Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
en dödsskjuten fågel.
Sedan satte jag mig ner med något syarbete för att
invänta resultatet. Men handen darrade, och det vill jag
försäkra, att inte många stygn blefvo tagna under den
tid, grefven var där inne ...
Så hörde jag dörren till salongen hastigt öppnas
och slutas till, och mitt hjärta nästan upphörde att slå,
när jag hörde grefvens hastiga steg utför trappan. Jag
hörde äfven, att han gaf några order till betjänten där
nere — och snart körde hans åkdon fram till dörren,
och han bokstafligen kastade sig upp och körde af
gården som bara Jehu. Hans ansikte kunde jag inte se,
för han hade dragit ner hatten, men i hans häftiga,
nervösa åtbörder knnde jag läsa svaret på mina tysta
frågor.
Jag visste knappt, om jag skulle våga mig in till
min fröken — men icke heller orkade jag låta bli. Jag
öppnade försiktigt dörren och tittade in. Där låg hon
hopsjunken på golfvet framför en liten soffa — stilla
och orörlig som en liten, dödsskjuten fågel — och då
jag, så tyst jag kunde, gick förbi divansbordet, låg där
ytterst på kanten en tjock, slät guldring, som om den
häftigt blifvit slungad dit...
Då kom det så lifligt för mitt minne, hvad fröken
svarat på min fråga, hur det skulle gå, om förlofningen
blefve uppslagen — att jag knappt visste, hvad jag gjorde
eller sade, utan jag ilade fram till den lilla, orörliga
gestalten vid soffan, kastade mig ner bredvid henne och
lade min arm omkring hennes lif, under det jag ropade :
’Fröken —- fröken Madeline — dö icke!... Ni sade, ni
skulle dö ...’
Då såg hon upp — och log. Men ett sådant
leende...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
