Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVIGHETSORD.
201
välja, hvad I viljen hafva. Och så lämnar du arbetet
nere vid verkstäderna och åtager dig ett slags
intendent-skap här vid asylen för våra gamla och öfvervakar till
en början arbetet under byggandet. Du tvekar väl icke?
Lönen blir tillräcklig!»
»Om patron tror, att jag har de egenskaper, som
fordras för att lyckas som ’intendent’, så är det ju den
mest fördelaktiga plats, jag kan önska mig», svarade Dag
tacksamt.
Magdas svarta ögon strålade af lycka.
Alla småbarnen, Nordens egna icke undantagna,
hade måst resa hem förut med sina sköterskor, sin
älskade »tant Tora» och sin påpasslige vaktmästare, och
nu stodo Ekskogs, Lugns och Nordens färdiga att trycka
invånarnes händer till afsked.
Norden stod länge och talade allvarligt med Magda,
som af den starka själsskakningen ej orkade med att stå
längre utan måste sitta stilla på en af verandasofforna.
Af det hjärtliga uttrycket i detta fina ansikte, så likt hans
moster, Maria Ekskog, var det tydligt, att hans mindre
goda omdöme om henne slagit om till det bättre.
Där uppe på verandan växlades i den ljufva,
drömmande vårkvällen många allvarsamma evighetsord och
litet gladt småprat äfven, ty mor Katrina Lugn och Dina
Falkman hade alltid små, hjärtegoda, muntra
skärmytslingar sins emellan.
Gullbrand satt ofvanpå taket af verandan och
blickade öfverlägset ner på den samtalande gruppen på
trappan, som om han varit själfva husherren och själf
förskaffat sig sin höga ställning, fast han kommit dit upp
med Ekskogs hjälp, som såg, hur hjälplös den godsinte gos-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
