Robotarnas gud / Efterskrift (1932) Author: Elfred Berggren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

EFTERSKRIFT.

Jag sitter vid mitt skrivbord i arbetsrummet och bläddrar i gamla papper, som jag av en händelse funnit, medan jag letat efter andra gamla papper. Och då faller i mina händer dessa blad, som jag skrev under ett par skickelsedigra veckor i Afrika för flera år sedan under ett besök hos min vän Tore Wagge, som hade en farm där nere. Det är inte dagboksanteckningar -- överhuvud tycker jag inte om att föra dagböcker -- det är endast lösa blad, där jag kastat ned några anteckningar, antingen för att ordna intryck, som mött mig, eller för att bevara tankeföljder, som glidit genom min hjärna, en händelse här, en tanke där, men ingen fortskridande, oavbruten berättelse.

För en stund glömmer jag bort, vad jag har för händer, och fördjupar mig i minnen, jag ögnar igenom några blad, andra lämnar jag olästa, men ännu andra blir jag sittande över och funderar länge och väl. Jag känner mig som en arkeolog, som rotar i en urgammal kjökkenmödding och ur de fragment av lergods och måltidsrester, han finner, syntetiserar fram gångna tiders människors dagliga liv och gärning.

213

Vad den värld, jag gräver fram och rekonstruerar, förefaller mig främmande! Inte människorna, de äro nog så levande, dem har jag inte kastat på kjökkenmöddingen utan dem förvarar jag, där de få liv och värme av mig själv; jag behöver inte ens sluta ögonen för att se Tore och Irène och Mac Logan framför mig nästan lika friska och levande som den sista gången, jag såg dem. Människor, som man håller av, leva med ens eget liv.

Nej, det främmande är mina egna tankar, som jag möter, hela den intellektuella värld, jag då tydligen kallade min, mina egna resonemang och de synpunkter, jag då företrädde.

Är det något jag bör beklaga?

Man talar om bestående tankar, man tar till och med ordet odödliga tankar i sin mun. Vad är egentligen en odödlig tanke? Hur länge kan en tanke leva? Kan den överhuvud leva längre än det ögonblick, då den som ett stjärnskott dyker fram ur det omedvetnas natt och kastar ljus över någonting, som varit oss dunkelt? De enda verkligt odödliga tankarna äro de, som aldrig levat.

Vi spara på tankar, vi lägga dem på minnet, vi skriva upp dem i böcker och vi citera andras tankar ur andras böcker, men till vad nytta? Är det inte fetischdyrkan? Lika litet som en meteorsten, som fallit ned på jorden, kan lysa, lika litet kan en tanke lysa, sedan den en gång är tänkt och slocknad. Alla gamla tankar, som vi tänkt

214

och inte förmå glömma, bli bara stenar, slocknade meteorstenar, på vår väg.

Om vi åtminstone kunde nöja oss med att betrakta dem som stenar, men många gå ännu ett steg längre: de mura sig hus av sina utbrunna tankar, och märka inte, att vad de tro vara ljusa boningar i själva verket är mörka fängelser. Inte kan stjärnskottets glans leva kvar i en slocknad meteorit.

Allting flyter.

Om vi spara tankar, så är det därför, att vi tro dem vara lika levande, som vi äro.

Och likväl lever en tanke icke, den visar bara att vi själva gjorde det, när vi födde den.

Naturligtvis var det en olyckshändelse, som Tore föll offer för. När jag nu läser igenom mina anteckningar, märker jag, huru vi alla gingo omkring inställda på att en katastrof av något slag skulle inträffa, som skulle skära av Tores undersökningar och hindra honom att slutfölja dem. Hur en sådan stämning kunde uppkomma och få rotfäste bland så pass lugna och balanserade människor, som vi alla vore, är mer än jag kan förklara, men det är möjligt, att det var Tores eget oerhört starka uppgående i det problem, som upptog honom, som smittade av sig och kom oss alla att tappa sinne för proportionerna. Stämningen blev så småningom

215

alltmera hysteriskt uppjagad, och förhållandena voro till slut faktiskt tillrättalagda för ett felbedömande av situationen, när den en gång utlöste sig i katastrof.

Svårast att frigöra sig från denna ödesstämning hade naturligtvis Irène. För henne var hela saken självklar. Hon hade ställt en fråga till Gud, och Gud hade gett henne ett svar, och ett svar, som inte gärna kunde missförstås. Hon kunde vara så mycket säkrare på, att det var ämnat som svar, som det utgjorde svar på flera frågor samtidigt, inte endast den fråga, hon tänkte sig uttala, utan även andra, som lågo i bakgrunden och pockade på att uttalas.

Slaget blev dubbelt hårt för henne. Ty om hon också till slut kunde övertyga sig själv om, att hon endast varit ett redskap, så var det dock hennes hand som -- ofrivilligt -- dirigerat robotens rörelser. Robotens slag gjorde henne på en gång till änka och mörderska. En annan skulle kanske krossats av ett sådant slag, men Irène höll. Hon hade en, som hjälpte henne att bära bördan. Han fick för resten, när han i sinom tid skulle döpas, sin pappas namn och heter följaktligen Tore Wagge junior. Trots åldersskillnaden smickrar jag mig med, att vi äro mycket goda vänner, och hans månadsbrev i klumpig skolpojkspiktur tillhöra mina största glädjeämnen.

Jag tror, det var först sedan jag kommit

216

tillbaka till Europa, som jag själv förmådde se klart på händelserna. En gudsdom? Varför skulle Gud använda så klumpiga metoder, när det finns andra enklare, och varför skulle han vara rädd att bli avslöjad, när vi i alla fall inte kunna fatta honom? Hela tankegången är typisk för den stämning, som rådde ibland oss.

Nej, naturligtvis var allt en ren olyckshändelse, fastän den inträffade vid ett exceptionellt gynnsamt tillfälle för att ge anledning till misstolkningar.

Andréen kommer just in och slår sig ned i skinnstolen borta vid fönstret och tittar ut, medan han röker en cigarrett. Jag nämner för honom, vad det är jag sitter och funderar på, och han nickar utan att svara. Men när han rökt slut sin cigarrett och släcker stumpen mot askfatskanten, säger han plötsligt:

-- Du må säga, vad du vill, men jag kan inte dela din åsikt. Du talar om olyckshändelse och slump, men jag har slutat tro på, att det existerar någonting, som med rätta kan kallas slump. Om jag sticker ned handen i en kruka med svarta och vita kulor och drar svart tio gånger å rad, så är det inte en osannolik kombination, som du kallar det, utan det var den enda möjliga kombinationen, eftersom den inträffade. Den var avsedd. Om en händelse är möjlig, så måste den inträffa. Om en händelse inte inträffar, så är det beviset för att den inte är möjlig. Men om

217

katastrofen med Tore var avsedd, om det fanns någon mening bakom, vilken var då avsikten?

Han ryckte på axlarna och gick tillbaka ut i laboratoriet för att återta sitt arbete, där han avbröt det före sin rökrast, lämnande åt mig att avsluta tankegången.

Vi ha, såvitt jag kan minnas, aldrig i grund diskuterat denna sida av saken, och jag blir en smula överraskad att finna en sådan åsikt hos honom. Vad är det? Vidskepelse kanske. Men den, som känner Andréen, använder inte gärna det ordet i ett sådant sammanhang.

Hur är det med mig då, är jag själv alldeles fläckfri i det avseendet? Varför har jag aldrig ens haft en tanke på att fortsätta Tores undersökningar och föra dem till ett slut? Här ligger ett uppslag obrukat, som, om det toges tillvara, kanske kunde föra till oanade konsekvenser och ge oss många viktiga upplysningar. Vad som håller mig tillbaka, är säkert inte någon sorts rädsla för att råka ut för ett olycksöde som Tore -- om en idé inte är värd, att en man offrar livet för den, så är det mannens fel och inte idéns -- utan när det kommer till kritan, är det kanske bara, att jag inte kan arbeta vidare på andras idéer, att jag avskyr att köra i andras hjulspår. En tankegång måste kunna tala till min fantasi för att intressera mig, och det kan en annans tankegång aldrig göra. För resten är det möjligt, att det fordras en Tores inställning för att kunna

218

göra just denna undersökning. En råtta, som gnager på en brödkaka, kan göra det på två sätt. Antingen gnager hon från periferien direkt in mot centrum, eller också gnager hon runt kanten och nalkas centrum efter en spirallinje. Tore skulle ha gjort på det första sättet, jag på det senare. I längden blir resultatet detsamma, enda skillnaden är, att man med hans system tidigare skulle nå centrum för att konstatera vad? -- att hålet i kakan inte är någonting att bita i kanske.

Livets gåta är ett problem så motsägelsefullt, så ologiskt, så krokigt i uppläggningen och med så hisnande perspektiv, att det alltid måste fascinera människan. Finns det överhuvudtaget en lösning på detta problem?

Det är möjligt, men det kan hända, att när vi komma så långt, vi finna, att lösningen är så mångtydig, att den får sin karaktär helt och hållet bestämd av, vad vi själva lägga in i den. Vilket är ett annat sätt att uttrycka, att det finns lika många lösningar som lösare, eller att livet är ett problem, som måste lösas individuellt.

Varför inte? Jag har alltid misstrott så kallade objektiva sanningar. Dock icke med avseende på deras sanningshalt utan med avseende på deras värde.

Det är en strålande vårdag i dag, lika strålande som den dag, jag fick Tores telegram, som blev

219

upptakt till hela den fantastiska historia, jag fick uppleva där nere i Centralafrika. Solen lyser klar mellan små vita ulltottar, som jagas norr ut av den sydliga vårstormen. Man känner, att dagen är sådan, att alla grässtrån måste sträcka på sig av lust att leva, och plantorna skjuta skott. Andersson går där ute på planen och stökar, gräsmattan är hans speciella stolthet, och hur han lyckas få den att se ut som safirgrön sammet om somrarna, är hans egen hemlighet.

Från min plats ser jag honom komma med en låda lökar, som han skall plantera i rabatten under verandan, tulpaner eller vad det är. Han har carte blanche att ordna sakerna, som han vill, och det blir säkert bäst så. Han tar i lökarna med samma ömsinta försiktighet, som en mor tar i en baby, avståndet är för långt för att jag skall kunna höra någonting, men jag är säker på, att han pratar med dem, och ibland spetsa sig hans läppar, och han visslar stumma melodier, lika mycket för dem som för sig själv.

Gubben Andersson har sitt eget lilla sätt att betrakta livets problem. För honom är livet visserligen under och mystär, men det är ingen gåta. Han har den lyckliga förmågan att kunna acceptera undret som under och inte fråga varför. Har han alltid varit sådan, månntro? Det kan hända, men det är också möjligt, att det är något som åren och livet självt lärt honom. Och sämre lärdomar kan man få.

220

Jag undrar, vad han skulle säga, om jag ginge ut till honom och började tala med honom om livet, sådant han ser det omkring sig? Kanske skulle han bli stum, därför att han kände oöverensstämmelsen mellan saken och orden, och därför att, ifall man ej kan tala om en sak, som ligger en varmt om hjärtat, man åtminstone inte skall prata om den.

Förr tyckte jag, att hans inställning var för enkel och primitiv, att han själv var en atavism, som levde kvar sedan längesen svunna tidsåldrar, men nu överraskar jag mig med att betrakta den på ett annat sätt. Jag har börjat beundra honom. Jag nästan avundas honom. Och djupt inombords känner jag, att jag kanske själv en gång skall hinna så långt, när jag blivit ännu äldre och livet lärt mig ännu mer. Tanken är mig numera inte heller motbjudande. Det är visserligen ingen inställning som kan väcka folks beundran eller som för med sig ryktbarhet och annat sådant, men, herregud, om man nu älskar kålsoppa, varför skall man då anstränga sig med att få lager att växa i sin trädgård.

När jag väl kommit så långt, att jag älskar kålsoppa, då skall jag gå till gubben Andersson för att få lära mig, hur en kålplanta skall skötas. Jag är säker på, att han både vill och kan lära mig den konsten.