- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
7

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

7

sa skalle vi aldrig kanna vara så rika och glada i vår
ftttigdpm’.*

Fru Emerentia förde afvigsidan af banden till sina ögon.

uDen goda själenu, yttrade bon sakta: uintill sin sista
stund trodde ban på mig ocb mina profetior."

uMen drömmarna och förhoppningarna gingo ju aldrig
i fullbordan dristade Blenda, efter en stunds tystnad, att
invända.

uNå, betydde det så mycket — vi voro ändå lyckliga,
så länge vi hade dem, och någon gång slogo de ju
också in.w

Blenda förde ömt moderns hand till sina läppar. Nu
var det hon som visste hvad komma skulle.

tio åru, återtog fru Emerentia,, "ja, i fulla tio år
efter milt och salig fars giftermål drömde jag beständigt
att den gode guden hörde vår bön och välsignade oss med
en god och skön dotter. Nå, slog drömmen felt? I elfte
året s^g du ljuset, och från den stunden blefvo vi, trots
fattigdomen — och mot något skall man väl strida bär i
verlden — allt lyckligare, ty nu hade vi dig att bygga
luftslott för.tt

Blenda smålog, och man kunde ej se något vackrare
an detta småleende: det var en engels själ, sväfvande Öfver
randen af en daggig rosenkalk.

I detta ögonblick tycktes solen — just då den var
färdig att sjunka ned bakom de blomsterklädda kullarna —
liksom samla tillsammans allt sitt guld för att kasta det
genom det öppna fönstret in i kammaren, der den unga
flickan satt lutad mot karmen. Blendas blonda lockar
erhöllo en praktfull glans, under det ett belt diadem af
gnistrande strålar lekte kring hennes hvita panna. Men solens
makt tvingade henne att ihopsluta de djupblå ögonen, och
medan det fina ögonlocket skyddande drog sig öfver dessa
hennes själs trogna speglar, medan den mörka
ögonfransen, i hvilken en tår ännu glittrade, tecknade sig mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free