Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’,cZJåra herrar” cE£enir 1917
ARTISTER
SOM JAG MÖTT
(Forts. fr. sid. 17.)
till orkestern att spela Finska rytteriets
marsch så hårt som möjligt. Detta rädda
situationen. Att dissekera Bercos första
framträdande vill jag inte inlåta mig på i
detta sammanhang. Jag vill nämligen inte
riskera att Berco som tack inte skriver
kupletter åt mig i framtiden, ty jag tycker
att han skall hålla på länge ännu.
Däremot bör han inte framträda som
föredragshållare med gest nummer 1, 2 och 3.
Jag kommer ihåg Eric Gustafson,
eftersom han ju i skrivande stund är på
samma scen som Katie, och denne hurtige,
jovialiske, energiske och präktige vän och
rolighetsminister får jag förstås inte
utelämna. Eric är en verkligt bra grabb.
Han gjorde mig väldigt stor nytta på
landsortsturnén 1927. Min gode vän och
kuplettmakare Gösta Stevens, expert på
aktuella kupletter, brukade i varje stad
vi kommo till lägga in en aktuell strof
om någon person eller händelse på
platsen. Men både i Växiö och Kalmar, där
Eric är på sin Mammas gata — han är
född i den förstnämnda staden och
har gått i skolan i den andra — var
det absolut omöjligt att hitta på
någonting som kunde ge Stevens uppslag till
hans aktuella strof. Det var stopp. Inte
ens tidningredaktionerna kunde hjälpa oss
med något. Den verkliga nyhetstorkan
rådde tydligen där. Men Sveriges ende
kuplettreporter fann på råd till sist: han
skrev en vers om Eric Gustafson, och var
lugn för att den slog an på bägge
ställena.
Eftersom jag talade om min gode vän
direktör Hodell på Söder, som även
tituleras succés-direktören, vill jag erinra
om Fenix-starten 1917. Redan så tidigt
började jag på Fenix med revyer i stil
med vad som senare bjudits av såväl
Karl Gerhard på Folkteatern som Hodell
etc. Jag menar inte innehållet, men den
s. k. storleken. Jag hade en fast trupp
av 12 balettflickor (danska). Kommer
ni ihåg »Våra herrar» när Ella
Dyberg sjöng den. Hon sjöng, först om
Gamla Stockholm, till bilden med
Rosendals slott (en utmärkt
Nermansdekora-tion) i bakgrunden. Så kom som
mellanlägg två kupletter av Rolf och sedan
kom det Nya Stockholms »Våra Herrar»,
se bilden av strandvägsherrarna.
Kaba-reten lades upp så att en sångare, den
tiden Erik Jansson, sjöng två
bravurnummer (efter den s. k. ouverturen).
Därpå följde fem kabaret-nummer.
Men andra avdelningen var oftast
revymässigt lagd. Jag hoppar vidare.
Jag bjöd stockholmarna på åtskilliga
sensationer 1928. Jag tänker nu särskilt
på den minnesvärda afton, då kapten
Lundborg, vilken nu stupat på sin post,
besökte Rolf revyn — det första nöjet av
det slaget han frekventerade efter
Spetsbergs flygningen. Själv låg jag sjuk,
överansträngd, på Röda Korsets sjukhem, men
jag lyckades förmå min gamle vän,
Daniel Fallström, att hålla ett hälsningstal.
Det var för övrigt ett glänsande tal och
en glänsande kväll. Fullt hus, spelande
strålkastare, flickspaljé med flaggor, »Du
gamla, du fria». Tutta Berntzen, som nu
är Tutta Rolf, delade ut rosor, och
publiken sjöng unisont. Jag hörde sägas att
det var en riktigt gripande stund.
Det var 1928 som »Hand i hand»
lan-cerades. Påhittet kom från min nye
balettmästare Floyd du Pont, som jag
kommit över i England och som ända sedan
dess varit med mig som balettmästare.
Han är en äkta yankeetyp, stor, jovialisk,
snäll och duktig, kanske bara litet för
amerikansk ibland. M*en svenska kan han
tala, så att baletten begriper honom bättre
än den begriper mig. Det är faktiskt
sant.
På Hotel Kramer i Malmö hände det
én gång att polislöjtnant Cedercrantz
stod i vestibulen och pratade vid
portieren. Du Pont kom utför trappan,
stegade rakt fram till polislöjtnanten och
sade:
»Reservera två biljetter till Palladium
åt mej!»
Polislöjtnanten i Malmö är tydligen en
gemytlig herre. Han lovade med en
artig bugning att så skulle ske, varpå han
skyndade sig att utföra ordern. Han kom
tillbaka litet senare, nalkades vördsamt
hr balettmästaren och anmälde:
»Everything is O. K.»
Han fick femtio öre. Polislöjtnanten
tog slanten, tackade artigt och bockade.
En tidning upplyste sedan du Pont om
misstaget.
Ja, många minnen dyka naturligtvis
upp och det är omöjligt att här få plats
med ens en procent. Kanske kunde jag
lämpligast avsluta med en liten historia.
Jag hade 1927 haft en glänsande
premiär på min revy på Casino teater i
Oslo. Den alltid älskvärde och trevlige
direktör Sigurd Larsen på Grand Hotel
bjöd på fest efteråt. Min gode vän
direktör prans Frölich från Grand Hotel
Helsingfxxrg hade rest upp till Oslo för
att se min premiär och var med på festen.
Festen blev glad och animerad och vid
6-tiden på morgonen briljerade en. vän
i sällskapet med att gå på händerna.
Till slut stod han på en hand med den
andra handen och bägge benen flott
svävande i luften. Hela sällskapet var
imponerat och speciellt min gode vän
skåningen Frans Frölich, som sade på sin
breda skånska: »Det var mej en hurrande.
Där står han på en hand med bägge
benen i vädret. Nu kan jag minsann
inte stå på ett ben med bägge händerna
i vädret.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
