- Project Runeberg -  Rök-Lenas stuga : tidsbild tillägnad de unga /
170

(1906) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

170

en liten värld eör sig.

köket var i fullkomligt brukbart skick, började jag där
röka skinkor åt en och annan — för si, jag hade varit
med och sett på, då de rökte skinkor på herrgården,
och detta var ingen konst, och jag var aldrig rädd för
att taga i, där det behöfdes. Och I ska’ veta, det var
inga feta dagar för Lena och hennes små. Många
gånger hade vi inte annat än några brödbitar och vatten
att lefva på, för se, det var under de dåliga tiderna, och
ingen hade råd att lega bort något arbete.

Så fick friherrinnan Aurelia höra, att jag rökte korf
och skinkor så bra. Då skickade hon hit röksaker efter
alla de stora höstslakterna — och så blef det af den
stolta Lena Falkman den gamla krokryggiga Rök-Lena,
som jag nyss sade, som med detta simpla arbete i många
år hjälpte till att draga sig fram genom brist och
fattigdom, ända tills Gud sände en ny Ekskog i min väg,
som ställt så storartadt för mig, att jag nu borde heta
prinsessan på Bellevue i stället för Rök-Lena.»

»Det skall väl ta’s ner här alltihop, när den nya
stugan blir färdig?» förmodade Dina.

»Den frågan svarar aldrig patron på», sade Lena.
»Jag tycker det vore som att rifva bladen ur en
gammal minnesbok, och patron har en riktig vördnad för
allt som är gammalt — mig själf icke undantagen...»

»Hvad det var väl, att mormor fått det så bra på
gamla dagar!» sade Magda med smeksam ton och
lutade sig fram samt smekte ömt den fårade kinden.

»Ja, barn — för allt, både ljuft och bittert, skall
Gud hafva äran ...» Efter en stunds stilla begrundande
sade hon:

»Hvarje människa i världen — den högsta så väl

som den ringaste — är en liten värld för sig, med sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/roklena/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free