Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Som Argo på antikens tid . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar, och under virvlarna steg bottenis upp och
täckte vattenytan med ett kristallager. Natt och dag
växte kantisen, tills den på lugna ställen sträckte sig
hundra meter ut från stranden. Och gamle Tarwater
satt, med alla sina kläder på sig, vid kaminen och
höll den brinnande. Natt och dag fortsatte de sin
färd, ty de vågade ej stanna av fruktan för den
hotande nedisningen, och överallt följdes de av
tilltagande issörja.
»Hur kan det mås, du gamla kärngubbe ?» ropade
Liverpool ibland.
»Galant, förstås», rimmade gamle Tarwater.
»Vad kan jag göra för dig, gosse lilla, till belöning ?»
frågade Tarwater Liverpool ibland, medan han lagade
0111 elden och den unge sjömannen tog sig en
åkar-brasa för att behålla kroppsvärmen, medan han satt där
på den isbelagda aktertoften och styrde.
»Jo, du kan ju stämma upp din gamla vanliga visa
om anno fyrtionio», lydde alltid svaret.
Och Tarwater höjde sin kacklande lilla röst, och
det gjorde han också till sist då båten svängde in mellan
de drivande iskakorna och lade till vid Dawsons strand,
och hela Dawsons hamnbefolkning spetsade öronen
för att lyssna till triumfsången:
"Som Argo på antikens tid
Vi lägga ut från hemmets kust
— ta ta, ta ta, ta ta, ta-ta —
Det Gyllne skinnet gäller nu vår strid."
Charles drev sin vilja igenom, men han gjorde det
så i tysthet att ingen av sällskapet, allra minst
sjömannen, någonsin fick veta det. Han såg två stora öppna
pråmar fullastade med människor, och då han frågade
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
