Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
i ljusets boningar.
mina små, eller om jag skulle jagas ut i natt och köld,,
när han kom hem. ja, det blef ett eländigt lif med
både svält och misshandel — just som fröken hade
förespått, och nu fick Lena Falkman, som jag ännu kallades,
böja sin styfva nacke och blifva Rök-Lena...»
»Men, mormor, hade inte morfar också tillnamn?»
»Han kallades bara sin fars son, han — Jönsson
— ett namn, som jag aldrig fick bära. Så tog Gud den
ene efter den andre af mina små gossar... Det kändes,
må ni tro — det var som en hjärtesträng hade brustit för
hvart tag...»
Det var svårt för Lena att vara lugn nu.
»Ty jag hade då som nu öfverflöd på släktkärlek.
— Men jag kunde ändå tacka min Gud, att ingen af
mina små raringar till pojkar skulle komma att träda i
sin förvillade faders fotspår...
Med tiden började det bli drägligare för mig, ty
Gud gaf mig nåd att bemöta min man så, att han
började hysa aktning för mig, och han behandlade mig
bättre. Men aldrig tålde han, att jag gick på
bönestunder, och inte heller kunde han sluta upp att supa, förr
än Gud lade ner honom i en sjukdom, som räckte i
flere år, och som till sist blef hans död. Och nu. Gud
vare lof, vet jag, att han väntar sin Lena i ljusets
boningar, tvagen i Lammets blod!»
»Tänk, att I aldrig har nämnt detta för mig förr,
faster! Att farbror var sådan mot er!...»
Gumman teg en stund.
»Det finns djup i ens lif, som det inte går att låta
hvem som helst skåda ner uti när som helst», svarade
hon slutligen, »men jag har nu på en tid så ofta tänkt
mig tillbaka till det, jag då upplefde. Allt som då hände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
