Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en disharmoni.
57
som nu mera kunde räknas till det förflutna. Ack, hon
behöfde nog lefva... Hon hade ännu mycket att lära
sig i lifvets stränga skola ...
Hon måste fråga sig själf, hvarför hon kände denna
sorg så djup. Hade hon då icke att vänta ett ljufligt •
återseende? Och hade icke änkors och faderlösas Gud
lofvat att vara hennes Gud, läka hennes förkrossade
hjärta och bära hennes börda? Hade sorgen öfver
synden någonsin hållit henne så vaken under natten eller
så ängslig och sörjande under dagen som nu?
Hvarför hade hon känt det som en orättvisa,
veder-faren henne själf, att Gud låtit hennes make drunkna —
skiljas ifrån henne?
Låg det icke en underström af sårad egenkärlek och
själfviskhet i hennes sorg? Hade hon icke tyckt sig
hafva större rätt än mången annan — hon, den
uppburna, oemotståndliga Magda — »trollsländan» med sitt
färgskiftande, solskimrande väsen — att få vara
omgifven af den jordiska lyckans lifsluft? Och hade hon icke
tyckt, att den hand var utan barmhärtighet, som
beröfvat henne denna unga, skära, uppblomstrande lycka?
Ack — hon förnam, att den nimbus, hvarmed hon
omedvetet omgifvit sitt eget »jag» bleknade — sjönk
tillsammans — slocknade ner...
Hon var ju en kristen... Hur var det egentligen
bestäldt med denna kristendom, som ej medförde kraft
för henne att taga emot en af lifvets vanliga pröfningar
utan att röra upp himmel och jord? Det var ett
oroligt, otillfredsstäldt element inom henne; en disharmoni,
mycket olik den frid, som lifvet i Gud gifver, och som
öfvergår allt förstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
