vara ofria. Något annat vore löjligt. En maskins existens hänger just på det faktum, att han lyder order, om han börjar handla på annat sätt, skickar man honom på reparation. I vilket fall som helst skulle det strida mot maskinens idé.

Men det intressanta är, att en mängd av människornas och djurens handlingar också äro typiskt ofria. Och det visar sig därav, att vi kunna konstruera maskiner, som handla exakt som människor skulle göra. Jag menar nu inte, att vi kunna göra en maskin, som utför en viss rörelse -- det är ju självklart -- utan att maskinen i samma situation som människan skulle handla på samma sätt. Tänk bara på huru Mac Logan drog tillbaka handen, när jag lade tändstickan i den. Det behövs inte mycken omändring av George Washingtons maskineri för att han skulle göra på exakt samma sätt, när man lägger en brinnande tändsticka mellan hans tångskänklar.

137

Det är på samma sätt i en mängd fall. Saken skulle kanske ofta fordra ett mycket invecklat maskineri men den skulle lika fullt vara möjlig, och det är i detta sammanhang huvudsaken.

-- Förlåt jag avbryter, sade Andréen, huru är det med de så kallade drifterna och instinkterna? Till vilken kategori räknas deras verkningar?

-- Jag tänkte just gå in på dem nu, sade Tore. De inta en viss mellanställning, men man måste nog betrakta dem som ofria. Det faktum, att man kan låta bli att dricka, när man är törstig, gör inte drickandet till en fri handling, lika litet som våra robotar bli fria, därför att en vägg kan hindra dem att gå.

Könsdriften är ju en sak vi kunna lämna å sido helt och hållet därför, att en maskin à priori är könlös, men betrakta törsten! Det finns intet principiellt hinder för att jag skall kunna utrusta en robot med ett system hygrometrar, som alltid äro torrare än den omgivande luften, och som utlöser en rörelse hos roboten i riktning mot stigande fuktighetshalt. En sådan robot skulle alltid känna sig törstig och alltid befinna sig på språng efter vattenpussar och brunnar. Det skulle inte heller möta något hinder att montera in en anordning på roboten så, att han självmant byter ackumulatorer, så snart hans egna äro urladdade, med andra ord äta.

Utom denna typ av handlingar, som jag kallat

138

de ofria, förekommer emellertid ett annat slag hos djuret och människan. Jag kallar dem fria, därför att jag inte har något annat ord för dem. Enklast är det kanske att säga, att en maskin alltid måste ha ett motiv för att handla, men en människa kan handla utan motiv. Saken är ganska svår att urskilja, därför att när man handlat -- om man än gjort det aldrig så motivlöst -- så konstruerar man efteråt fram motiv för att undermedvetet övertyga sig om, att man handlat logiskt.

-- Det finns eller rättare fanns för ej så länge sedan en psykologisk skola, som betraktade människan som en rent reaktiv varelse, sade Andréen, den tog bara hänsyn till de företeelser, som följde på yttre eller inre påverkan. Den hade -- naturligtvis -- amerikanskt ursprung och kallades behaviorismen.

-- Hade den någon framgång? frågade Tore. Jag har aldrig hört talas om den.

-- Jo, från början. Den hade en viss förmåga att klarlägga särskilt en del uppfostringsproblem, sade Andréen, men när den sträckte ut sig och försökte ge en samlad bild av psykologien ur sin synpunkt, märktes det ju genast, att den inte var fullständig, och nu har den knappast några anhängare längre. Men i ett robotsamhälle hade den nog kunnat bli statsreligion.

-- Allt det där är nog mycket intressant, sade Mac Logan, men vart för det?

139

-- Jag skall fortsätta resonemanget och visa er det, sådant det så småningom tvingat sig på mig under de gångna månaderna, sade Tore. Jag har legat vaken långa timmar på nätterna och grubblat och på dagen under arbetet, och till slut har det tagit form i min hjärna.

Nästa fråga blir naturligtvis: eftersom skillnaden mellan djuret och maskinen ligger i att djuret kan handla fritt i vissa fall, vilken förmåga maskinen saknar, man kan ju formulera saken så, att djuret har en frihetsgrad mera än maskinen, om man vill vara vetenskaplig, vad beror då denna extra frihet på? Svaret är inte utan vidare klart, men man kan alltid svara: skillnaden sitter i hjärnan. Strängt taget behöver väl saken inte bevisas, men ni påminner er nog ett experiment, som ni antagligen fått vara med om under er studietid, det brukar utföras på alla fysiologiska institutioner i världen: man opererar bort stora hjärnans båda hemisfärer på en groda och ser, vad resultatet blir. Ni kommer ihåg grodan efter operationen? Enligt Andréens terminologi skulle man kanske säga, att hon blivit en "behavioristisk groda". Hennes initiativ upphör att existera, fastän hon för övrigt lever som förut. När man droppar en droppe saltsyra på ryggen av henne, gnuggar hon bort den med bakfoten, när man petar henne i baken, tar hon ett hopp för att komma ur vägen, aldrig mer än ett, när man lägger henne i en balja, simmar hon fram

140

till kanten och sätter sig där. Särskilt lustigt reagerar hon för lutningsförhållanden. När man sätter henne på en bräda och lutar på den klättrar hon alltid uppför, till dess lutningen upphör. Tyvärr kan en sådan groda inte leva som en vanlig, därför att hon saknar förmåga att koppla tillsamman hungerkänslor med näringsintagande, så hon svälter ihjäl med mat och dryck inom räckhåll. Hon inte ens sväljer, om man placerar maten i munnen på henne.

Det är alltså i hjärnan denna extra frihet sitter, som vi ha förmer än maskinerna. Men detta betyder -- som jag ser saken -- icke detsamma som att hjärnan är säte för tankeverksamhet. I själva verket föreställer jag mig, att på djurets vandring upp från amöba -- eller ännu längre tillbaka -- till högre former, finns handlingen före tanken. Det är handlingen, som framtvingat tanken, och inte tvärtom. Tankeverksamheten -- och självmedvetandet -- äro resultat av en kombination i förekomsten av handlingar och av ett minne, som registrerar dessa handlingar. Sedan har denna kombination framtvingat nya fakulteter, som vi uppfatta som vårt själsliv -- och som bärare av detta, vår själ.

Men om detta är sant, varifrån kommer då initiativet? Om initiativet fanns före hjärnan, kan det inte vara hjärnan, som producerar det. Det skulle för resten innebära en ohållbar självmotsägelse, det vore att tänka sig en båt, som inte

141

endast går framåt av egen maskin utan dessutom styr sig själv eller en radiostation, som inte endast sänder ut programmen utan dessutom är sin egen hallåman och programchef.

Nu invänder Ek, att detta rör själen och religionen och därför är oåtkomligt för all naturvetenskap, som han sade häromdagen, men det kanske bara beror på, att vi inte kunnat behandla det naturvetenskapliga förut. Det är inte säkert, att det existerar principiella hinder, om vi bara välja rätta metoden. Jag för min del har blivit övertygad om att initiativet, incitamentet, är något som kommer utifrån, att hjärnan själv inte producerar impulser till handlingarna utan endast transformerar ett yttre inflytande, att den verkar som en radioapparat, som tar emot en strålning av något slag, av kosmisk natur, och omsätter den.

Om vi återgå till vår ursprungliga fråga om maskinen och människan, menar jag alltså, att liksom maskinen är maskin för oss -- det är vi, som genom diverse konstgrepp, spakar och rattar och kontrollervevar, få den att göra vår vilja -- äro vi maskiner i förhållande till någon eller någonting annat -- observera, att jag inte obetingat påstår att det rör sig om en personlig makt! -- utom oss, utom jorden, någonting kosmiskt. Vi äro också maskiner, men i förhållande till våra egna maskiner av en högre ordning.

Andréen lutade sig en smula framåt.

142

-- Hur tänker du dig denna åsikt inkomponerad i utvecklingsläran?

-- Huruvida det existerar något direkt samband mellan den organiska utvecklingen och denna kosmiska makt, som jag för enkelhets skull kallar A-strålar, har jag ingen åsikt om. Men en följd är ju klar: eftersom hjärnan tycks vara organet varpå A-strålarna huvudsakligen verka, blir ett djur "friare" i den mening vi nyss använde ordet, ju högre i utvecklingskedjan det står. En amöba är i mycket hög grad en maskin av samma slag som en robot, men allteftersom hon utvecklas till högre former, får hjärnan större betydelse och därmed A-strålarna vidare latitud att verka. Utvecklingen går mot högre former även i denna mening.

Det blev tyst när Tore talat ut, så tyst att det kändes tryckande. Jag tittade ut genom fönstret och såg, att solen hade gått bakom moln, det var nästan skumt, och ett oväder kunde bryta ut när som helst. Luften kändes åsktung och full med elektricitet.

Varför skall en strängt deterministisk åskådning alltid kännas så avskyvärd? Är det därför, att den sårar vår fåfänga? Vi själva ha ingen plats i den utan endast våra gärningar. I sin teori reducerar Tore ned vår känsla av egen betydelse till ungefär noll. Våra handlingar äro inte våra egna utan någon annans. Det enda vi faktiskt göra, är

143

att vi finna upp motiv, som övertyga oss om, att vi haft skäl att handla på det sätt vi göra. Vad är det sedan värt att vara människa?

-- Men, sade Mac Logan allvarligt, om det nu är, som du säger, hur ha vi kunnat undgå att genomskåda förhållandet förut? Om det inte är vi, som dikterat våra beslut, utan en annan, en utomstående, varför ha vi inte känt det?

Tore dröjde en smula med svaret, som om han sökte en bild för att göra saken tydligare. Till slut sade han:

-- Tänk dig att en vanlig elektriskt driven skrivmaskin, som tillhörde en författare, vore utrustad med självmedvetande, men samtidigt saknade möjlighet att direkt konstatera, att det är en människa som manipulerar tangenterna. Han ser den ena bokstaven efter den andra födas på papperet, ord lägges till ord och mening till mening av djupa och strålande tankar. Han har ett konstruktivt ingenium och funderar över företeelserna. Vad anser du, han skall tro? Förmodligen säger han: "Allt detta, som kommer fram på papperet, är mina tankar och mina känslor, som jag skapar ur min själs djup. Det konstnärliga skapandet är en underbar process, som endast kan jämföras med undret! Är det inte underbart, hur mycket som kan dväljas i en skrivmaskins omedvetna!"

Plötsligt började Andréens fötter svänga, där han satt på bordet, och hans rynkiga ansikte lyste

144

upp av något, som kunde misstas för ett småleende. Han sade:

-- Nu har jag suttit en stund och letat i mitt minne, var jag läst just dessa saker helt nyligen, och nu har jag kommit på det. Brukar du läsa Voltaire, Wagge?

Tore skakade på huvudet. Andréen fiskade i sin vida kavajficka och drog upp en liten smutsig volym, som jag sett han hade med som reslektyr, det var ett fickkoncentrat av Voltaire, han bläddrade en stund, strök för en mening och räckte boken till Tore. Jag böjde mig över Tores axel och läste. Där stod:

Nous sommes les machines de la Providence.

-- Det var som fan, kom det häpet från Tore.