Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det allt som en skyldig tribut åt kans begåfning,
för hvilken han endast hade Gud att tacka. Men
just derför var han full af vördnad och tillbedjan
inför Den Allsvåldige, Den Ende, som hade skapat
allt, Den Rättvise, som gaf honom allt. Ty han
såg Honom i allmänhet mest från sin egen syn-
punkt, som Den Härlige, livars ord han sjelf skulle
förkunna, ock ett återsken af Det Himmelska Maje-
stätets glans föll ner som en gloria kring hans eget
hufvud.
Detta fint mejslade Davidshufvud kunde uppbära
en gloria! Det fans något i hela hans apparition,
som tycktes säga: »Gif akt! ty med mig nalkas
Gud sjelf till dig, ovärdige.»
Som andlig vältalare hade han förvärfvat sig ett
stort rykte; han briljerade med vackra och klang-
fulla vändningar och lade ofta an på det pompösa,
å la Wallin. Men han var intelligent nog att hålla
föredraget fritt från falsk patos och sal velse.
Det hviskades om, att han i kväll ämnade hälla
ett större tal, och nyfikenheten var spänd.
Cliampagnekorkarne smällde och i varma ord
tolkade kurator de närvarandes — nej, hela natio-
nens — — nej, han kunde utan öfverdrift säga:
kela den studerande ungdomens känslor vid detta
smärtsamma afsked, kvilket dock liksom allt annat
här i lifvet, icke var utan sin försoning; försonin-
gen var, att biskopen i sitt nya kall skulle få ett
så mycket rikare fält för sin verksamhet.
Biskopen tackade som hastigast och förkunnade,
Lundegärdy Röde prinsen. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
