Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Till sjukkuset. Man får ju lof att sköta sin
kelsa också», sade gästen i muntraste ton.
Max studsade ock blef blek af sinnesrörelse;
han anade livad den andres ord betydde. Det var
det svarta spöket med de dimmiga konturerna, som
han så ofta hört talas om, i dunkla otydliga ord.
Det var något kallt och klibbigt och giftigt, som
aldrig uämdes vid namn och aldrig tålte att dragas
fram i dagsljuset — — och der satt nu den andre
och talade om det med den mest bekvmmerslösa
min i verlden!
»Ja, nu får man väl lof att gå! Farväl bror!»
— Gustafsson sträckte fram sin hand.
Max kunde icke förmå sig att mottaga den; en
oöfvervinnelig, instinktlik fruktan för smitta höll
honom tillbaka.
»Vänta ett ögonblick», sade han. »Jag går med.»
Han tog på sig öfverrocken och öppnade fönstret :
»Man måste ha frisk luft!»
»Javisst!» —
När herrarne tryckte hvarandras hand till af-
sked hade de båda dragit handskarne på.
»Kom och spela priffe med mig i min ensam-
het», sade Gustafsson gladt.
»Tack, jag vet inte om jag får tid. Jag reser
väl upp till Stockholm i rappet.»
»Lycklige ost! Helsa den sköna synderskau!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
