Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30
men av flera skäl troligen icke motiverad. Till frågan om
det eller de alfabet, varifrån runtecknen lånats, har jag i mina
tidigare skrifter ställt mig på det hela taget avvaktande. Jag
har försökt att lugnt väga skälen för och mot med hänsyn till
olika teorier och tänkt mig möjligheten av en förmedlande
ståndpunkt.
I min första runologiska studie 1, har jag sökt påvisa, att
även om runradsbildaren haft det av 24 bokstäver bestående
grekiska alfabetet som det ideala mönstret, han dock till
övervägande del kunnat betjäna sig av från det latinska
alfabetet härstammande bokstavstecken, som eventuellt redan mer
eller mindre — utan uppställning i någon fix bokstavsrad —
kunna ha varit i bruk hos hans landsmän. Hans roll skulle i
så fall väsentligen bestått i att supplera ett redan förefintligt
antal efter latinskt mönster formade runtecken med en del
från det grekiska alfabetet hämtade typer, så att därav en
grupp av 24 tecken uppstod. Dessa för alfabetmystik
lämpade bokstäver har troligen en enda man i anslutning till de
mithraistiska magikernas talsymbolik, som omtytts med
hänsyn till germanska mytologiska föreställningar, ordnat i
uthark-serien (jfr UR, s. 12).
Emellertid är det klart, att även en motsatt
utvecklingsgång är tänkbar. Runradsbildaren kan, så långt det
varit honom, möjligt och lämpligt, ha hållit sig till det grekiska
alfabetet och endast i enstaka fall, då detta lämnat honom i
sticket, vänt sig till det latinska. Detta är grundtanken i
v. Friesens inom vetenskapen länge obestridda teori om
runskriftens uppkomst2. Med denna uppfattning låter min
1 Agrell, Arkiv för nordisk filologi, XLIII, ny följd XXIX, 1927, s.
97—109.
2 Jfr härom senast v. Friesen, Runorna i Sverige, 1928, s. 6 ff. och s.
87 ff.; av s. 9 ff. framgår, att v. Friesen från historisk och runologisk
ståndpunkt icke har något att invända mot min utharkteori; att denna även står
i god samklang med forskning inom orientalisk-hellenistisk fornkunskap,
visar det erkännande, som kommit mina arbeten till del av Gunther Ipsen,
Indogermanische Forschungen, XLVII, 1929, s. 90 ff., och F. R. Schröder,
Altgermanische Kulturprobleme, 1929, s. 124 f. Den senare forskaren har
dessutom oberoende av mina undersökningar beaktat en rad av omständigheter,
som kunna antyda mithraistiskt inflytande på forngermansk åskådning. Jfr även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
