Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den slinkan . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag stod inte upprätt, jag bara kröp. Först tog han
mig för en kalv eller en stor hund. Jag såg inte ut
som en människa sa’ han, och jag kände inte igen
honom. Så vidt jag kan förstå var det tio dagar efter
min luftresa uppifrån bergstoppen och den dagen då
Seth träffade på mig. Jag vet inte vad jag hade
ätit. Jag hade kanske inte ätit något alis. Se’n kom
jag under doktorerna i Quito och Paloma skötte mig
(hon måste ha stoppat ner den där guldflisan i min
nattsäck), men så kom de under fund med att jag var
obotligt tokig, och järnvägen skickade mig tillbaka till
Nebraska. Så skriver åtminstone Seth till mig. Själv
vet jag ingenting. Men Sarah här, hon vet. Hon
brev-växlade med järnvägsbolaget, innan de skickade i väg
mig.»
Mrs Jones bekräftade hans ord med en nick, suckade
och visade sig tydligen ivrig att få bryta upp.
»Jag har inte kunnat arbeta sedan dess», fortfor
hennes man. »Och jag har inte kunnat fundera ut
hur jag skall kunna ge mig ut och ta rätt på den där
stora guldklimpen. Sarah har egna pengar, men hon
vill inte släppa till en penny . . .»
»Aldrig mer skall han komma till det där landet!»
utbrast hon.
»Men Sarah, Vahna är död — det vet du ju»,
protesterade Julian Jones.
»Jag vet ingenting om någonting», svarade hon i
bestämd ton, »utom att det där landet inte är rätta
stället för en gift man».
Hon knep ihop läpparna och stirrade stelt dit bort
där eftermiddagssolen lutade till sin nedgång. Jag
fixerade ett ögonblick hennes bleka, simpla, tunna
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
