Falander satt en eftermiddag hemma och läste i en roll då en lätt knackning, två dubbelslag hördes på dörren. Han sprang upp och kastade på sig en rock och öppnade.
- Agnes! Det var rart främmande!
- Ja jag måste gå och hälsa på dig, det är så förbannat tråkigt!
- Så du svär!
- Låt mig svära, det är så skönt!
- Hm! hm!
- Ge mig en cigarr, jag har inte rökt på sex veckor. Den här uppfostran gör mig galen!
- Är han så sträng då?
- Han är förbannad!
- Åh, fy Agnes, så du säger.
- Inte får jag röka, inte svära, inte dricka punsch, inte vara borta om kvällarne! Men, låt mig bli gift bara! Då!!
- Är det hans fulla allvar?
- Hans fullkomliga! Se på den här näsduken!
- A, R, med krona; nio kulor?
- Vi ha samma initialer och jag har fått låna hans plåt! Är det inte fint?
- Jo, det är fint. Jaså det har gått så långt!
Ängeln i blåa klänningen kastade sig självsvåldigt upp i soffan och blossade på cigarren. Falander betraktade hennes kropp med blickar som om han gjorde ett överslag i en kostnad, därpå sade han:
- Dricker du ett glas punsch?
- Ja, gärna!
- Nå, du älskar din trolovade?
- Han är inte av den sortens karlar, som man kan älska, riktigt. Ja det vet jag för resten inte. Älska? Hm! Vad är det egentligen?
- Ja vad är det?
- Åh! Det vet du nog! - Han är mycket aktningsvärd, rysligt till och med, men, men, men.
- Nåå?
- Han är så ordentlig!
Hon såg på Falander med ett leende sådant att den frånvarande fästmannen skulle ha varit räddad, om han sett det.
- Han är inte artig mot dig? frågade Falander med en nyfiken och orolig ton.
Hon drack ur sitt punschglas, gjorde en konstpaus, skakade på huvudet och sade med en teatersuck:
- Nehej!
Falander syntes nöjd med svaret och blev synbarligen lättare om hjärtat. Därpå fortsatte han sin inkvisition.
- Det kan dröja länge innan du blir gift! Han har inte fått någon roll ännu.
- Nej, jag vet det.
- Det blir tråkigt för dig?
- Man får lugna sig!
Här måste användas tortyr, tänkte Falander.
- Nå, du vet att Jenny är min älskarinna nu för tiden.
- Det där gamla fula stycket!
Det drog en hel skara av vita norrskensflammor över hennes ansikte och alla muskler sattes i rörelse som om de varit under inflytande av en galvanisk stapel.
- Hon är inte så gammal, sade Falander kallblodigt. Har du hört att kyparen på Stadskällarn skall debutera som Don Diego i nya pjäsen och att Rehnhjelm skall spela hans betjänt. Kyparn kommer nog att lyckas, ty den rollen spelar sig själv, men den stackars Rehnhjelm kommer att bli krossad av skammen.
- Gud i himmelen vad säger du!
- Så är det!
- Det kommer inte att ske!
- Vem kan hindra det?
Hon sprang upp från soffan, tömde ett glas, föll i häftig gråt och bröt ut.
- O vad världen är bitter, bitter! Det är som om en ond makt satt och lurade ut alla våra önskningar för att kunna mota dem, spionerade ut våra förhoppningar för att kunna krossa dem, gissade våra tankar för att kväva dem. Om man kunde önska sig själv allt ont borde man göra det för att narra den där makten!
- Mycket sant, min vän! Därför skall man alltid utgå ifrån att det skall gå illa! Men det är inte det sorgligaste! Hör på skall jag ge dig tröst! Du vet att varje lycka som händer dig alltid sker på en annans bekostnad; om du får en roll, så blir en annan utan, och då vrider den sig som en trampad mask, och du har ofrivilligt gjort ont; därför är själva lyckan förgiftad. Din tröst i olyckan skall vara, att du med varje motgång du röner, gjort en - låt vara ofrivillig - god gärning och våra goda gärningar äro de enda rena njutningar vi äga.
- Jag vill inte göra några goda gärningar, jag vill inte ha några rena njutningar, jag är lika berättigad som andra att lyckas och jag - skall - lyckas!
- Till vad pris som helst?
- Till vad pris som helst måste jag upphöra att spela kammarjungfru åt din älskarinna!
- Ah, du är svartsjuk! - Lär dig att misslyckas med smak min vän, det är större - och mycket intressantare.
- Säg mig en sak? Älskar hon dig?
- Jag fruktar att hon fästat sig alltför allvarligt vid mig!
- Och du?
- Jag? Jag kommer aldrig att älska någon annan än dig, Agnes.
Han fattade hennes hand.
Hon sprang upp ur soffan så att strumpan syntes.
- Tror du att det finnes något som kallas kärlek? frågade hon och riktade sina stora pupiller på honom.
- Jag tror att det finnes flera slags kärlek.
Hon gjorde ett slag över golvet och stannade vid dörrn.
- Älskar du mig helt, odelat? frågade hon med handen på dörrlåset.
Han tänkte i två sekunder och svarade:
- Din själ är ond och jag älskar icke det onda!
- Jag bryr mig inte om själen! Älskar du mig? Mig?
- Ja! Så högt -
- Varför skickade du Rehnhjelm på mig?
- Därför att jag ville känna huru det var att icke äga dig!
- Du ljög således, när du sade att du ledsnat på mig!
- Ja, det gjorde jag!
- O, du djävul!
Hon hade tagit in dörrnyckeln utifrån, och han hade fällt ner
spånjalusierna!
