Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Som Argo på antikens tid . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syner, kvittrande sin gamla guldgrävarvisa från anno
fyrtionio, lik en drunknande och svimmande som
kämpar matt för att hålla sitt medvetande uppe över det
slukande mörkret — kom han ut på den snöbetäckta
sluttningen av en floddal och såg rök stiga upp där nere
och människor som upphörde med sitt arbete för att
titta på honom. Han vacklade utför backen ner till
dem, alltjämt sjungande, och då han tystnade av
brist på andedräkt kallade de honom omväxlande:
julbocken, fader jul, Gråskägg, siste mohikanen och
julgubben. Och då han stod midt ibland dem stod
han alldeles stilla, utan att säga ett ord, medan stora
tårar sprängde fram ur hans ögon. Han grät tyst
en lång stund, men som om han plötsligt kommit på
andra tankar, satte han sig i snön med ett knakande
i alla sina leder, och från denna försiktiga låga
ståndpunkt dignade han åt sidan och svimmade helt lugnt
och stilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
