Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
hon kunde tacka gud.
»Du lät såra dig och pina
Och handtera jämmerlig,
Till att hela såren mina
Och i ro försätta mig.
Med din ödmjukhet du bringat
Lösen för mitt öfvermod.»
Med innerlig värme och trostillförsikt bad den gamla,
att smärtornas man, som för oss bar de djupa svidande
såren, skulle med sin helande balsam lindra svedan i
sina barns djupa, svidande sår. »Sår emot sår, och
intet emellan!»
Magda var nu skenbart lugnad, och alla tre redde
sig till ro och hvila »under Guds vingars skugga».
Men det ville icke gå för Magda att sofva. Under
det snöstormen tjöt lik ett ilsket vilddjur där utomkring
det bräckliga huset, och tunga snömassor doft slogo
mot fönstren, låg hon och tänkte — bara tänkte. —
Tankar och känslor hafva ofta en öfvernaturlig klarhet
under nattens sömnlösa timmar. För hennes minne kom
åter den där stunden i all sin tröstlösa bitterhet, då hon
fick visshet om, att det var slut med hennes lifs lycka.
Det var nu nära ett halft år sedan, och likväl var
smärtan lika ny som om det händt i går. Att hon inte hade
dött under dess tyngd! Hon tänkte icke på att kunna
lefva många dagar efter det förkrossande slaget. Men
— hon lefde ännu och ägde äfven sitt förnuft i behåll ...
Och nu kunde hon tacka Gud för, att han icke tillåtit
sorgen rycka henne bort ur de lefvandes land eller låtit
hennes förnufts ljus slockna. Hon skulle aldrig mera
få upplefva ett sådant förfärligt ögonblick som detta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
