Och vintern gick, långsamt för de olycklige, mera fort för de mindre olycklige. Och våren kom med sina krossade förhoppningar om sol och grönt, tills sommaren var inne som en kort förberedelse till hösten.
En majmorgon gick litteratören Arvid Falk »i Redaktionen av Arbetarfanan» under en glödande solhetta framåt Skeppsbron och såg på huru fartygen lastade och lade ut från stranden. Hans yttre var icke så vårdat som förr; hans svarta hår var längre än modet tillät och hans skägg hade vuxit ut à la Henri IV, vilket gav ett nästan vilt uttryck åt hans avmagrade ansikte. Hans ögon brunno av en olycksbådande eld som brukar röja fanatikern eller rumlaren. Han tycktes välja bland fartygen, men hade svårt att besluta sig. Efter lång tvekan gick han fram till en matros, som höll på att rulla upp en björn med packor på en brigg. Han lyfte artigt på hatten:
- Kan herrn vara god och säga vart detta skepp går? sade han blygt, ehuru han trodde sig tala i en mycket djärv ton.
- Skepp? Jag ser inte något skepp!
Och de kringstående skrattade.
- Men vill herrn veta vart briggen går så läs där!
Falk kände sig bragt ur fattningen, men retade upp sig och fortfor i häftig ton:
- Kan ni inte ge ett hövligt svar på en hövlig fråga!
- Ni? Dra du in i helvete och stå inte här och gräla! - Se opp där!
Samtalet avstannade och Falk fattade äntligen ett beslut. Han vände sig om och gick, upp genom en gränd över Köpmantorget och vek in på Kindstugatan. Där stannade han utanför porten till ett smutsigt hus. Återigen stod han tvekande, ty sin skötessynd obeslutsamheten kunde han aldrig överge. Då kom en liten trasig, vindögd pojke springande med handen full av korrektur i långa remsor och skulle förbi Falk, då denne höll an honom.
- Är redaktören uppe? frågade han.
- Ja, han har varit här sedan klockan sju, svarade gossen med andan i halsen!
- Har han frågat efter mig?
- Ja då, många gånger!
- Är han ond?
- Jaa! Det är han allt.
Och gossen var som en pil uppe för trapporna! Men Falk var strax efter och inträdde i redaktionsrummet. Det var ett kyffe med två fönster åt den mörka gatan; framför vardera stod ett omålat träbord med papper, penna, tidningar, sax och gummiflaska.
Vid ena bordet satt gamle vännen Ygberg iförd en söndersliten svart bonjour och läste korrektur, vid det andra bordet, som var Falks, satt en herre i skjortärmarne och en svart sidenmössa på huvudet av det slag som kommunarder bära. Hans ansikte var igenväxt med ett rött helskägg och hans undersätsiga växt med dess grova former antydde arbetaren. Då Falk inträdde, gjorde kommunarden en våldsam rörelse med benen under bordet och kavlade upp skjortärmarne, varvid en blå tuschtatuering bestående av ett ankare och ett anglosachsiskt R blev synlig. Därpå fattade han saxen, stack den mitt igenom första sidan på en morgontidning, gjorde ett klipp och sade med rå ton och ryggen åt den tilltalade Falk.
- Var har herrn varit?
- Jag har varit sjuk, svarade Falk trotsigt som han själv tyckte, men ödmjukt som Ygberg försäkrade efteråt.
- Det var lögn; herrn har varit ute och supit! Han satt på Naples i går kväll, jag såg honom!
- Nå, det må jag väl göra...
- Herrn får sitta var han behagar, men här ska han vara på slaget enligt överenskommelse! Klockan är en kvart över åtta redan! Jag vet att såna där herrar, som legat vid Akademien, där de tro att de få lära så fasligt mycket, inte få lära sig ordning och skick! Är det inte oborstat att komma för sent! Uppför herrn inte sig som en drummel, då herrn låter sin arbetsgivare sitta och göra sin tjänst! Va! Nu för tiden är det opp och ner, det ser jag! Det är arbetstagarn som hundsfotterar mästarn, det vill säga arbetsgivaren, och det är kapitalet som är det förtryckta! Så är det!
- När kom redaktören på de åsikterna!
- När? - Nu! Herre! Just nu! Och jag hoppas de åsikterna äro lika goda för det! Men jag har kommit underfund med något annat också! Herrn är ju en okunnig människa; herrn kan ju inte skriva svenska! Var så god och se hit! Hur står det här! Läs! »Vi hoppas att alla de som nästa år skola exercera beväring...» Har man hört på maken! »Alla de som»...
- Ja, det är rätt! sade Falk!
- Är det rätt? Hur kan herrn påstå det! Man säger i dagligt tal »alla dom som» alltså måste man skriva »alla dem som».
- Ja, om dem står i ackusativus...
- Äh, inte några lärda fraser, det kommer man ingen stans med! Herrn ska inte prata smörja med mig! Nå, och så skriver herrn ex-sersera med bara x, fastän det heter ex-sersera! Tyst nu! Heter det ex-ersera, eller ex-sersera... ? Svara nu!
- Man säger visserligen...
- Man säger, alltså heter det ex-sersera; ty det kan inte heta annat än man säger! Kanske jag är dum, när allt kommer kring, kanske jag inte kan tala svenska en gång! Jag har rättat det emellertid! Se här, fortsätt nu och passa på tiden en annan gång!
Han störtade opp från stolen med ett anskri och smällde en örfil på korrekturgossen!
- Jaså, du sitter och sover mitt på ljusa dagen din lymmel! Dig ska jag väl lära att vara vaken! Du är inte för gammal att få stryk.
Han tog offret vid spänntamparne, kastade honom upp på en hög osålda tidningar och prylade honom med sin svältrem, som han spänt av.
- Jag sov inte; jag sov inte; jag bara blunda! skrek gossen under smärtan.
- Jaså du nekar också! Du har lärt dig ljuga, men jag ska lära dig tala sanning. - Sov du, eller sov du inte? Tala nu sanning, annars blir du olycklig!
- Jag sov inte! stammade den olycklige som var alldeles för ung och oskyldig att med en lögn kunna reda sig ur ett dilemma.
- Jaså, du nekar ändå! Det var en förhärdad lymmel! Ljuga så fräckt!
Han skulle just till att ytterligare bestraffa det unga sanningsvittnet, då Falk reste sig, gick fram till redaktören och sade med fast röst:
- Slå inte gossen, jag såg att han inte sov!
- Nej hör ni på den! Det var mig en rolig kurre! »Slå, inte, gossen!» Vem var det som yttrade sig! Jag tyckte jag hörde en mygga surra i mitt öra! Jag kanske hörde fel! Jag hoppas det! Jag hoppas det till Gud! - Herr Ygberg! Herrn är en hygglig karl! Herrn har inte studerat vid Akademien! Hör nu, såg herrn händelsevis om den här gossen, som jag nu håller som en fisk i byxtamparna, såg herrn om han sov!
- Om han inte sov, svarade Ygberg sävligt och intagande, så höll han just på till att somna!
- Det är rätt svarat! Vill herr Ygberg vara så god och hålla i den här byxlinningen medan jag låter min käpp lära en yngling att tala sanning!
- Herrn har inte rättighet att slå honom, sade Falk! Rör honom och jag öppnar fönstret och, ropar upp en poliskonstapel.
- Jag är husbonde och jag slår mina lärpojkar! Han är lärpojke för han ska in i redaktion sen! Det ska han, fast det finns akademiskt bildade, som inte tro att man kan redigera en tidning utan deras hjälp! Hör du Gustaf, lär du inte på tidningsyrket? Va! Svara nu, men tala sanning annars... !
Dörren öppnades och in stack ett huvud - det var ett mycket ovanligt huvud och oväntat att se på detta ställe, men det var ett mycket bekant huvud, ty det hade varit avritat fem gånger.
Emellertid hade detta betydelselösa huvud det inflytandet att redaktören kastade på sig en rock och spände om svältremmen, samt gjorde en bugning och ett grin som vittnade om stor övning.
Statsmannen frågade om redaktören var ledig, varpå ett tillfredsställande svar avgavs under det sista lämningen av arbetaren försvann i det barrikadmössan ströks av huvudet.
De båda herrarne stego in i redaktörens enskilda rum och dörren stängdes väl efter dem.
- Jag undrar vad greven nu har för planer? sade Ygberg och satte sig självsvåldigt på sin stol, som en skolpojke när magistern går sin väg.
- Det undrar inte jag alls, sade Falk, ty nu tror jag mig veta vad han är för en skälm och vad redaktören är för en skälm, men jag undrar hur du kunnat från att vara ett fä blivit en ärelös hund, som lånar dig till skändligheter.
- Du ska inte vara så häftig, kära bror! - Nå du var inte på plenum i natt!
- Nej! Jag anser riksdagen vara utan all betydelse för annat än enskilda intressen. Hur gick det med Tritons dåliga affärer?
- Vid gemensamma omröstningen beslöts att staten skulle, i betraktande av det stora nationella i företagets patriotiska idé, övertaga obligationerna under det att bolaget likviderar... eller avvecklar!
- Det vill säga - staten håller inunder huset medan grunden ramlar, så att styrelsen får tid att springa undan!
- Du såg hellre att alla dessa små...
- Jag kan, jag kan! Alla dessa små räntetagare - ja, jag såg heldre att de arbetade med sitt lilla kapital än att de lågo lata och ockrade med det, men jag såg helst att bedragarne kommo på fästning, så uppmuntrades icke bedrägliga företag. Detta kallas politisk ekonomi. Fy fan! - En sak! Du fikar efter min plats! Du ska få den! Du ska icke behöva sitta där i din vrå och vara bitter på mig, därför att du ska behöva sopa och städa åt mig i korrekturet. Jag har alldeles för många artiklar liggande otryckta därinne hos den där frihets-hunden, som jag föraktar, för att jag skulle vilja sitta och klippa rövarhistorier vidare. Rödluvan var mig för konservativ, men Arbetarfanan var för smutsig!
- Nå det var roligt, att du lämnar dina chimärer och blir förståndig. Gå du in i Gråkappan, där har du en framtid!
- Jag lämnar den chimären att de förtrycktes sak ligger i goda händer, och jag tror det vara en stor uppgift att upplysa allmänheten om vad opinionen, i synnerhet den tryckta är och huru den uppkommer, men saken, den lämnar jag aldrig!
Dörren till redaktörens rum öppnades ånyo och ut trädde redaktören själv. Han stannade mitt på golvet och talade med en onaturligt böjlig nästan hövlig stämma:
- Behagar häradshövdingen upprätthålla redaktionsbestyren medan jag avlägsnar mig - jag måste resa bort på en dag i högst viktiga ärenden. Notarien kan hjälpa med de löpande göromålen. Herr greven stannar en stund därinne på mitt rum - jag hoppas herrarne icke undandraga sig att vara herr greven till tjänst om så åstundas.
- För all del, det behövs icke, sade greven inifrån, där han satt lutad över ett manuskript som var under tillkomst.
Redaktören gick, och, märkvärdigt, greven gick ungefär två minuter efter, eller så lång tid som fordrades för att slippa gå ut i sällskap med redaktören av Arbetarfanan.
- Är du säker på att han reste med detsamma? frågade Ygberg.
- Jag hoppas det! sade Falk.
- Då går jag ner till Munkbron och tittar på fruarna hur de handlar. Apropå, har du träffat Beda något sen?
- Sen?
- Ja sen hon lämnade Naples och satte sig på rum.
- Hur vet du det?
- Du skall försöka att vara lugn, Falk! Det går dig aldrig väl annars!
- Ja jag måste det snart, annars mister jag förståndet! Tänk den där lilla kvinnan som jag älskade så, så! Hon bedrog mig så skamligt! Vad hon nekade mig, det gav hon åt den där tjocka hökarn! Och vet du vad hon svarade? Hon sa att det bevisade huru rent hon älskade mig!
- Det var ett fint dialektiskt arbete! Och hon hade rätt, ty översatsen var alldeles riktig! Hon älskar dig än?
- Hon förföljer mig åtminstone!
- Och du?
- Jag hatar henne så djupt man kan, men jag fruktar hennes närhet.
- Det är: du älskar henne än!
- Låt oss byta om ämne!
- Du skall vara lugn, Falk! Se på mig! Nu går jag emellertid ut och solar mig; man måste dock njuta av sin tillvaro i dess ändliga existens. Gustaf, du kan få gå ner till Tyska brunn och spela knapp om du vill, på en timme.
Falk var ensam. Solen kastade sig ner över det branta taket mitt emot och eldade nu upp rummet; han öppnade fönstret och tittade ut, för att få några friska andetag, men möttes av dövande ångor från rännstenen; han lät blicken flyga ut till höger framåt de prång som kallas Kindstugatan och Tyska Brinken och han såg längst bort i perspektivet ett stycke av en ångbåt, några mälarvågor som glänste i solskenet och en klyfta av Skinnarviksbergen, som nu först fått litet grönt här och där i skrevorna. Han tänkte på dem som skulle få fara ut till ett sommarnöje på denna ångbåt, bada i dessa vågor och vila sitt öga på det gröna. Men nu började bleckslagarn inunder hamra plåt, så att huset och fönsterrutorna skallrade; fram körde ett par arbetshjon en dånande, stinkande kärra och ut från krogen mitt över gatan stormade en doft av brännvin, svagdricka, sågspån och granris. Han drog in huvudet och satte sig vid sitt bord; framför honom lågo väl hundra landsortstidningar färdiga att bli klippta. Han tog av sig manschetterna och började granskningen; de luktade kimrök och olja och svärtade ifrån sig - det var huvudintrycket; vad han ansåg värt att tagas ur dem, det fick stanna, ty han måste tänka på sin tidnings program. Om arbetarne vid någon fabrik skänkt verkmästarn en snusdosa av silver, så skulle han genast klippa till, men om en patron skänkt fem hundra riksdaler till arbetarnes kassa, skulle han gå förbi. Om hertigen av Halland hade invigt en pålkran och intendenten Trälund skrivit vers vid tillfället, skulle han klippa till med vers och allting, »ty sådant tycker folk om att läsa»; kunde han lägga till något försmädligt så var det så mycket bättre, de fick det i alla fall i sig. För övrigt gällde klippningsordern: allt berömligt av och om publicister och kroppsarbetare, allt smädligt om präster, militärer, stora köpmän (icke små), akademici, stora författare och domare. Dessutom skulle han minst en gång i veckan angripa kongl. teaterdirektionen, samt stryka ner småteatrarnes lättsinniga sångpjäser i »moralens och sedlighetens namn», ty redaktören hade märkt att arbetarne icke voro roade av dessa teatrar. En gång i månaden skulle stadsfullmäktige anklagas (och dömas!) för slöseri, varjämte, så ofta tillfälle gavs, regeringsformen borde antastas, men icke regeringen; sträng censur hade redaktören förbehållit sig på attentat mot vissa riksdagsmän och vissa statsråd - vilka - det var en hemlighet som icke ens redaktören kände - ty det berodde på konjunkturerna, och dem kunde endast tidningens hemliga förläggare bedöma.
Falk arbetade med sin sax tills han var svart om ena handen och han klistrade; men gummiflaskan gav ifrån sig en sådan elak lukt och solen brände så hett; den stackars aloen, vilken kunde törsta som en kamel och lida en retad stålpennas alla stygn stod och såg så bedrövad ut och gjorde det ökenartade intrycket förfärligt levande; hon var alldeles svartprickig av stick och hennes blad sköto upp som en bunt åsneöron ur den snustorra jorden. Något dylikt måtte ha svävat för Falks tankar, där han satt försjunken i sysslolöshet, ty innan han kunde ångra sig hade han snappat av alla örsnibbarna. Därpå, kanske för att döva samvetet, kanske för att ha något att göra, strök han gummi på såren och såg på huru solen torkade det; därpå undrade han en stund var han skulle få middag ifrån, ty han hade kommit in på den stråten som leder till fördömelsen - eller de så kallade »dåliga affärernas» väg; så tände han en pipa Svarta Ankaret och lät det dövande oset stiga upp och bada sig i det kortvariga solskenet; detta gjorde honom mildare stämd mot det stackars Sverige där det låg uttalat, (som man tror) i de dag-, vecko- och halvveckobulletiner som kallas tidningar. Han lade undan saxen, kastade tidningarna i en vrå, och delade broderligt med aloen innehållet av lerkaraffinen; då tyckte han att den stackarn såg ut som något vingklippt - vad som helst - en and till exempel som stod på huvut i dyvatten och grävde efter något - vad som helst - pärlor till exempel, eller musslor åtminstone utan pärlor. Därpå grep honom förtvivlan igen liksom garvarn med sina långa hakar och sköt honom ner, ner igen i smutskaret, där han skulle beredas innan kniven kom och skrapade skinnet på honom så att han skulle bli lik andra människor. Och han kände icke samvetskval, icke ånger över ett förspillt liv, utan helt enkelt förtvivlan över att behöva dö i sin ungdom, den andliga döden, innan han fått göra gagn, förtvivlan över att behöva kastas bort som en onyttig rö, som ris på elden!
Klockan slog elva i Tyskan och nu började klockspelet »Här är gudagott att vara» och »Mitt liv är en våg»; liksom fattad av samma idé började ett italienskt positiv med obligat flöjtstämma att veva upp »An der schönen blauen Donau» vid Brända Tomten; så mycket musik på en gång satte nytt liv i bleckslagaren vilken med fördubblad iver tog itu med sina plåtar; allt detta larm gjorde att Falk icke hörde huru dörren öppnades och två personer inträdde. Den ena var en lång mager mörk figur med höknäsa och polkahår, den andra var en tjock blond undersätsig en, vars ansikte var blankt av svett och som mest liknade det djur som av hebréerna ansågs vara det orenaste av alla. Deras yttre antydde en sysselsättning som varken tog själs- eller kroppskrafter för mycket i anspråk, där fanns detta odeciderade som tyder på oregelbundenhet i arbete och levnadssätt.
- Pst! viskade den långe; är du ensam?
Falk syntes både angenämt och oangenämt överraskad av besöket.
- Jag är alldeles ensam till och med; den röde har rest bort - - - Åh! Kom då med och ät en bit mat.
Däremot hade Falk ingenting att invända utan stängde byrån och följde de två ner till källaren Stjärnan på Österlånggatan, där de slogo sig ner i den mörkaste vrån.
- Nej - se brännvin! sade den tjocke och hans brustna öga tindrade mot brännvinsflaskan.
Men Falk, som följt med, mera för att få deltagande och tröst, fästade icke tillbörlig uppmärksamhet på de erbjudna saligheterna.
- Jag har icke känt mig så olycklig på länge! sade han.
- Tag dig en smörgås med sill! sade den långe. Vi ska ha utav Rydingens kumminost - Pst! Kypare! - Blombergs blandning!
- Kan ni ge mig ett gott råd nu, försökte Falk igen, jag står inte ut med »den röde» längre och jag måste söka...
- Pst! Kypare! Bergmans spisbröd! - Sup, nu Falk och sitt inte och prata smörja!
Falk var kastad ur sadeln och gjorde icke vidare några försök i den riktningen att finna lindring i sin andliga nöd, men han försökte en annan icke ovanlig väg.
- Sa du att vi skulle supa? Så gärna som min själ lever!
Det flöt som etter i hans ådror, ty han var icke van vid starka drycker på förmiddagen; men han erfor ett underligt välbehag i matoset och flugsurret och doften av den halvruttna blombuketten som stod bredvid den smutsiga bordsyrtuten. Till och med det dåliga sällskapet med det slarviga linnet, de fläckiga rockarne och de okammade galgfysionomierna harmonierade så med hans eget förnedringstillstånd att han erfor en vild glädje.
- Vi voro ute på Djurgårn och söp i går! sade den tjocke för att i minnet upprepa de njutningar som flytt.
Häremot hade Falk ingenting att anmärka och hans tankar voro också genast på annat håll.
- Är det inte skönt att vara fri på en förmiddag? sade den långe, som tycktes ha tagit en frestare-roll.
- Jo, det är skönt, svarade Falk och skulle liksom mäta sin frihet med en blick ut genom fönstret, men han såg endast en brandstege och en soplår ute på bakgården dit endast svaga återsken från sommarhimmelen svävade ner.
- Nu ta vi en halva! Se så! - Ah! - Nå bolaget Triton? Hahahaha!
- Du ska inte skratta, sade Falk, det blir så många stackare lidande på det!
- Vad för ena stackare! Stackars kapitalister? Tycker du det är synd med sådana som inte arbetar utan leva på pengar? Nej min gosse, du har allt dina fördomar kvar ännu! Men det stod en sådan rolig historia i Bålgetingen om en grosshandlare som skänkte 20.000 rdr till Barnkrubban Betlehem och för det fick han Vasaorden; men så befanns det vara Tritons-aktier med solidarisk ansvarighet, så att nu får krubban göra konkurs. Är det inte härligt! Tillgångarne utgjorde 25 vaggor och ett oljefärgsporträtt av okänd mästare! Det är ju skönt! Porträttet värderades till 5 rdr! Är det inte härligt! Håhåhåhå!
Falk kände sig obehagligt berörd av ämnet, vilket han kände bättre än de andra.
- Nå såg du att Rödluvan avslöjade den där humbugen Skönström som gav ut de där usla dikterna i julas! sade den tjocke. Det var riktigt rart att läsa ett sant ord om den där schajasen en gång! Jag har rappat honom i Äspingen ett par gånger, och det så att det har visslat om det!
- Ja, men du var litet orättvis mot honom; hans vers voro inte dåliga, sade den långe.
- Dåliga? De voro då mycket sämre än mina som Gråkappan strök ner så - du minns!
- Apropå, Falk. Har du varit på Djurgårdsteatern? frågade den långe.
- Nej!
- Det var synd det!
- Där är det där Lundholmska rövarbandet och grasserar! Det må du tro var mig en fräck lymmel! Han hade inte skickat Äspingen några biljetter och när vi kom dit i går körde han ut oss! Det ska han ha igen! Vill inte du ta itu med den hunden! Se här har du papper och blyertspenna! Nu skriver jag! »Teater och Musik» »Djurgårdsteatern». Nu skriver du!
- Men jag har ju inte sett hans trupp!
- Vad fan gör det! Har du inte skrivit förr om det du inte sett?
- Nej, det har jag inte; jag har avslöjat humbug, men jag har aldrig angripit oskyldiga och hans trupp känner jag inte.
- Åh den är usel! Det är bara pack! bestyrkte den tjocke! Spetsa din penna och stick honom i hälen som du så bra kan!
- Varför sticka ni inte själva? frågade Falk.
- Därför att sättarna känna vår stil och de bruka spela folk därute om kvällarne. Förövrigt är Lundholm en sådan vildsint karl så han kommer nog rykande upp på byrån och då ska man ha det att sticka honom i näsan med, att det är en opinionsyttring från opartiska! Se så nu skriver Falk Teater så går jag på med Musiken. Det har ju varit en konsert i Ladugårdslands kyrka i veckan - Hette han inte Daubry? med y?
- Nej med i! svarade den tjocke! Kom nu bara ihåg att han var tenor och att han sjöng Stabat Mater!
- Hur stavas det?
- Det kan vi snart se efter, sade den tjocke redaktören av Äspingen och tog fram en packe flottiga tidningar från gasometerskåpet.
- Här har du hela programmet, och jag tror det står en recension ini bladet.
Falk kunde icke låta bli att skratta.
- Det kan väl inte stå recension samma dag annonsen är ute?
- Nog kan det alltid! Men det behövs inte för jag ska nog recensera det där franska packet ändå! - Gå nu på med Litteraturen du tjockus.
- Skicka förläggarne böcker till Äspingen? frågade Falk.
- Är du galen?
- Köper ni dem själva för bara nöjet att recensera dem?
- Köper? - Grönskålling! Tag dig en ters nu, och se glad ut, ska du få dig en kotlett!
- Ni kanske inte läser de böcker ni recenserar?
- Vem tror du har tid att läsa böcker? Är det inte nog med att man skriver om dem! Man läser tidningarna och det är tillräckligt! För övrigt ha vi för princip att rappa alla!
- Ja, men det är ju en dum princip.
- Nix! Därigenom får man alla författares ovänner och avundsmän med sig - och då har man ju majoritet. De neutrala läsa hellre ovett om andra än de läsa beröm! Det ligger något uppbyggligt och tröstrikt för den obemärkte att se huru törnig berömmelsens väg är! Inte sant!
- Ja, men att handskas med människors öden på sådant vis!
- Åh, det gör så gott åt både gamla och unga, det vet jag som aldrig fick annat än ovett i min ungdom!
- Ja men ni vilseleder allmänhetens omdöme!
- Allmänheten vill inte ha något omdöme, allmänheten vill ha sina passioner tillfredsställda! Om jag berömmer din ovän så vrider du dig som en mask, och säger att jag saknar omdöme; om jag berömmer din vän så säger du han har omdöme! Tag ner den där sista pjäsen på dramatiskan, tjockus, som nyss kommit ur pressen!
- Är du säker att han kommit ut?
- Ja bevars! Du kan alltid säga att den »saknar handling» för det är publiken så van vid att man säger, och så kan du mockera dig över hans »vackra språk»; det är ett gammalt gott nersättande beröm; och så ska du kasta dig över teaterdirektion som tagit upp stycket; tala också om att pjäsens »sedliga halt» är tvivelaktig - ty det kan man säga om allting; låt bli att tala om utförandet, det »uppskjuta vi till en annan gång», »av brist på utrymme», kan du sätta, så går du inte och dabbar dig efter som du inte sett eländet.
- Vem är den olycklige som skrivit den där pjäsen? frågade Falk.
- Det vet man inte ännu!
- Tänk dock på hans föräldrar och syskon som kanske få läsa de där sakerna, vilka kanske äro högst orättvisa.
- Nå, vad ha de med Äspingen att göra? Jo de tänkte få läsa något stickande om sina ovänner; var så säker på det; de veta nog vad Äspingen brukar innehålla.
- Ni har då intet samvete?
- Har publiken, den »ärade publiken» något samvete som underhåller oss. Tror du vi skulle leva om de inte höllo oss! Vill du höra en strof om den närvarande litteraturens tillstånd som jag har skrivit; den är inte dum ska du tro, jag har avdraget med mig! Men vi ska ha lite porter först! Kypare! Pst! - Hör på nu ska du få höra; du kan ta åt dig om du vill! -
»På länge har väl icke varit en sådan jämmer inom svenska verstillverkningen; det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat; stora långa karlarne låta som kattor i mars. Och de där vilja väcka världens intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och polyper; lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då gå de och äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som vindragare. Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig prövat annat än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om att han »ej har gull men blott sin lyra» - en sådan lögnare; han har fem tusen i räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska Akademien! Och den där otrogna cyniska ricaneuren som icke kan öppna sin mun utan att stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras poesier äro inte en smul bättre än de som för trettio år sen lades under gitarrnoter av prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt sockerbagarn för tolv öre tummen och inte gå och besvära förläggare, tryckare och recensenter med att göra dem till skalder! Vad skriva de om! Om ingenting, d.v.s. om sig själva! Det är opassande att tala om sig själv, men det passar att skriva? Vad jämra de sig över? Över sin oförmåga att kunna lyckas! Lyckas! Det är ordet! Ha de givit luft åt en enda tanke som skulle kunna röras hos några andra, hos tiden, samhället; hade de fört de eländas talan en enda gång, skulle deras synder varda dem förlåtna, men det ha de icke; därför äro de som en ljudande malm - nej som ett skrällande järnskräp och en sprucken narrbjällra - ty de hade icke kärleken till annat än till nästa upplaga av Bjurstens litteraturhistoria, Svenska Akademien och sig själva!» - Det var beskt det där? Va?
- Det är orättvist tycker jag, sade Falk!
- Jag tycker det är kläm i det, sade den tjocke. Du måste erkänna, att det är bra skrivet i alla fall? Är det inte? Han har en penna, den där Lången, som går igenom sulläder.
- Håll mun på er nu och skriv gossar så får ni kaffe och konjak sen!
Och de skrevo om människors värde eller icke värde, och de krossade hjärtan som man knackar sönder ägg!
Falk erfor ett outsägligt behov av frisk luft; han öppnade fönstret åt gården, men det var en sådan hög smal mörk gård i vilken man känner sig som i en grav och där endast en fyrkant av himlen synes då man lägger huvudet bakut. Och han tyckte sig också sitta på botten av sin grav, bland brännvinsångor och matos, hållande gravöl över sin ungdom, sina goda uppsåt och sin heder; han försökte lukta på syrenerna, som stodo på matbordet men de spredo blott förruttnelsens doft, och han försökte ännu en gång med blicken genom fönstret fixera något föremål som icke skänkte honom vämjelse; men han såg blott den nytjärade soplåren vilken stod där som en likkista med sitt innehåll av kasserade grannlåter, uttjänta nyttigheter; han lät sina tankar klättra upp för brandstegen vilken tycktes leda rätt upp i den blå himlen från smuts och stank och vanära, men där gingo inga änglar upp och ner och överst syntes intet vänligt ansikte utan blott det tomma blå intet.
Falk fattade pennan och började skugga bokstäverna i rubriken Teater då en kraftig hand fattade honom i armen och en bestämd röst sade:
- Kom med, får jag tala vid dig!
Falk såg upp, slagen och skamsen; Borg stod bredvid honom och tycktes icke vilja släppa sitt tag.
- Får jag presentera... började Falk.
- Nej, det får du inte, avbröt Borg, jag vill inte bli bekant med några brännvinslitteratörer. Kom med bara!
Och han drog Falk med sig till dörren oemotståndligt.
- Var är din hatt? Så där! Kom nu bara!
De voro ute på gatan. Borg tog honom under armen och ledde honom ner till Järntorget; där drog han honom in i en skeppsfurnerarbod och köpte ett par segelskor, därpå drog han honom över slussen ner till Stadsgårdshamnen; där låg en kutter förtöjd och klar att sticka ut; på kuttern satt unge Levi och läste i en latinsk grammatika och åt på en smörgås.
- Här, sade Borg, ser du kuttern Uria, det är ett fult namn, men
den seglar bra och är assurerad i bolaget Triton; där sitter skeppets
redare judgossen Isaac, och läser Rabes grammatika - den fånen tänker
bli student - och nu är du hans informator för sommarn, och nu
sträcker vi till vårt sommarnöje på Nämdön. Alle man ombord! Inga
resonemanger! - Klart? - Lägg åv!
