Robotarnas gud / Kapitel 14 (1932) Author: Elfred Berggren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

XIV.

Nu är det äntligen kväll efter en dag, som räckt i hundra år. Jag är dödstrött och vet lika fullt, att jag inte kommer att kunna sova, jag känner fruktan för ensamheten och de tankar, som komma krypande ur den, och ändå längtar jag efter att få tänka mig igenom just dessa tankar för att pröva, om jag kan komma till någon sorts förståelse av vad, som inträffat. Man måste acceptera det, som möter, det hjälper inte att försöka hålla sig undan.

Jag börjar från början för att se till, att jag verkligen får med allt. En morgon som vanligt. Varför skulle den vara annorlunda för resten? Det kan hända, att stora händelser kasta sin skugga framför sig, men ett dråpslag bakifrån är ingen stor händelse, fast det kan få vida konsekvenser. Jag ligger här i mörkret och låter dagens tilldragelser dyka upp i mitt medvetande en och en, låter dem tjänstgöra som verklighetskriterium för att övertyga mig om, att allt inte är en dröm. Lade jag inte av misstag tre bitar socker i teet, och när jag kände hur sött det var, hällde jag bort halva koppen och fyllde på nytt från

195

kannan? Eller var det kanske i går? Men när jag rakade mig, skar jag mig ett fult snitt i hakan, det vet jag, ty när jag gör en grimas, känner jag ännu, huru huden är stel omkring såret.

Men det var först på laboratoriet dagen egentligen började. Överhuvud är det där allt utspelat sig, där och på gräsplanen utanför. Jag har svårt att ta frågorna i ordning, jag märker, att jag vill gå fram för hastigt.

Det gick alltså till så här: När jag kom till laboratoriet, var Tore ensam där. Andréen låg till sängs i någon tillfällig åkomma, och Mac Logan var sysselsatt i maskinverkstaden.

Tydligen hade Tore inte varit där länge, när jag kom, några minuter på sin höjd. Han satt vid skrivbordet och grubblade med två protokoll framför sig, som han jämförde. Jag hälsade.

-- Vet du vad, sade han, jag skall börja på en ny bog i dag. Jag skall börja låta robotarna uppträda samtidigt.

-- Varför det?

-- Jo, för att kunna jämföra dem bättre. Jag hinner i alla fall få med det väsentligaste på protokollet, och jag får ett mycket starkare intryck av deras olikheter och likheter. -- Han gav mig en blick från sidan. -- Du får komma ihåg, att för mig är detta bland annat ett psykologiskt problem, om det också inte är det för dig.

Jag sade:

-- Du, med din robotpsykologi! Om du

196

åtminstone försökte psykoanalysera ett ostron, just i det ögonblick, man sväljer det, skulle jag finna någon mening i det. I stället ger du dig väl snart på skrivmaskinen eller någon elektrisk motor.

Och vi logo båda.

-- Men jag kan nog inte hålla till här inne, sade han, här blir för trångt. Jag skall ta dem ut på gården, på gräsplanen, och låta dem leka där. -- Vi sågo ut genom fönstret, och han pekade. -- Där mittpå planen sätter jag en skruvstol, och sedan spänner jag ett rep över gården mellan flygeländarna, så får jag en ungefär lagom plan utan ojämnheter och instängd på alla fyra sidorna, så de inte kunna ge sig ut på långfärd.

-- Kommer inte robotarna för långt bort från generatorn, eller är verkligen strålningskällan så stark, att den räcker över större distanser?

-- Det behövs förvånansvärt svag strålning. Jag har visserligen inte gjort särskilda försök, men inom några hundra meters avstånd från huset ser man egentligen ingen skillnad. Vad tänker du sysselsätta dig med?

Jag visade på en hög hjärnpreparat, som jag letat fram och ämnade gå igenom i mikroskopet.

-- Jag måste kontrollera dina förutsättningar, sade jag.

-- Det är naturligtvis riktigt, sade han. Naturligtvis måste de kontrolleras. Men jag får säga, att jag aldrig i hela mitt liv varit så säker på en

197

sak, som att alla experimentella detaljer äro korrekta. Du kommer inte att finna ett fel. Först när det gäller tolkningen, är det, som meningsskiljaktigheterna infinna sig.

Jag vet inte, om det bara är därför, att allt nu är så mörkt, som allt då syntes mig så ljust. Tore visslade, när han gick ut, han som inte visslat en enda gång, sedan jag kom till Afrika, och han visslade fortfarande, när han kom med ett rep över armen och spände det i ett par krokar i väggen tvärsöver gårdsplanen. Därpå kom han in och hämtade en stol, satte i gång generatorn och tog sina två experimentdockor med sig ut på gården.

-- Nu lämnar jag dig i fred, ropade han, när han marscherade ut.

Några ögonblick blev jag sittande och betraktade hans vita gestalt och ljusa hår mot den friska grönskan -- jag hade flyttat mikroskopet till ett av de fönster, som vetta mot gården för att få bättre ljus -- tropikhjälmen hade han lagt av sig, då det var en smula molnigt, och jag tänkte ett ögonblick på vilken tavla av liv och friskhet, han bildade mot bakgrunden av de vederstyggliga karikatyrer av människor, som rörde sig omkring honom med sina stötiga och oavsiktliga rörelser.

Jag vet inte, hur länge jag satt försjunken i arbete utan att röra mig annat än för att då och

198

då göra en anteckning och byta objektglas eller objektiv, jag var endast svagt medveten om, att bakom mig surrade den lilla motorn, som drog termostatens omrörare, och då och då smällde det till i regleringsmekanismen på det lilla värmeskåpet, när temperaturen där inne steg över eller sjönk under de tillåtna gränserna. Men plötsligt kände jag, att jag inte längre var ensam, och när jag tittade upp, fann jag Irène stående alldeles intill min ena armbåge.

-- Stör jag? frågade hon.

-- Inte alls. Hur kan du tro något sådant, sade jag, ty om jag också blev störd, så sätter jag så stort värde på Irènes sällskap, att jag för det gärna uppoffrar en stunds arbete. Hon var frisk som en daggkåpa, och skorna voro fuktiga efter en promenad i gräset.

-- Var är Tore? frågade hon, men just då fick hon syn på honom och han på henne, och hon viftade med handen, och han nickade och log och var sekunden därefter återigen fördjupad i sina observationer.

Irène lade sig framstupa med armbågarna på bordet på min ena sida och tittade ut.

-- Du må säga, vad du vill, sade hon, detta är kanske den allvarligaste saken i världen just nu, men ohyggligt löjligt ser det ut. Ser du, hur robotarna traska omkring, absolut allvarliga och upptagna, utan att någonsin dra på mun (Därför att de inte ha någon mun att dra på, sade jag)

199

utan att inse, huru löjliga de är. De är precis som folk, som tror att de begriper någonting.

-- Du kan inte begära så mycket av dem, sade jag, som kände mig uppfordrad att försvara dem, när de angrepos, det är inte så länge sedan, de blev uppfunna. De ha inte så stor erfarenhet ännu. Men vänta bara, tills de varit med lika länge som vi!

Irène var djupt inne på en egen tankegång.

-- Och att tänka sig, att de där är på väg att avsätta Gud, sade hon.

-- Tycker du det verkar sannolikt? frågade jag.

-- Hur menar du?

-- Att ett par sådana där -- maskiner -- skulle kunna avsätta Gud, ifall han inte ville bli avsatt själv?

-- Om han är den, man tror honom vara, skulle han naturligtvis inte låta avsätta sig, men varför gör han då ingenting för att förhindra det?

-- Vad vill du, att han skall göra? Skall han låta blixten träffa William Shakespeare och George Washington, eller skall han låta Tore få skrivkramp, när han gör sina anteckningar?

-- Ja, någonting sådant. Varför ingriper han aldrig, varför ger han aldrig ett tecken? Det är orättvist mot oss, som tro på honom. Jag är säker på, att om man ginge omkring i världen och samlade skäl, varför han inte kan existera,

200

och varför han måste existera, så skulle man finna många fler och bärkraftigare skäl emot -- än för. Gör han så bara för att göra det svårare för oss?

Hon hade hoppat upp på bordet och satt där och dinglade med benen som en halvvuxen pojke, men hennes ton var allvarlig.

-- Du vill ha ett under, sade jag. Men jag för min del tror, att ifall man inte tror utan under, då tror man inte heller med. Kanske du redan har fått tecken många gånger, fast du inte vet det. Kanske möter man undret ofta, dagligen, men uppfattar det inte som under utan bara som något självklart. När allt kommer omkring är kanske de största undren just de saker, vi alltid betraktat som mest självklara.

-- Tror du nu, på vad du säger? frågade hon.

Jag svarade som sanningen var, att jag inte visste, och att det var en idé, som jag fått just då.

-- Du är alldeles för subtil för mig i religiösa frågor, sade hon. Jag är kvinna, och vi kvinnor tänka mycket mera konkret, än ni gör. Vad jag vill ha, är inte en abstrakt Gud utan egenskaper, som existerat i evighet och som kommer att fortsätta med det, utan jag vill ha en konkret Gud, som jag vet intresserar sig just för mig, som jag kan gå till, när jag är trött, och som hjälper mig, när jag är osäker.

-- Vad du vill ha är inte en Gud utan en facit, så du slipper besvära dig med att lösa problemen

201

själv, sade jag, och slipper bära ansvaret för dina misstag.

-- Du är stygg, sade hon. Du är mycket stygg. Men varför skulle man inte kunna gå till honom och fråga om saker och ting, när man inte är säker?

-- Det gör man ju också, fastän jag misstänker, man får svaren från sig själv och inte från någon annan.

-- Är du alldeles säker på det? Du förstår, när jag var liten kicka, hade jag min egen metod att bestämma, hur jag skulle göra, när skälen för och emot vägde ungefär jämnt. Jag gick till exempel på gatan och gjorde den överenskommelsen med mig själv, att om antalet gatstenar till nästa hörn var udda, då skulle jag gå hem och läsa läxan, varom inte fick det vara. Eller också räknade jag hur många personer, jag mötte, eller någonting sådant. Och jag fick i allmänhet ganska förnuftiga råd. Är du riktigt säker på, att de råden inte kom från Gud?

-- Tänk dig själv in i saken, sade jag. Antag att du bestämde dig för att gå hem, om det var udda antal gatstenar. Gud ville, att du skulle gå hem, men antalet stenar råkade vara jämnt. Vad tror du, han skulle ta sig till då? Du inbillar dig väl inte, att han skulle bryta upp gatan enkom för din skull.

Irène höjde ett triumferande pekfinger i luften.

-- Jag förstod, att du skulle komma med den

202

invändningen, sade hon, men Gud är betydligt intelligentare än så. Han brydde sig naturligtvis inte om att bryta upp stenläggningen, utan han lät mig välja så att det stämde med hans avsikter, därför att han visste på förhand, hur många stenar det fanns där. Det var kanske inte så dumt det där, du sade om undret i alla fall.

När jag nu ligger i min säng och tänker igenom dagens händelser, försöker jag rekonstruera samtalet i detalj för att se, om det verkligen behövde föra fram till vad, som blev dess resultat, om tankarna i kedjan foga sig logiskt, den ena till den andra. Kanske göra de det, kanske inte. Jag kan inte säkert avgöra.

Emellertid tror jag inte, att Irène hade några bestämda avsikter med sitt besök hos oss, utan att det helt enkelt var ett hugskott, som bestämde hennes handlingar. I vilket fall som helst diskuterade vi nog mera för glädjen att få diskutera, att få korsa värjorna med varann, än för att försöka komma till någon djupare förståelse.

Men allt detta spelar mindre roll. Logiken ligger kanske så djupt, att jag inte ser den. Känslan, att det var oundvikligt, släpper mig inte, att vi drevo fram mot en lösning utan att kunna göra något åt saken.

Plötsligt sade Irène:

-- Jag var nyss inne i manövreringsrummet. Säg, vad är det för ett instrument, som sitter där

203

snett under huvudströmbrytaren till höger? Jag vet mig aldrig ha lagt märke till det förut, men det är ju ganska länge sedan jag var in där.

-- Det är regleringsmekanismen till vad Andréen kallar "Robotarnas gud", sade jag. Med den sätter man i gång och reglerar strålningsgeneratorn, som kommer robotarna där ute på gården att röra sig.

-- Vad betyder papperslappen, som är påklistrad då: Förbjudet?

-- Det betyder bara, att det är ett område, som ännu inte är undersökt. Tore klistrade dit lappen för att inte behöva riskera att komma in på de ultrakorta våglängderna för tidigt av misstag.

-- Vad är det då, som inträffar, ifall man drar över handtaget?

Jag ryckte på axlarna.

-- Jag vet inte.

Men hon envisades:

-- Inträffar det någon katastrof, slår blixten ned eller springer laboratoriet i luften, eller vad blir det för effekt? Någonting kan du väl säga i alla fall.

-- Det finns ingen människa i hela världen, som vet, vad som inträffar, sade jag, men skall man döma av vad som sker på större våglängder så inträffar ingenting extraordinärt. Antagligen fortsätter robotorna att sprattla som förut ungefär, kanske hastigare, kanske långsammare,

204

men det kan också hända, att de alldeles sluta upp.

-- Jaså.

Hon gick omkring i laboratoriet en stund och öppnade skåpdörrar och tittade på hyllor, medan jag förstrött tittade på Tores robotar, som gjorde sina konster på gräsplanen.

Så kom hon tillbaka till mig, som om hon fattat ett beslut.

-- Du sade, att ingen människa vet, vad som inträffar, ifall jag slår över handtaget inom det förbjudna området, sade hon.

-- Nej, det vet ingen, sade jag och undrade, vart hon tänkte komma.

-- Där har jag en möjlighet att ställa min fråga, sade hon.

Jag förstod inte.

-- Förstår du inte, jag slår över handtaget och ser, vad resultatet blir. Jag vill ge Gud en chans att tala till just mig, att svara på min fråga. Likaväl som man kan räkna gatstenar eller slå med tärningar eller sätta fingret på en boksida och se efter vilket ord, som står där, kan jag se efter, huru robotarna bete sig. Om bara Gud vill ge mig ett svar, skall jag nog förstå att tolka det.

Synpunkten var så överraskande, att jag blev sittande ett ögonblick utan att riktigt förstå. Jag hade, uppriktigt sagt, inte väntat mig något dylikt av Irène. Hon tillhör inte den hysteriska kvinnotyp, som à tout prix vill avslöja

205

hemligheterna från andra sidan med så kallad psykisk forskning och spågummor, utan hon har alltid varit en personifikation av lugn och sansning i det fallet.

Först tänkte jag slå bort saken med ett skämt, men jag behövde bara kasta en blick på hennes ansikte för att förstå, att det hade varit olämpligt. Antagligen beror det väl på, att vi en längre tid gått omkring och levat i en atmosfär, där religion och naturvetenskap varit så blandade, att vi ej kunnat skilja dem åt, att en sådan tanke kunnat få insteg hos henne. Jag visste inte riktigt, hur jag skulle ställa mig. Jag sade:

-- Att du skall behöva tvivla på en sak, som i alla fall inte kan bevisas!

Jag kunde lika gärna ha försökt tala förnuft med mikroskopet som att försöka föra henne på andra tankar. På mina invändningar svarade hon inte alls, hon nöjde sig med att rycka på axlarna, och till slut gav jag till hälften vika genom att hänskjuta saken till Tore.

-- Jag skall ropa in Tore, sade jag, så får du höra, om han är villig.

-- Vänta, sade hon. Du får inte ropa in Tore! Detta får Tore aldrig veta.

Jag gapade av förvåning.

-- Skall han aldrig få veta det? Varför då?

-- Förstår du inte det? Jag vill inte, att Tore skall ana, att jag är så svag, att jag behöver fråga. Jag är för Tore, vad en operationsbas är

206

för en örlogsflotta. Till mig kommer han för att förnya sina förråd, när de äro uttömda, för att få sina själsliga ackumulatorer laddade. Men det kan han göra, bara ifall han verkligen tror, att jag är stark, skulle han misstänka ett ögonblick, att jag är så svag, som jag faktiskt är nu, skulle han inte komma, och jag skulle inte betyda mera för honom, än vad en vanlig hustru betyder för en vanlig man. -- Det låg vädjan i hennes röst. -- Du förstår, om man är en människas ideal, så är det ens skyldighet att leva upp till den standarden också.

Min svaghet att ge vika för folks böner är så stor, att den närmar sig karaktärslytet. Naturligtvis kunde jag inte hålla mot i längden. Det började med, att jag tänkte över följderna av ett sådant experiment och naturligtvis fann dem betydligt oviktigare, än de synts vid första ögonkastet. Vad kunde i själva verket det hela leda till? Vad kunde inträffa, om jag läte handtaget gå in på fjärde kvadranten? Som jag nyss förut sagt till Irène, borde förmodligen ingenting alls inträffa. Robotarna skulle kanske sprattla lite mer eller lite mindre, eller kanske sluta upp helt och hållet. Men för övrigt? Om jag kunde se någon avsevärd skillnad på deras uppträdande, måste jag naturligtvis berätta orsaken för Tore, för att inte fördärva hans undersökningsserie. Men chansen var faktiskt för, att han aldrig skulle behöva få veta det. Hela saken var i och

207

för sig lika värde- som betydelselös -- att Irène bara kunde komma fram med ett sådant förslag! -- men hon skulle få en nyck uppfylld, och barn, som få sin vilja fram, bruka inte gråta.

-- Som du vill, sade jag, du skall få din vilja fram. Sätt dig här och titta ut, så går jag bort och manövrerar generatorn, när du säger till.

-- Nej, sade hon, du sitter kvar där och talar om, vad du ser, medan jag sköter apparaten.

Vilka idéer! Jag gjorde en elak reflexion, som kanske närmast bottnade i dåligt humör:

-- Jaså, du är rädd att se på, vad du ställer till! -- men Irène bevärdigade mig ej med något svar utan gick bort till manövreringsrummet.

Efter någon minut sade hon:

-- Nu skall jag se på allt detta genom dina ögon. Du börjar berätta, vad du ser, allt, förstår du, även sådant, som du tycker vara oväsentliga detaljer, och det fortsätter du med hela tiden, sedan jag slagit till generatorn, och ända till dess jag ger dig lov att sluta. Är du färdig?

Jag nickade.

-- Då kan du börja.

När jag nu tänker mig igenom det hela, förefaller det mig dumt och omotiverat, och jag tycker det är underligt, att jag gav mig in på det, men då var det på ett helt annat sätt. Allt grep in i vartannat som kuggarna i ett väl smort

208

maskineri, och händelserna följde varann -- tyckte jag -- med en obetvinglig logik.

Jag började alltså:

-- Jag sitter vid ett bord och tittar ut genom ett öppet fönster på en gårdsplan mellan två flyglar och en huvudbyggnad. Den fjärde sidan är för tillfället avstängd med ett rep, så att gårdsplanen följaktligen är sluten. Avståndet tvärsöver, till köksdepartementet, är ungefär tjugu meter, flyglarnas längd tjugufem meter. Många fönster vetta ut mot gården, och i ett av dem ser jag en fet mulattska, som, när hon inte tittar på cirkusen på gräsplanen, är sysselsatt med att laga mat. Jag använde ordet cirkus, och det kan ha ett visst litet berättigande. Mittpå planen på en vridbar kontorsstol sitter Tore. Han har vickat stolen bakåt för att lättare kunna skriva på det plån, som ligger i knäet, och på vilket han kastar ned anteckningar då och då. På marken bredvid ligger hans hjälm, som han slängt av sig, därför att himmeln är mulen och vädret kvavt.

Cirkusen består emellertid ej endast av denna centralperson utan även av tvenne människoliknande robotar, William Shakespeare och George Washington, som se ut ungefär som om de just nu ginge igenom ett gymnastikprogram. William Shakespeare står och svänger armarna runt som väderkvarnsvingar, medan George Washington sysselsätter sig med en ny lek, som han tydligen nyss funnit upp. Han går två steg framåt och

209

ett steg tillbaka. Detta för honom långsamt fram emot repet, som han just nu når. När repet spännes av hans frammarsch, pressas hans överkropp bakåt, och nu når den en vinkel, som är så stor, att den automatiska balansutlösningen träder i funktion: han tar två snabba steg tillbaka och står åter upprätt. Det förefaller, som om detta äventyr skulle ha fört honom på nya tankar, ty nu vänder han helt om och börjar en vanlig promenad in mot väggen ...

Så fortsatte jag att berätta, vad jag såg, vad de två robotarna togo sig för, deras evigt enahanda rörelser utan sammanhang och genomskådbar mening, medan Tore gjorde sina iakttagelser från sin observationsplats, och Irène lyssnade på mitt prat från manöverrummet.

-- Nu slår jag om handtaget, avbröt mig Irène, och som en bekräftelse hörde jag ögonblicket därpå en klick, och samtidigt fick det dova surret från generatorrummet en annan, en smula högre ton.

Jag fortsatte att berätta. Jag talade om hur William Shakespeare promenerade, ibland med armarna orörliga, ibland svängande med dem, hur George Washington ibland gjorde på samma sätt, ibland rakt motsatt. Och när jag berättat i fem minuter sade jag:

-- Jag kan inte se någon skillnad mot förut. Möjligen röra de sig en liten smula snabbare -- nervösare sade jag visst för resten -- än förut,

210

men skillnaden är så obetydlig, att den ej berättigar till några slutsatser. Något svar på en fråga kan jag i alla händelser inte få fram.

-- Jag skall låta dig hålla på fem minuter till, sade Irène. Om ingenting inträffat då, ger jag upp försöket.

Jag återtog min berättelse, ointresserad. Det hela var ju bara en nyck, som inte kunde leda till något, men som man måste ge vika för, och fem minuters prat kunde jag ju stå ut med.

Och jag pratade på utan uppehåll, kåserade en smula, gjorde små utvikningar, försökte mig på en och annan kvickhet, dock utan att Irène visade sin uppskattning, medan kanske två av de utlovade fem minuterna runno bort.

Då inträffade det.

Ställningen var ungefär denna: William Shakespeare befann sig gående runtomkring Tores stol i en vid spiral, som förde honom närmare och närmare stolen. Han hade hunnit så långt, att endast tre till fyra steg skilde honom från Tore, som han nalkades bakifrån, när George Washington gjorde någonting underligt, jag minns inte riktigt vad, som band Tores uppmärksamhet så vid honom, att han glömde bort, att han hade den andre bakom sig. Det låg ingenting särskilt påfallande i William Shakespeares sätt att närma sig, och likväl fick jag en plötslig vision av, vad jag en gång sett på laboratoriet: en robot, som låter sin järnklubba till hand

211

drabba ned så hårt på ett bord, att det blir djupa märken i eken, och jag tror jag skrek högt: -- Tore, akta dig! men det var för sent, slaget kom så blixtsnabbt på den oskyddade hjässan, att jag knappt kunde urskilja armens rörelse och så hårt, att den dova dunken måtte ha hörts på långt håll.

Hjärnan arbetar utan tankar i sådana ögonblick. I samma ögonblick jag såg -- som på ett fotografi -- armen i sitt högsta läge, rusade jag upp, och det var mina armar, som togo mot Tore, när han sjönk ihop. Antagligen hade jag hoppat genom fönstret.

Det behövdes bara en blick för att se, att där fanns ingenting att göra. Döden måste ha varit ögonblicklig. Hela hjässbenet var intryckt.

Det är bra underligt, att det skall vara en så kort väg från liv till död, när den motsatta vägen är så oerhört lång och mödosam.

Nästa bild, jag blir klart medveten om, är, att Irène sitter på marken med Tores orörliga huvud i knäet, medan hennes vita dräkt sakta färgas röd av blodet, som sipprar fram.

I en stor sorg är varje utomstående en främling. Vad kan jag göra för henne? Jag går min väg och lämnar henne ensam.

Stackars Irène!