Robotarnas gud / Kapitel 13 (1932) Author: Elfred Berggren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

XIII.

Nu håller hushållet på att gå sönder.

När jag kom hit, var det jag mest beundrade kanske den perfekta organisationen på farmen. Det fanns en uppsättning negerboys, relativt intelligenta och mycket villiga tjänare, deras sysslor voro strängt specialiserade, som visst är vanligt under dessa förhållanden, men allt utfördes på ett så nära fullkomligt sätt, som gärna är möjligt under överinseende av en svart major-domus, som hette Ali. Han var för resten inte ren neger utan av blandat egyptiskt ursprung. Organisationen arbetade till den grad friktionsfritt, att man överhuvud aldrig tänkt på, att det skulle kunna gnissla i maskineriet.

Ju finare ett maskineri är, desto känsligare är det emellertid.

I dag var det inte den vanliga boyen, som kom med mitt te på morgonen, utan det var Mac Logan.

-- Hallå, sade jag, något yrvaken, vilken överraskning! Har något inträffat?

Han nickade.

-- Det är en jäkla historia. Alla boys ha givit sig i väg.

180

Jag blev nästan klarvaken.

-- Varför det?

-- Ni skall få höra sedan, jag har inte tid nu, och han gav sig i väg med en fart, som om hela husets välfärd hängde på hans snabbhet att förflytta sig.

När jag träffade Irène litet senare, fick jag förklaring över hur det hängde ihop. Det tycks alltihopa vara robotarnas fel. Redan från början ha boyarna visat en respektblandad förundran inför dessa järnmänniskor, som liknade dem själva i så många avseenden, men som var dem så olika i ändå fler.

Den tjänare, som städat på laboratoriet, har alltid kategoriskt vägrat att ta någon befattning med dem och gärna gjort en krok förbi på golvet, när han passerat dem. Och alla de övriga ha sorgfälligt undvikit laboratoriet, kanske även därför, att där funnos så många andra oförklarliga företeelser, åtminstone för deras mera inskränkta intellekt.

När Tore började sina hjärnexperiment, föll det sig så, att boyarna inte fingo veta, att hjärnorna skulle monteras in på robotarna -- det fanns ju inget som helst skäl, varför de skulle få veta det -- men å andra sidan var det heller ingen, som gjorde fullt klart för sig, att de inte borde få veta av det. Man tänkte överhuvudtaget inte på saken.

Så småningom måste det i alla fall ha sipprat

181

ut. Man kan tänka sig ett ord fällt här, ett ord där, man kan tänka sig, att de sett genom fönstren, hur robotarna varit i rörelise, den vaknaste av dem har kanske lagt ihop två och två och funnit, att det gör fyra, och misstanken om det rätta förhållandet har dykt upp.

Till slut har den, som städar laboratoriet, gjort en heroisk gärning, som placerar honom i jämbredd med historiens hjältar, han har betvingat respekten och fruktan för de underliga maskinerna och en gång, när han varit ensam, har han öppnat nackluckan på William Shakespeare eller George Washington och fått se en hjärna ligga där i en glasburk, lika frisk som den dag, dess ägare gick hädan.

Man kan föreställa sig hans känslor! Vad som för oss är en obehaglig och mystisk sak, blir för honom den svartast möjliga magi, en magi så svart, att han måste gå tillbaka till stammens uråldriga trolldomstraditioner för att finna något liknande. Askgrå i ansiktet (en blek neger har verkligen en underlig hudfärg!) och med skälvande ben har han gått ut till de andra och berättat om sin gräsliga upptäckt. Det har behövts några timmar, innan nyheten fullständigt trängt igenom deras hjärnskålar, men sedan detta väl har skett, har hållits en palaver, där ingen enda röst höjts för ett kvarstannande på detta fasansfulla ställe, och mot morgonsidan ha de alla avlägsnat sig med sina få ägodelar på

182

skottkärror, och vad de för övrigt kunnat uppbringa av transportmedel.

Först hade emellertid major domus varit nog vänlig att gå till Mac Logan -- de ha alltid haft en viss klockarkärlek till honom, som talar deras eget språk lika bra som de själva och ser djupare i deras enkla själar än vi andra -- väcka honom och tala om det väsentliga. Mac Logan störtade ut i sin skära pyjamas -- en gräslig syn inom parentes -- och försökte tala förstånd med dem. Han försökte förklara saken, om den nu överhuvud är möjlig att förklara för en hop infödingar med den ytligast möjliga fernissa av den vite mannens kultur, men naturligtvis begrepo de ingenting, och det de tilläventyrs begrepo, tolkade de på sitt eget lilla sätt, han bad, han hotade, han besvor dem. Men ingenting hjälpte. Han hade inga vapen, som förslogo mot den kompakta fruktan och fasa de kände. Hans ord hade inte tusendelen av en chans att tränga igenom deras pansar av uråldrig vidskepelse, som snarare förstärkts än försvagats av ett par generationers kristendom. När morgonen grydde avtågade hela karavanen, en tystlåten flock, kastande skygga och förskrämda blickar på laboratorieflygeln, som dolde så fasansfulla hemligheter.

Jag frågade Mac Logan, vad det var, de egentligen voro rädda för, men han kunde inte ge klart besked. De hade varit märkvärdigt skygga

183

att tala om den saken, alldeles som om de ville undvika att söka sak med andarna genom att tala om den, som om de tänkte sig, att de skulle bli lämnade i fred själva, om de lämnade dem i fred i sin tur. Antagligen trodde de väl, att Tore inspärrat deras avlidna kamraters andar i sina robotar, och att han hade för avsikt att använda dem till "tjänande andar". Andar som tjänare är ju ett motiv, som går igen lite varstans i sagor. Men att vara riktig tjänare i ett hus med andar till medhjälpare, det är en sak, som borde kunna få ryggen att gå i vågor på den modigaste neger.

Så egentligen säger jag inte så mycket om, att de gåvo sig i väg.

-- Jag har nästan misstänkt, att det kunde vara något i görningen, sade Andréen. Jag brukar gå ned till byn ibland och titta på, hur de har det, och jag har alltid blivit mycket väl mottagen, särskilt brukar barnen hålla sig i hälarna på mig. Men i går på eftermiddagen, när jag var där nere, var det som om jag luktat illa eller varit smittofarlig. Det var ingen, som vågade komma mig närmare än femtio steg, och där jag gått fram, samlades de i flockar, stucko ihop huvudena och pratade i munnen på varann. Till och med mina speciella favoriter bland ungarna gav upp illtjut och sprungo och gömde sig, när jag försökte närma mig!

-- Tydligen hade ryktet gått i förväg, sade Irène. Och nu få vi tills vidare reda oss, så gott

184

vi kan. Men det räcker nog inte så länge, för i morgon bittida får Mac Logan fara in till Nairobi eller Chartoum och ordna vår tjänarfråga.

-- Det värsta är, sade Mac Logan, att jag misstänker, att det inte går att använda svarta tjänare i fortsättningen. Ryktet kommer att smitta ned varje ny uppsättning inom två till tre dagar, och sedan stå vi där igen. Antagligen blir farmen blockerad för all framtid av alla boys i hela Centralafrika. Och att få vita tjänare hit ut är nog inte så lätt.

Irène mulnade en smula. -- Men det ordnar sig alltid, tillade han optimistiskt.

Jag har på känn, att Mac Logan snarast njuter av den uppkomna situationen. Det är som om bristen på tjänare skulle föra oss alla närmare varandra. Och jag har en liten misstanke, att om Irène bad honom torka golven med näsan, skulle han göra det med förtjusning.

Jag hjälpte Mac Logan att dra ut flygmaskinen ur garaget i dag, när han skulle starta, och stannade kvar och pratade med honom, medan han tittade över motorn och gjorde den i ordning för färden. Han var pratsam som vanligt och på gott humör, och jag själv kände mig i en helt annan sinnesstämning än på sista tiden. Det är, som om tjänstefolkets desertering genom att kasta vardagens praktiska problem i ansiktet på oss

185

hade skänkt oss alla en välkommen omväxling och kommit oss att för ett ögonblick glömma det andra problem, som svävar över allting här, det för vilkets skull jag kommit hit.

Nu när vi förmått skjuta det tillbaka i bakgrunden, märka vi än tydligare hur stor plats, det i själva verket tagit i vårt tankeliv. I dag är det, som om solen vore ljusare och luften friare än de andra dagarna.

Mac Logan var som sagt i det närmaste uppsluppen. Han gick på och berättade små anekdoter och händelser från sin barndom och uppväxt i Afrika, gjorde reflexioner över negrernas utvecklingsmöjligheter, som jag fann ganska sunda och i synnerhet förvånansvärda, därför att han betraktade rasproblemet ur så helt annan synpunkt än anglosachser bruka göra, och gick till slut in för att illustrera sin uppfattning om negrernas själsliv med sagor, som han hört berättas vid lägereldarna under safaris eller i hyddorna, dit han brukade slinka in på kvällarna för att lyssna och prata. Jag kan föreställa mig, hur oerhört populär han måste vara bland dessa naturbarn.

-- Hur gammal är ni? frågade jag till slut.

-- Tjugusex år.

-- Ni har hunnit med en hel del på så kort tid. När tänker ni slå er till ro och i så fall med vad? Jag föreställer mig, att detta jobb inte i längden kan vara något för er.

186

Han grinade.

-- Än är det ingen brådska, än har jag mycket att lära. Jag finner då och då vid vägkanten en bit att stoppa in i hjärnkontoret, en sak, som är rolig eller nyttig att kunna, och då sparar jag på den. När jag ledsnar på detta slags liv, skall jag söka in i guvernementet. Jag kan egentligen ingenting systematiskt, men jag vet en massa saker. Jag känner landet och folket bättre än de flesta, bättre i alla händelser än de flesta kolonialtjänstemännen, och jag har fått för mig, att jag har en uppgift att fylla, att Afrika behöver mig liksom jag behöver Afrika, att -- han grinade när han sade det -- vi komplettera varandra. Men det är ingen brådska med det där ännu, guvernementet springer inte bort för mig, det väntar så snällt tills jag är färdig och villig. För resten blir det kanske inte så länge nu till dess. Senast nästa år är jag i alla händelser färdig med detta jobb, om jag ens får behålla det så länge.

-- Varför det? frågade jag.

-- Har inte chefen talat om, att han lämnar Afrika då? Det gör han emellertid. Jag har fått för mig, att det är fråga om småfolk och kanske klimatet för sådana är bättre i ert land. Naturligtvis är jag ledsen, att de reser härifrån, men jag har ingen orsak att beklaga mig. Dessa år ha varit mina bästa läroår, och Wagge har blivit för mig den bästa vän, jag någonsin haft.

187

Från den plats, där maskinen stod, var det ungefär trettio meter till en av laboratoriedörrarna. Plötsligt sköts denna upp, tydligen hade den endast varit igenlagd, och en av robotarna trädde ut på slänten, som ledde ned till gräsplanen i stället för trappa, samt kom gående emot oss över planen med den egendomligt stötande gång, som karakteriserade dem, vilt gestikulerande med armarna.

Jag kastade en blick på Mac Logan. Han hade ett ansiktsuttryck, som jag inte blev riktigt klok på.

Roboten hade hunnit ungefär halva planen, när han utan vidare stannade och intog den orörliga ställningen, som visade att generatorn var frånslagen. Ett ögonblick senare kom Tore ut genom dörren för att söka rätt på rymlingen och återföra honom till laboratoriet. När han fick se oss, hälsade han med handen, men sade ingenting.

Vi sågo båda under tystnad Tore försvinna in på laboratoriet med sin fånge, sedan sade Mac Logan:

-- Han har alltid behandlat mig som en vän, och jag tror också, att han i själ och hjärta är det, men ändå är jag inte säker på att han inte i sin fanatism skulle kunna offra mig för sina förbannade robotexperiment. Lova mig en sak, om jag skulle råka ut för olyckshändelse av något slag och slå ihjäl mig eller annars gå åt, och

188

Wagge vill ta min hjärna och sätta in i en robot, hindra honom då! Lova mig det! Jag ligger ibland om nätterna och tänker på, huru det skulle kännas att vara en ensam hjärna i en robot, ensammare än någon människa i hela världen och inte kunna eller ens ha någon möjlighet att komma i förbindelse med omgivningen. Jag skulle kunna bli alkoholist, när jag tänker på det.

Hans vädjan kom så spontant, att jag faktiskt inte fann något att säga. Jag bara lovade.

Mac Logan har nu kommit tillbaka. Han hade med sig en mulattska, som ser ut att inte låta sig skrämmas av den lede själv, att sköta köket, och två indier för det övriga. Få se hur länge de stanna.

Allteftersom dagarna gå, börjar jag undra, oftare och oftare, huru allt detta egentligen skall sluta. Är det möjligt, är det överhuvud överensstämmande med den goda regi, som dock trots allt karakteriserar vårt livs händelser och dess utveckling, att en historia med så fantastisk uppläggning, som den jag nu upplever, skall kunna få ett normalt, ett borgerligt slut? Där allting ordnar sig, och alla parter på slutet äro nöjda?

189

En vetenskaplig undersöknings öde är ett av två: antingen ger den positiva resultat, dessa accepteras då som byggnadsstenar i den världsbild, vi alla arbeta på att resa, de muras in fast på sin plats och förblir där, visserligen inte bortglömda men så småningom undanskymda av andra byggnadsstenar, som komma att ligga mera i förgrunden, allteftersom problemställningen växlar, eller också förkastas de som byggnadsstenar, redan innan de kommit till användning liksom felslagna tegel eller misslyckade byggnadsbalkar.

Men jag har svårt att tro, att någondera av dessa öden skall bli, vad Tores undersökning får röna. Jag har ägnat hela mitt liv åt ett vetenskapligt studium av livet, och, som jag sade Tore, jag tycker mig ha funnit, att från vilken sida man än nalkas problemet, så hejdas man till slut av en stängd dörr. Vad mig beträffar, har jag slagit mig till ro med, att denna stängda dörr skulle vara omöjlig att forcera. Jag ser ingenting abnormt däri, ingenting som kommer mig att beklaga våra inskränkta möjligheter, utan jag ser däri tvärtom nästan ett glädjeämne: en värld, där vi, jag vill inte säga förstode allt, ty det är långt dit, men där vi hade möjlighet att förstå allt, vore, från mitt sätt att se saken, olidlig att leva i. En sådan värld skulle inte kunna skänka oss någonting, vi skulle inte ha någon horisontlinje att se bort emot, utan vi skulle ständigt vara på andra sidan om horisonten.

190

Jag tror nu inte, att Tores geni skall kunna lösa alla knutarna i vårt problem, men jag fruktar, att hans undersökningar skall ge nyckeln till alltför mycket av det, som nu är dolt för oss. "Och det kan aldrig vara meningen."

Skillnaden i åsikt mellan Tore och mig är inte en vanlig meningsskiljaktighet, som man kan komma över med logiska resonemang, det är en skillnad i inställning, som ligger djupt i våra väsen, och som vi nog ej kunna överbygga på något sätt.

Hur skall då detta sluta? Där nekar min fantasi att gå vidare. Jag kan inte föreställa mig någon upplösning. Hade jag levat några hundra år tidigare, skulle jag ha fruktat en jordbävning, som uppslukat oss alla, eller en blixt, som bränt oss till aska. Men, som sagt, vi äro flera hundra år för sent ute, för att sådana medel skulle komma till användning.

Vad jag inte kan komma ifrån är emellertid, att det vilar något av ödesstämning över oss alla. Man sitter i en båt utan åror och roder och driver nedför strömmen. Det kan hända, att det inte finns någon fors där nedanför, men det kan också hända att det finns en.

Men vad kan man göra åt saken?

När jag kom hit till Afrika, hade jag inte mycket uppfattning om min egen ställning i religiösa

191

frågor. Jag är väl i det fallet, som folk är mest. Att vara spontant religiös är något, som fordrar alldeles särskilda egenskaper hos människan, och det är inte ofta de egenskaperna finnas. I den dagliga gärningen reder man sig för resten ganska bra utan religion. Det är först när påfrestningarna utifrån eller inifrån bli starka, överskrida en viss gräns, som vissa människor tillgripa religionen för att fördela trycket och lättare bli i stånd att bära sin börda. För de flesta människor är religionen ingenting annat än en reaktion mot något, icke en spontan själsrörelse.

Vad mig beträffar har det egendomliga inträffat, att det är ett naturvetenskapligt resonemang, som verkat som yttre kraft och tvingat mig att gå till rätta med mig själv och visa färg. Vad jag erfar, är nu naturligtvis inte, vad man egentligen menar med religiositet, i alla händelser inte av den ortodoxa typen, men det tillhör otvivelaktigt samma kategori. Naturvetenskapen har av ålder ansetts verka upplösande på den religiösa känslan. Skulle jag döma från mitt fall, måste jag i stället säga, att ett naturvetenskapligt resonemang i och för sig inte har någon som helst förmåga att upplösa eller stärka ett religiöst medvetande. Antingen är man religiös, och då fäster man helt enkelt inte avseende vid resonemanget, eller också är man irreligiös, och då är det inte vetenskapen, som åstadkommit det. Att naturvetenskapens stora framsteg i slutet av

192

adertonhundratalet till tiden sammanföll med en våg av ateism, behöver inte nödvändigt betyda, att det ena var en följd av det andra. Det kan finnas andra förklaringsgrunder till samtidigheten.

Emellertid är jag ganska förvånad över mig själv. Man skall ju vänta sig, att en vetenskapsman, som alltså hela sitt liv sökt betrakta företeelserna ur synpunkten orsak-verkan, med glädje skulle anamma en möjlighet att ge en "naturlig" förklaring på "gåtan människan", men så är inte fallet. Jag kan bara konstatera faktum. Tydligen är jag vetenskapsman bara till en viss punkt. Och därefter? Människa kanske.

Jag föredrar en så kallad övernaturlig förklaring, som är oåtkomlig för mina sinnen och min hjärna framför en förklaring, som kan ges i matematisk-fysikalisk formulering i bestickande enkelhet.

Tore sade i dag till mig: -- Jag förstår i viss mån din inställning, men om du tänker efter, skall du se, att mitt sätt att se saken i grund och botten är detsamma som ditt, fastän jag använder andra ord. Tänk till exempel på frågan om själens odödlighet. Du menar, att det finns någonting, som är dödligt, din kropp och därmed också dina tankar och känslor, i den mån de icke återfinnas på s. k. odödliga boksidor eller grammofonplattor, och något, som är odödligt, som i tidens fullbordan återvänder till någonting, som du kallar Gud.

Vad är det annat, jag påstår då? Det

193

förgängliga hos dig dör och försvinner eller går om i kretsloppet, men det, som kommit dig att vara människa, som höjt dig över maskinerna och den döda materien, det gudomliga hos dig med andra ord, det dör inte, det är en underlig stråle, som emanerar någonstans ifrån, vi veta inte var, och som, sedan den befruktat din hjärna, fortsätter sin väg genom rymden för att efter milliarder år -- därför att världsalltet är ett slutet rum -- återvända till sin källa. Som du kan kalla Gud eller vad du vill.

Det är underligt. Faktiskt uttalar han bara med andra ord, vad alla tiders andliga ha haft att säga om just den saken. Men att han använder naturvetenskaplig terminologi och bilder lånade från våra laboratorier gör, att saken blir omöjlig att acceptera. Hans formulering tar bort allt, vad vi lägga in i odödlighetstron. Vad skall man med en sådan odödlighet att göra?

I religionen är det inte en förklaring, man söker, utan en kudde att luta huvudet mot, när man är trött.