Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den slinkan . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fart i bästa fall, och vi hade haft fjorton dars storm
norr om Nya Zeeland, och vi fick maskinskada två
dagars väg från Pitcairn Island.
»Jag hörde inte till besättningen. Jag är
lokomotivförare. Men jag hade blivit bekant med skepparen
i Newcastle och var bjuden att följa med som hans
gäst till Guayaquil. Ser ni, jag har hört att lönerna
va’ i stigande på den amerikanska järnvägen som
går därifrån över Anderna till Quito. Men
Graya-quil...»
»Är en feberhåla», inföll jag.
Julian Jones nickade.
»Thomas Nast dog i feber knappt en månad se’n
lian stigit i land. Han var vår store amerikanske
tecknare», tillade jag.
»Känner honom inte», sade Julian Jones lakoniskt.
»Men vad jag vet det är att han inte på långt när
var den förste som strök med. Ni skall få höra hur
jag kom under fund med det. Lotsstationen ligger
sextio miles nedåt floden. »Hur är det med febern?»
sa’ jag till lotsen som kom ombord tidigt på
morgonen. »Ser ni det där barkskeppet från Hamburg»,
sa’ han och pekade på ett stort fartyg som låg för
ankar. »Kaptenen och fjorton man ä’ redan döda,
och kocken och två matroser hålla på att dö nu,
och de ä’ de sista som ä’ kvar.»
»Och sannerligen hade han inte rätt. Och
samtidigt dogo fyrtio personer om dagen i Guayaquil av
gula febern. Men det var en småsak, skulle jag
komma under fund med. Böldpesten och kopporna
rasade, rödsot och lunginflammation kom befolkningen
att smälta ihop, och järnvägen rasade allra värst. Jo,
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
