Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kat en pressad styfmorsblomuia ock fyra strofer,
dem hon aldrig kunde glömma:
Nyutslagen, strålande stod pensén
blid och stilla — färgen som sammet len —
I den blåa kalken
gnistrade morgondaggen i solens sken.
»Vårens första, trånande tanke du är»
— tänkte jag — »enkel och lin och skär,
skall du tolka för henne,
tolka utan ord, att hon var mig kär.» — —
Blomman bröt jag — fägringen den försvann,
morgondagg, som en tår, ur dess öga rann.
Lifvet, friskheten flyktat
längesen, när den vissnad ditt öga hann.
Tag den dock: helsning från fordna dar!
Göm den: bleknadt minne om glans som var.
Glöm den: för nya intryck
jag den bröt — jag har intet, intet kvar.
Den vemodsfulla toneu i dessa strofer satte hon
naturligt nog i förbindelse med baus sinnesstäm-
niug under sista besöket pa Christinelund, och hon
grubblade fåfäugt öfver anledningen. Hon gjorde
upp för sig sjelf de mest fantastiska förklaringar;
grundmotivet var alltid, att hau var olycklig och
att hon skulle befria honom ur de svarta taukar-
nes bann.
Men tiden gick. Hon var ung och tillvarons nya
sidor togo hennes uppmärksamhet fången. Hvart
hon kom böjde männen sig hyllande for hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
