Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nade ansigte lystes upp inifrån, medan kon talade
så ungt 0111 lifvets rikedom ocli skönket.
»Nåja», sade han till sist med öfverlägsen skepsis.
»Det är menniskorna här, som inte stå målet? Jo,
jag känner till detder.»
Det hade åter slocknat innanför de bruna ögo-
nen, ock hennes röst skälfde som af ett under-
tryckt agg.
»Det är som toge de allt på lek, som för mig
är det djupaste allvar. Det slår emot mig en dunst
af falskhet och flärd. Synas! Komma fram! Jag,
jag, jag!»
»Sådana äro menniskorna.» — Hon tycktes icke
ha lagt märke till hans lefnadsvisa anmärkning
utan fortsatte i sin egen tankegång:
»Jag hade gått deruppe i min ensamma lands-
ända och lärt mig älska tidens stora frågor, de
förtrycktes, de lidandes — kvinnornas, arbetarnes
sak. Ni vet inte, hur djupa rötter en sådan kärlek
till en sak slår i en menniskas sinne, som intet
annat har att älska i lifvet. Jag hade intet annat,
har aldrig haft det. Det är ingen tom fras, när
jag säger, att jag gerna skulle ha dött för de nya
tankarne — om jag kunnat gagna dem dermed.
— Jag satt deruppe och läste alla de stora och
djerfva orden; och jag kände 111ig så tacksam för
dem — och så liten. Det var som gryniugen till
en ny dag — jag kunde inte längre uthärda der-
uppe, jag måste vara med, tyckte jag, 0111 inte
annat så för att knäböjande helsa solens uppgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
