Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prinsessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fanns ingen återvändo. Hand, arm, axel, huvud, bröst,
ja ända ner till tårna. . . jag var dömd till att mata
maskinen.
»Det gjorde ondt. Det gjorde så ondt att det inte
kändes alis. Alldeles likgiltigt, kan jag nästan säga,
såg jag på hur mina fingrar maldes sönder knoge
för knoge, led för led, handloven, armleden,
underarmen, alltsammans långsamt och omotståndligt. En
maskinist som slukas av sin egen maskin! En
sockerfabrikör som krossas av sin egen sockerkvarn!
»Motomoe sprang ofrivilligt fram, och den
försmädliga grimasen efterträddes av en orolig min. Sedan
förstod han den för honom gynnsamma situationen,
och han fnittrade och grinade. Nej, jag väntade ingen
hjälp av honom. Han hade ju försökt göra mig
oskadlig. Vad kunde han för resten göra? Han förstod
sig inte alis på maskiner.
»Jag skrek så mycket jag orkade till Ferguson att
han skulle stoppa maskinen, men dess dån överröstade
mig. Och där stod jag fast upp till armbågen och
matade kvarnen. Ja, det gjorde ondt. Det stack till
alldeles ohyggligt då särskilda nerver sargades och
sletos av. Men jag minns att jag var förvånad över
att det inte gjorde värre ondt.
»Motomoe gjorde en rörelse som tilldrog sig min
uppmärksamhet. På samma gång mumlade han högt
i en ton, som om han hatade sig själv: »Jag är galen.»
Han hade tagit upp en sockerrörsskära från marken
— ni vet, den är lika stor som en faskinkniv och lika
tung. Och jag var på förhand tacksam mot honom
för att han ville göra slut på mitt elände. Det var
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
