- Project Runeberg -  Rök-Lenas stuga : tidsbild tillägnad de unga /
80

(1906) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

80

ett träxdomsok.

’Jag fruktar, att Gud icke är med om denna
byggnadsplan ... Jag har förtroende till dig, till ditt fasta och
ärliga sinnelag mot mig; därför kan jag säga dig mitt
hjärtas mening, utan fruktan, att mina ord komma för
andra öron, fastän ditt hjärta ännu är tillslutet för Guds
ande’ — där fick jag mitt! — ’jag vet ju’, fortsatte hon,
’att det bygges däruppe med folkets blod och tårar, och
jag fruktar, att Gud kommer att lägga ett kors i vägen
för alltsammans. Det krossar mitt hjärta att tänka mig
in till den sanna kärnan af saken, och jag skall aldrig
kunna bo där...’

Därtill hade jag intet att svara, för jag hörde och
visste mer i den saken än fröken själf, hur folket
kno-tade som Israels barn under Faraos träldomsok, under
det de trälade som slafvar, utsvultna och halfnakna...
Och det enda, som mildrade sinnena, var deras kärlek
för fröken, för de sågo hennes ömma hjärtelag emot
dem, och de visste, att det var hennes glädje att titta i
stugorna och bringa dem den hjälp, hon kunde. Det
blef inte så mycket förstås, för friherrinnan höll jämt
tummen på hennes öga. Men baron var vek som ett
vax för sin enda dotter, och af honom fick hon då och
då en tiokrona eller så — och då visste jag strax, hvart
den skulle taga vägen.

En eftermiddag skulle jag titta in till Hedda
Ekskog på en stund. Jag tyckte det var roligt att rasa om
med hennes pojkar — ena riktiga raringar till pysar, må
I tro — Gustaf och Anders. Men roligast var det att
retas med den tjurige Anders, för se han var så
alltigenom egendomlig, den pojken — så olik vanliga barn.
Att få honom att skratta som andra, det var fåfäng möda.
En fick vara glad, om en kunde få det så långt, att det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/roklena/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free