- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
24

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

£4

Såsom Blenda förutsagt, hade hon icke fått sofva
särdeles under natten; och de stunder då slummern tillslet
hennes ögon, voro drömmarna desto verksammare.

Men det var nga drömmar:

Än satt hon pä spektaklet, under det en förnäm herre
med många ordnar artigt lutade sig mot ryggstödet till
hennes bänk. Än såg hon sig, ytterst elegant klädd, vandra
på "den stora promenaden" med en livréprydd betjent bakom
sig och vid sin sida en skön ridderlig gestalt, den der
med sina blickar tycktes utgissa hennes önskningar.
Dernäst rullade bon fram half-liggande i en beqväm vagn; och
slutligen befann bon sig i ett litet mystiskt kabinett, der
hon läsande i en bok afvaktade att dörren skulle öppnas
af kammarjungfrun, som fått befallning att insläppa en
person, hvars ögon voro förbundna.

Kortligen: den stackars Blenda var belt och hållet
förbryllad af alla de olika roler, som bon utan tvifvel skulle
komma att spela i stora verlden, der så många rivaler till
den stolte riddar Montabor voro färdiga att täfla om
hennes ynnest.

Naturligtvis finge först, innan man hunne till allt detta,
ètt lif af vedervärdigheter och stora försakelser föregå —
sådant hörde till pjesen. Men då utgången blefve god (och
huru kunde man tvifla derpå?), borde förspelet lätt låta
bära sig.

Emellertid var vår hjeltinna på intet sätt enfaldig: bon
var tvertom en flicka med klart förstånd, och ehuru hon
saknade den sorts takt, som umgängeslifvet och vanorna
utveckla, saknade hon likväl icke egenskaper att förvärfva den.
Men i följd af hennes lifliga sinne hade den belt och hållet
romantiska uppfostran, som hon fått, så sammangjutit sig
med hennes varelse, att hon trodde ingenting vara
omöjlige, om hon än icke gick så långt i tron på händelserna
som hennes mor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free