- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
244

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

244

"Hvad vill det säga?"

". . som man ej ens anser sig vara skyldig vanlig ak},
ning ocb icke en gäng så mycken höflighet, som det obe*
tydligaste fruntimmer har rött att fordra."

"Min bästa Henriette, du förvånar mig! Hvaji har jag
då försyndat mig — ifall det händelsevis skulle vara jag
som mot min vilja framkallat dina tårar?"

"Och det frågar du?" yttrade Henriette med en ton af
det djupaste förakt.

"Ja visst — och nu väntar jag tåligt på svaret, om
du behagar gifva det."

"Men jag ärnar icke svara! Du kan förolämpa mig så
mycket du vill, men du kan icke tvinga ett ord öfver mina
läppar, då jag föresatt mig att tiga!"

Och aftagande den eleganta hatten — den hon nu man
misskund slängde på sitsen framför sig — knot hon en
svart shalett kring hufvudet och kastade sig sedan tillbaka
mot vagnshörnet.

Om Henriette med denna lilla scen haft den
beräkningen att göra någon större effekt, sår kostade det utan
tvifvel oerhördt på henne att se Johan snart med samma
orörlighet som förut försjunka inom sig sjelf. Ännu hade ej
en qvart förflutit, då han tycktes hafva glömt att någonting
passerat . . ja, ban syntes till och med glömma att han
icke var ensam, ty han suckade flere gånger på detta sätt,
som tillkännager själens djupare rörelser.

Det kunde gerua hafva fortfarit så ända till Barkarby,
om Henriette älskat den passiva rol, som hon utförde.

Men passivitet hörde, som man vet, icke till denna
unga frus karakter.

Hastigt reste hon sig upp och började, knackande på
glasrutorna, af alla krafter att ropa:

"Patrik, Patrik!"

Men vagnens buller och Patriks samtal med kusken
förtog derute allt annat ljud.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free