Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den slinkan . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blick var riktad på Juveltornet, visste jag nog att det
inte var dess arkitektur hon menade.
»Hon har kommit för att bli huspiga åt er», flinade
Seth. Jag lät honom jollra, men sedan höll jag
honom till att skyffla kol både länge och väl, så att
han skulle hålla käften. Ja, då vi kom till det stället
där jag tagit upp henne, föll hon på sina knän,
slog armarna om mina ben och grät mina skor våta.
Vad skulle jag ta mig till ?
Utan att, så vidt jag kunde se, röra en muskel
gav mrs Jones till känna, att hon nog skulle ha vetat
vad hon skulle ta sig till.
»Och då vi kom till Quito, gjorde hon precis som
förut — hon försvann. Sarah tror mig aldrig då jag
talar om vilken lättnad det var för mig att bli av med
henne. Men det skulle inte få vara så. Jag kom
hem till mitt stenhus och åt en väldigt fin middag
som min hushållerska hade lagat åt mig. Hon var
mest mexikanska och halvt indian och hette Paloma.
— Säg, Sarah, har jag inte talat om för dig att hon
var äldre än en farmor och såg mera ut som en
orm-vråk än en duva? Jag kunde inte stå ut med att äta
tillsammans med henne. Men hon gjorde sin sak bra,
och hon var väldigt ekonomisk då det gällde att
pruta.
»På eftermiddagen, efter en lång siesta, vad var det
jag träffade på i köket, så hemmastadd som om hon
hörde dit, om inte den förbaskade indianflickan ? Och
gamla Paloma satt nedhukad vid flickans fötter och
gned hennes knän och ben liksom för reumatism, och
det visste jag då att hon inte hade, för jag hade
ju sett henne gå, och hela tiden medan hon gned
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
