Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det österrikiska undret»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
havets djup. Vilka dramatiska stoff för en ny Shakespeare,
som på Habsburg ville överflytta huset Plantagenets
sorgespel! Tu, felix, Austria, nube!
I fråga om Österrikes krigsförklaring mot Serbien kan
man icke fritaga Frans Josef personligen från skuld. Man
kittlade hans fåfänga genom att betona, att mordet i
Sarajevo förövats på en habsburgsk prins, varigenom brottet
framställdes i ännu värre dager. Den utländska politiken sköttes
då av den oduglige greve Berchtold, som höll icke blott det
österrikiska parlamentet, utan ock Berlin i okunnighet om
Habsburgs Balkanplaner. Han lät utsprida ett falskt rykte,
att serberna redan skulle ha överskridit gränsen, och den
serbiske generalen Putnik häktades på ungersk mark, innan
krigsförklaringen ännu var utfärdad. Att Frans Josef var
obeveklig gent emot Italiens oblyga fredsförslag, kan man
icke förtänka honom, men det goda förhållandet till Italien
var rubbat redan 1907 genom den militäriskt duktige Conrad
von Hötzendorfs självrådiga uppträdande som diplomat.
Men Österrike hade länge haft brist på stora statsmän —
det hade Aehrenthal visat redan 1908, då
Bosnien-Herzegovina inkorporerades med Österrike-Ungern.
Hela Balkanfrågan skulle måhända ha kunnat få en fredlig
avveckling, om Österrike hade frigjort sig från Ungerns
övertag och givit sina slaviska nationaliteter större
självbestämningsrätt. En vacker idé var den redan av biskop Strossmayer
omhuldade s. k. trialistiska idén, d. v. s. sydslavernas
uppgående i den habsburgska monarkien, så att den gamla
dualismens ständiga slitningar kunde utjämnas genom en
tredje part. Ett sådant tillfälle skulle möjligen kunnat
erbjuda sig efter mordet på kung Alexander i Serbien 1903.
Men alla dessa kompromissande tendenser strandade på de
övermodiga magyarernas förblindade motstånd, och Ungern
leddes då av energiska, målmedvetna statsmän, Koloman
och Stefan Tisza, "mannen med järnhanden", vilken dock
enligt andras förmenande var blott "en politisk gåpåare med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
