Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Är kommendören hemma?»
»Nej. Men frun — kanske det går an?»
Majoren tog fram sitt kort, snärtan aflägsnade
sig för att anmäla, och han stod ensam i entréen
med en känsla af obehag. Det var länge, sedan
han gjort någon visit i staden — på landet var
det helt annorlunda: man kom i vagn och man
blef mottagen; man behöfde icke stå och vänta i
entréen — —
Kanske kom han olägligt? Herrskapet skulle
antagligen bort på aftonen; man skulle taga emot
honom höfligt och längta efter att han skulle gå.
Medan han stod der, öppnades en sidodörr, och
ett rödt yrvaket ausigte med grått hår och grå
polisonger stirrade ut.
Majoren gick ett par steg fram:
»God dag, Kristoffer. Du känner väl inte igen
mig?»
Kristoffer strök sig öfver ansigtet med afvig-
sidau af sin hand, och den gamla sjöbjörnsfysiouo-
mien lyste upp.
»Sixten! Du här! —»
Innan majoren visste ordet af låg han kraftigt
omsluten af ett par bastanta armar, sluten intill
vännens breda bröst.
Denna välkomsthelsning var så öfverväldigande,
att majoren fick tårar i ögonen. Den gamle sjö-
mannen var sig åtminstone lik; han hade icke för-
ändrats !
Nu kom också frun till, synbart glad öfver åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
