Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den slinkan . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hel vecka innan vi va’ framme. Jag vet någorlunda
hur vi gick, för jag hade en fickkompass, och bara
jag kommer att gå i den rätta riktningen, i
allmänhet taget, så reder jag mig, tack vare den där
bergstoppen, den kan man inte ta miste på, det finns
inte en så’n bergstopp till i hela världen. Jag talar
inte om hur den är formad, men då ni och jag ge oss
ut från Quito skall jag föra er direkt på den.
»Det är ingen lätt sak att klättra i berg, och den
är inte född än som kan göra det om nätterna. Vi
måste anlita dagsljuset, och vi kom inte upp till toppen
förr än efter solnedgången. Jag kunde hålla på i
timtal och berätta om den sista klättringen, men det
skall jag inte göra. Toppen var platt som en biljard,
ungefär en kvarts acre, och nästan fri från snö. Vahna
talade om att den vanligen starka blåsten där uppe
hindrade snön från att samla sig.
»Vi voro andfådda, och jag fick bergssjukan så
svårt att jag måste lägga mig ett tag. Då månen gick
upp, började jag mina undersökningar. Det tog inte
lång tid, men jag fick varken syn eller lukt av något
som såg ut som guld. Och då jag frågade Vahna,
skrattade hon bara och klappade händerna.
Emellertid kom svindeln över mig igen riktigt på skärpen,
och jag satte mig ner på en stor sten och väntade på
att den skulle gå över.
’Kom an nu’, sade jag, då jag kände mig bättre.
’Låt bli att skratta och säg mig nu var guldklimpen är.’
— ’Den är er mera nära nu än jag någonsin kan
komma’, sade hon, och hennes stora ögon fingo
ett uttryck av längtan. ’Ni gringos ä’ allesammans
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
