Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den slinkan . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han vecklade av och sedan lade han i min hand en
flisa rent mjukt guld så stor som ett tiodollarsmynt.
På ena sidan syntes den gråa färg varmed den varit
målad.
»Den här högg jag av från ena ändan», fortfor
Jones, i det han svepte in flisan i sitt papper och
lade ner den i skinnpungen. »Och det var tur att
jag stoppade den i fickan. För tätt bakom mig hörde
jag ett ord uttalas med hög röst — mera som ett
kraxande än ett ord, efter mina begrepp. Och där
stod den där magra gubben med örnnäsan som hade
varit hos oss en kväll. Och han hade med sig
omkring trettio indianer — allesammans smidiga unga
karlar.
»Vahna kastade sig ner och började jämra sig,
men jag sa’ till henne: ’Stig upp och gör dig god vän
med dem för min skull’. — ’Nej, nej’, ropade hon,
det här är döden. Farväl, a m i g o ...»
Mrs Jones hoppade till, och hennes man hejdade
sig plötsligt i sin iver att berätta.
’Stig då upp och hjälp till att slåss med dem’, sa’
jag till henne. Och det gjorde hon. Hon var som en
avgrundsande där uppe på toppen av världen, bet och
klöste med tänder och naglar som en riktig vildkatt.
Och jag var inte sysslolös jag heller, fast allt vad jag
hade var yxan och mina långa armar. Men de voro
för många för mig, och där fanns ingenting för mig
att få ryggstöd emot. Då jag vaknade till sans om
några minuter, hade de klyvt skallen på mig — se
här, känn.»
Julian Jones tog av sig hatten och förde mina
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
