Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då såg han framför sig ett sjukrum med ned-
rullade gardiner. På bädden derborta låg en kvinna
med ett vaxgult ansigte och härda drag, ett nästan
förstenadt ansigte, sådant det plägar bli, när hjertat
är sjukt. Två stora glasartade ögon riktades emot
honom, men det djupa vecket mellan ögonbrynen
mildrades icke; det stannade kvar, hårdt, som skuret
i trä. Hon vinkade honom närmare med en rörelse
af handen, och när han stod der tätt vid sän-
gen, hviskade hon, utan att en min förändrades i
detta förstenade ansigte, som döden redan märkt:
»Du är inte något kärlekens barn — derför–
blir du — — aldrig — lycklig — —»
Strax derefter grep hon efter hans hand och
hviskade: »Förlåt mig — — min son — —»
Den scenen hade bränt sig in i hans minne, ty
kvinnan, som låg på sitt yttersta, hade födt honom
till lifvet, men det var första gången, hon kallat
lionom: min son. Han hörde tonfallet ännu: mjukt
som dun; det andra hade klingat som ett orakel-
bud: »Du är inte något kärlekens barn — derför
— — blir du — — aldrig — lycklig — —»
Skulle det möjligen kunna vara någon sanning
i det der?
Han reste sig upp och började vandra af och
an på golfvet. Han ville skudda af sig den trista
stämningen. Han hade det ju godt! Han satt i
lugn. Det var ju barnsligt att pina sig sjelf med
att frammana spöksyner — — hur var det egent-
ligen, han kommit att tänka på allt dethär?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
