| 145 |
Arbetet har nu kommit i gång på allvar. Med stöd av de för övrigt mycket klara och noggranna anteckningar över sina förberedande arbeten och experiment, som Tore fört, skrida vi sakta framåt på samma säg som han. När vi så finna det nödvändigt, och tiden tillåter, göra vi kontrollexperiment, annars nöja vi oss med att göra en grundlig analys av de fakta, han drar fram, och sätta överallt hans slutsatser i fråga. Såsom man gör när det gäller en kontroll.
Särskilt värdefull visar sig Andréens skicklighet i indirekt bevisföring vara. Han utgår från en slutsats och letar sig baklänges tillbaka till premisserna. Med den metoden fångar man lätt många fel, som annars skulle slinka genom nätets maskor.
Det är i själva verket inte många lösa trådar, Tore lämnat efter sig. En skicklig experimentator och driven vetenskapare som han känner luckorna i ett resonemang innan han på logisk väg upptäckt dem, och han tycks instinktivt välja den enklare vägen, när det finns två att välja på, samtidigt som hans intuition tillåter honom att i varje
| 146 |
Aldrig förut har jag tvingats att reflektera över, i hur hög grad det vetenskapliga arbetet och det konstnärliga skapandet kunna stå varandra nära. Naturligtvis betyda metoden och formen ingenting därvidlag, utan ytterst hänför sig allt till den personlighet, som skapar, och som sätter sin särprägel på det hela. Här foga sig fakta till fakta och tanke till tanke för att bilda en organisk enhet med fasta konturer och klara linjer, där man svårligen kan taga bort något och absolut inte lägga till något utan att fördärva det hela. Det är ett konstverk av fakta. Men varför skulle en konstnär icke kunna skapa ett konstverk av fakta likaväl som av ord eller färger eller marmor? Materialet i konstverket är väl alltid den oväsentligare delen.
Denna min uppfattning inverkar naturligtvis ej på min uppfattning om, huruvida Tore har rätt eller ej. Andréen uttalade det högsta gillande, han var mäktig, när han efter ett avslutat kapitel sammanfattade ett omdöme: "Det är ett gott stycke arbete." Och jag ser på små, nästan omärkliga tecken, att han är oerhört entusiastisk för de nya idéer, han gjort bekantskap med. Om jag skulle våga en gissning, skulle jag säga, att det inte är för idéernas eget innehåll utan därför, att de äro så radikala, så absolut oväntade. Han är så
| 147 |
Själv kan jag emellertid inte dela denna entusiasm. Dels är det naturligtvis en ren lämplighetsfråga: jag håller på med en kontroll och måste vara objektiv, om jag låter personliga sympatier spela in, blir jag lätt skumögd för felen och kan gå dem förbi. Privata antipatier spela i det sammanhanget mindre roll. Men det finns någonting mera där, en rent personlig fråga. Tores hela världsbild är mig motbjudande. Det är inte därför, att jag blivit för gammal att ändra åsikter -- det har jag visat tillräckligt många gånger under de senaste åren -- men det är kanske därför, att jag blivit för gammal att ändra just denna åsikt. Jag kan hålla med Tore och ge honom rätt i hans undersökningar så länge, han håller sig på fasta marken, men när han ger sig ut på kosmiska promenader, då vägrar jag att följa med längre. Jag anar redan, att vår kontrollundersökning kommer att sluta med en åsiktsdivergens: vi komma att få ge honom rätt i alla avseenden till en viss punkt, och därefter få vi säga: "Här har du dragit en slutsats, som
| 148 |
Jag har mycket undrat, vad det kan vara inom mig, som gör Tores åsikt om människan som en maskin av högre ordning så fruktansvärt motbjudande. Och nu börjar det kristallisera ut en klarhet. Jag börjar tro, att jag håller på att bli verkligt religiös. Min religiositet är någonting, som sovit, därför att jag aldrig haft någon orsak att ta fram den till begrundande, jag har aldrig befunnit mig i själanöd och mitt arbete har hittills absorberat allt mitt intresse. Men nu tvingas jag till självrannsakan och ståndpunktstagande och drives därmed i en viss riktning. Valet står mellan en åsikt, som utmärker sig för klarhet och rena linjer, och en som sveper allt det oförklarade i ett dunkel och deklarerar det som oförklarligt. Och fastän jag är gammal naturvetare, som hela mitt liv sökt förklaringar, väljer jag den senare! Jag skulle säga, att det är underligt, ifall jag inte av erfarenhet visste hur underligt livet och jag själv är.
Tores resonemang är för enkelt. Gud får inte vara någonting enkelt. En religion måste innehålla moment av under, eller åtminstone plats för dem, men var finnes en sådan plats i Tores värld?
| 149 |
Jag har nu kallat resultaten av Tores experiment för "religion", det är kanske inte rätt, ty en religion måste ju även innehålla andra moment, men det faktum, att han anser sig om inte förklara så åtminstone ge problemet Gud en helt ny belysning ur rent naturvetenskaplig synpunkt, gör uttrycket försvarligt.
Om det inte bara är så, att han flyttat gränserna utåt en smula: att han skapat eller lagt grunden till en ny vetenskap av högre ordning, utanför vilken det oförklarliga i alla fall finns kvar.
Jag känner det irrationella så starkt inom mig, att jag har svårt att tro, att allt skall kunna göras rationellt.
Jag minns, hur jag i min ungdom tyckte att åttio- och nittiotalets profeter, monisterna Hæckel och Ostwald och vad de nu hette, voro löjliga, som trodde det var möjligt att förklara allting ur rent naturvetenskapliga premisser, vare sig de kallade ursprunget Kraft eller Materia eller Energi med stora begynnelsebokstäver. Är det egentligen någonting annat Tore gör, fastän han fört allting upp på ett högre plan?
När jag kommer på någon idé, som förefaller svår att infoga i Tores tankevärld, går jag till honom och ber honom förklara saken för mig. Han har tänkt sig igenom sin åskådning ganska
| 150 |
I dag frågade jag:
-- Om det är så, att vi äro maskiner, som sättas i rörelse på ett mystiskt sätt av kosmiska krafter -- vi undvika alltid försiktigtvis att blanda in ordet Gud i våra resonemang -- hur kommer det sig då, att vi handla olika? Jag har tänkt mig, att du inte menar, att varje människa -- och djur -- mottar ett särskilt slag av impulser, utan att impulserna äro gemensamma för alla. Men borde inte i så fall också reaktionerna bli desamma? Om jag trycker på en viss knapp på alla världens skrivmaskiner, får jag alltid samma bokstav. Men i detta fall åstadkommer samma impuls ett nästan obegränsat antal reaktioner. Hur förklarar du det?
-- Det är nog kanske inte så svårt att tänka sig, sade Tore. Jag har visserligen sagt, att människan är en maskin, men hon är givetvis betydligt mera komplicerad än en skrivmaskin. Någon standardtillverkning av levande människor är inte gärna möjlig. Alla skrivmaskiner skriva samma bokstav, om du trycker på samma knapp, därför att de äro -- inom praktiska gränser -- identiska. Men du kan inte leta upp två människor, som äro identiskt lika, inte tillnärmelsevis en gång. Tänk bara på det faktum, att byggnadsmaterialet för den animala organismen är individuellt olika, att äggvitan hos varje levande
| 151 |
-- Då menar du antagligen också, att det inte är så säkert, att man reagerar på samma sätt för samma impuls vid två olika tillfällen?
-- Säkert inte. En människa är inte densamma -- fysiologiskt -- från ögonblick till ögonblick. Vi växla ideligen. Ingenting hos oss är konstant, utan allt rör sig och flyter. Organismen är en sammanfattning av en mängd system, som sträva efter jämvikt inbördes och efter jämvikt inom sig själva, men som aldrig lyckas realisera detta tillstånd. Än inträffar det ena än det andra, så att jämvikten störes, och krafter komma i rörelse, som verkar i någon riktning. Det är förhållanden så komplicerade, att vi överhuvud endast kunna fatta de allra grövsta dragen av vad som sker. Härigenom får emellertid varje impuls en prägel av oss själva, vi stämplar den så att säga, innan vi släppa ut den som handling. Men att av handlingen försöka sluta sig till den impuls, som åstadkommit densamma, är betydligt mera lönlöst än att försöka sluta sig till en
| 152 |
-- Men, sade jag, borde inte en förändring i vad du kallar A-strålningen -- förutsatt att en sådan verkligen existerar -- åstadkomma vissa gemensamma verkningar, verkningar i någon viss riktning hos en större mängd människor? Det finns ju något som kallas folkrörelser.
-- Det är ju alltid möjligt, sade Tore dröjande, men än så länge vet vi för litet. Det vore att gå för brådstörtat till väga att redan nu, när vi befinna oss i undersökningarnas första skede, försöka sätta sådana saker i samband med varandra.
Men av hans min såg jag, att han fått något att tänka på.
Lustigt nog tycktes just denna idé ligga i luften. Andréens rörliga hjärna hade också tagit fasta på den.
Jag hade gått till sängs på kvällen och låg och läste något likgiltigt för att kunna somna, när Andréen kom in och satte sig på en stol i ett hörn. Han såg fundersam ut, och jag lämnade honom i fred, jag förstod, att han i alla fall förr eller senare skulle komma fram med vad han hade på hjärtat. Det kom också.
-- Jag har gått och funderat på en sak i dag, sade han. Antag att Wagge har rätt (så sade han bara därför, att han inte ville erkänna för mig, att han trodde det själv), skulle man då inte
| 153 |
-- Vill du förklara dig närmare, sade jag.
-- Jo, antag till exempel att en ökad intensitet av strålningen medför en ökad aktivitet hos oss, det är ju en sak, som vi inte veta något om, men vi kunna anta den för enkelhetens skull, då skulle en variation i A-strålningen få ett direkt inflytande på verksamheten på jorden. Den skulle med andra ord påverka, vad vi kalla ekonomiska konjunkturer. En gång i tiden trodde folk, att konjunkturväxlingarna sammanhängde med solfläckarna. Kanske de i stället bero på kosmiska oregelmässigheter. Det vore förnuftigare om så vore, därför att det skulle innebära, att man lade huvudvikten vid det mänskliga psyket, som ju i alla fall är en huvudfaktor.
Jag försökte med ironi:
-- Du menar, att om vi kunde jämföra kurvan för A-strålningen och kurvan för konjunkturväxlingarna, skulle de visa överensstämmelser. Ja visst, och vidare, kunde du kanske rentav förklara sådana mänskliga katastrofer som det stora världskriget 1914--1918 ur rent kosmiska orsaker. Av någon för oss okänd anledning förändrades någonting ute i världen, och vips blev folk så uppjagade, att de förklarade varandra krig.
| 154 |
Andréen lyste upp. Han är som ett barn, ironi är bortkastad på honom, och bortkastad ironi kommer mig alltid att skämmas, jag känner det, som om jag skulle sparka en krympling.
-- Jag hade inte tänkt gå fullt så långt, sade han, men du har förstått vad jag menar. Wagges teori är så genomgripande och genialisk, att den knappast lämnar något område av mänskligt vetande och mänskligt liv oberört. Det finns inte några företeelser, som den inte har någonting att säga om, och varför inte då också se krigen ur denna synpunkt. Krigens frekvens i historien har ju aldrig varit konstant, utan de stora krigen ha varit koncentrerade till vissa perioder skilda av mer eller mindre fredliga intervall. Man må säga, vad man vill, att goda tider förbereda krig, och att det är ekonomiska makter, som regera i historien, men när det kommer till kritan, är det i alla fall det mänskliga psyket, som är huvudaktör, och varför skulle det inte direkt kunna vara beroende av kosmiska krafter? Tanken är i själva verket så enkel, att det fordras en Wagges geni för att upptäcka den.
-- Låt oss gå en smula djupare i frågan, föreslog jag. Om det nu verkligen är, som du tycks tro, vad anser du då vara ursprunget till denna kosmiska kraft? Vi ha ju ultragammastrålarna, vilkas ursprung vi anse ligga i världsalltsdjupen mellan stjärnorna, där de kanske bildas genom att materia dör eller föds, förintas eller skapas.
| 155 |
Han slog ut med händerna.
-- Vad vill du att jag skall säga? Jag tror, att du lägger för stor vikt vid en skillnad, som kanske bara finns i orden. För dig gäller frågan: är det Gud eller är det en fysikalisk process, antingen-eller. Kanske det går så, att vi till slut få slå oss till ro med ett både-och, både Gud och en fysikalisk process. Du kan väl i alla fall inte påstå, att vi äro bättre rustade att förstå och föreställa oss sådana saker som materias uppkomst ur energi eller energis uppkomst ur materia eller materias förintelse, när elektronerna störta sig i protonens armar och båda upphöra att existera, än föreställa oss Gud. Åtminstone jag tycker det är lättare att föreställa mig Gud, om det nu också kanske beror på, att jag vant mig vid att utrusta honom med mänskliga drag från det jag var liten, och det kan jag inte med de fysikaliska processerna. När vi komma bort till så fjärran nejder, som det här rör sig om, upphör helt enkelt våra kategoriindelningar att gälla. De gränser, vi sätta upp, äga dock alltid sin prägel av, att vi äro ett slags maskiner, som gå på två ben och på lediga stunder syssla med något, som kallas tänkande. Och om vår tanke räcker till för att sätta gränser för oss själva,
| 156 |
Det är inte lätt att finna bärande invändningar mot ett sådant resonemang, men jag muttrade något om, att allt var för bestickande enkelt för att vara sant. Och att dessutom bevisen fortfarande saknades.
Andréens genmäle kom mycket sakta, ungefär som om han varit ledsen över att ha annan åsikt än jag.
-- Vad det beträffar, så skall det nog aldrig lyckas, att ge bindande bevisning någon gång heller. När man kommer utanför en viss gräns, blir det i alla fall bara tron, som avgör våra åsikter, även inom naturvetenskaperna, hur mycket vi än må kalla dem för exakta vetenskaper. Den s. k. objektiva kunskapen är bara prat av folk, som inte förmått gå till botten av sig själva. Vad, som ger en teori värde och existensberättigande, är, att den kan sammanfatta många fakta i sig, men att vänta, att den skall ge mera än dessa fakta, är att vänta för mycket.
Och likväl är det just, vad jag gör, när det gäller biologiska
problem, livsproblem. Ty är det inte det karakteristiska för livet
just, att summan av alla delarna är mindre än det hela?
