Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNEKDOTER
Någrji landsortsskådespelare beslöto en
dag under besök i Uppsala att bese
universitetets samlingar. Det kostade en del
pengar, och man räknade över den
gemensamma kassan. Det visade sig då, att
den ickte räckte, i vad mån det gällde
svenska undersåtar. Däremot kunde
utlänningar komma in för halv avgift, och
till detta räckte skådespelarnas pengar.
Man beslöt alltså att söka dupera vakten
genom att tala något språk. Men vilket,
det var frågan? Efter en överläggning
kom man överens om att nyttja engelska
språket, ty två av herrarna behärskade
engelskan något så när. Den tredje, som
var analfabet på utländska språk, fick
order att endäst säga »yes» då och då.
Allt giok lyckligt, och först sedan man
besett samlingarna och var på utgående,
sade en av herrarna till
universitetscice-ronen: »Nu lurade vi er bra!»
Om en av våra äldsta
revyskådespelare, som företrädesvis uppträtt i
landsorten, herr Emil Fjellström, berättas, att
han för någon tid sedan ämnade bevista
generalrepetitionen på Dramaten av
»Ingeborg av England» (»Ingeborg» i
stället för »Elisabet» får han stå för
själv). Han blev emellertid nekad entré
och svarade då Ögonblickligen:
»Vad nu då, vill ni inte ha folk på
generalrepetitionerna heller!»
I Stockholms-Tidningen frågade
häromsistone en skribent om läsekretsen
visste vilka kända skådespelerskor dolde
sig under en del av skribenten uppräknade
namn. Han nämnde fru Andersson, fru
Eriksson, fru Ahlin, fru Sylwander m. fl.
Den initierade kunde säkerligen räkna ut
att bakom namnen dolde sig
primadonnorna Magda Holm, Jessie Wessel,
Doris Nelson och så den allra största Tora
Teje.
Vi vända nu upp och ned på frågan.
Alltså. Vad heta herrarna till dessa
förtjusande damer:
Fru Tutta Berntsen.
Fru Brita Werner.
Fru Margit Rosengren.
Fru Gertrud Pålsson.
Fru Maja Cassel.
Fru Inga-Lill Söderman.
Fru Mimi Pollak.
Fru Maritta Marke.
Fru Katie Rolfsen.
Fru Karin Molander.
Herrarna ha samtliga med teater att
göra — om det nu kan vara till någon
hjälp.
Ett par landsortsaktörer, bland vilka
även märktes herr Gustav Lövås voro för
en del år sedan på resa i Östergötland.
De skulle per tåg ta sig från Norrköping
till Stockholm, men upptäckte, att
pengarna endast räckte till tre biljetter. De
voro fyra och måste alltså skaffa mera
pengar. »Jag har en bekant i, den här
stan», sade en av dem. »Jag ska springa
till honom och låna. Detta misslyckades
emellertid, ty bekanten var icke hemma,
meddelade den utsände, när han återkom.
Man beslöt att inköpa tre biljetter samt
placera Lövås under bänken. De tre
skulle dölja honom med sina tre par
fotter. Tåget satte sig i gång och allt
tycktes gå lyckligt. Visserligen låg den
magre Lövås rätt hårt och visserligen
svettades han på grund av värmeledningens
befintlighet, som han hade bakom
huvudet på sig, men ingen märkte något. Till
slut kom konduktören och bad få se
biljetterna. Han som köpt dessa plockade
fram dem ur västfickan, i det han sade:
»Här ä tre biljetter för oss, som sitter
på bänken.»
Därefter plockade han i fickan och tog
fram en fjärde biljett, som han
överlämnade med orden:
»Och här ä en för Lövås, som ligger
under bänken.»
Herr Nils Lundell, som är en verklig
lurifax bland våra artister, spelade för
något år sedan film i Båstad. Han skulle
föreställa hovmästare och blev i denna
skepnad en dag utsatt för en rätt lustig
historia. Han var på väg genom
bad-hotellets matsal kostymerad som
hovmästare — man skulle just börja filma —
då några gäster ropade på honom. Det
var ett bilherrskap, som nyss anlänt och
som ville ha frukost med stort
smörgåsbord. Lundell fattade ögonblickligen
galoppen, lade filmen på båten samt
promenerade ut i köket, där han lyckades
plocka reda på både det ena och andra. Han
serverade själv bilherrskapet och bjöd på
både gåslever och kaviar. Herrskapet såg
litet fundersamt ut, men Lundell
förklarade, att i Båstad var man så flott.
Intermezzot slutade med, att »hovmästaren»
nekade ta emot dricks, när notan skulle
göras upp, och då förstod man, att det
var något båg med alltsammans.
På en göteborgsscen repeterade man
för någon tid sedan för en
landsortstur-né. Under repetitionerna sade vid ett
tillfälle regissören till en av
balettflickorna :
»Fröken ska stå där på högra flygeln.»
Den unga damen, som var känd för ett
föga klipskt huvud, svarade:
»Det behövs inte. Med min kännedom
om landsorten och landsortsteatrarna, så
vet jag, aitt dom endast har pianon.»
Vid en nattlig diskussion förklarade
en gång Carl Hagman för sina vänner,
att hans stora dröm här i livet är, att
en gång få resa till Italien för att få se
de bördiga makkaronifälten. De
närvarande försökte övertyga honom om, att
makkaronen var en fabriksvara och icke
någon sorts sparris. Det var emellertid
omöjligt.
Den store göteborgske skådespelaren
Georg Blickingberg blev för många år
sedan föremål för Albert Ranfts
intresse. Han tänkte engagera Blickingberg till
Stockholm och for till Göteborg föjr
att se honom. Blickingberg fick reda på,
i vilka avsikter Ranft anlänt till staden,
och beslöt sig för att spela uteslutande
för honom. Strax före föreställningen
inhämtade han, att Ranft satt på andra
bänk längst till vänster. Under första
akten sade skådespelaren sina repliker
uteslutande åt vänster, ty han hoppades
därigenom intressera Ranft för sin
person.
Ranft lämnade emellertid
föreställningen efter första akten. Han var mycket
missbelåten och sade:
»Den där Blickingberg vände ju bara
ryggen åt’en från scen!»
Ranft hade setat på höger sida av
parketten.
När man för många år sedan spelade’
»Jorden runt på åttio dar» på en
göteborgsscen blev det bråk mellan två
skådespelare, av vilka den ene gick till
direktionen och sade:
»Jag har bara fått två roller, men han
har fått fyra, det är orättvist.»
Till historien hör, att man i den
pjäsen hade att räkna med icke mindre än
sextio roller, så de cirka tjugu
skådespelarna måste på sitt sätt vara
tusen-konstnärer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
