Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det österrikiska undret»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre skulle vara dominerande i "Cisleithanien" (Österrike)
eller magyarerna i "Transleithanien" (Ungern), utan där
alla nationaliteter såsom fullt jämställda skulle fritt
besluta i inre angelägenheter och gemensamt leda rikspolitiken
i mån av sin numerär och sina kvalifikationer. Särskilt
ansåg jag magyarernas övertag som en olycka för sydöstra
Europa, ty det finns inga kulturella eller historiska skäl för
att magyarerna skulle få försteg framför sydslaverna, vilka
för resten ha äldre hemortsrätt i Europa än ungrarna.
Då man numer till fullo känner den olust, som
Österrikes slaver länge hyst mot att gå tyskhetens ärenden, och då
man vet, huru stark den militära strejkrörelsen var särskilt
hos tjecherna mot att kämpa vid tyskarnas sida mot serber,
ryssar eller fransmän, måste man betrakta Österrikes
krigsförklaring mot Serbien som ett oförlåtligt lättsinne, helst
som Serbien verkligen gjorde de allra största eftergifter,
som en suverän stat kan ödmjuka sig till, för att ge
upprättelse för mordet i Sarajevo. Och hade furstar och
diplomater kunnat ana, till vilka konsekvenser denna
krigsförklaring skulle leda, hade de styrande i Wien och Berlin
säkerligen gjort allt för att icke släppa världskrigets onda
andar lösa.
Huvudpersonen i det habsburgska dramat var
Österrike-Ungerns näst siste krönte och faktiskt siste kejsare och
konung Frans Josef, och över honom vilar ändå något av
tragisk storhet, ehuru han som härskarpersonlighet eller
genom begåvning alls icke höjde sig över medelmåttan. Med
honom bortgick icke blott en av Europas märkligaste
dynastier, utan ock en ovanligt hårt prövad människa, vilkens
husliga sorger voro ägnade att i någon mån mildra domen
över hans politiska livsgärning. Han var minsann inget
snille och hade intet av Wilhelm II:s äkta eller inbillade
härskarnatur. Personligen var han plikttrogen, arbetsam och
hederlig — det var också Wilhelm II, men härtill kom en
nästan blygsam anspråkslöshet för egen del. Han litade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
