- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
258

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

158

hennes läppar, rom så tyst att det blott hördes af honom,
som, ur stånd att återtaga den ton ban hittills begagnat,
endast fortfor att se på henne.

"Men år det då verkligen ni, kusin Jean — kan det
vara ni?" frågade Blenda, hvilken denna tystnad gjorde
outsägligen förvirrad . . . "Tala till mig!"

Han tog hennes hand, förde den öfver sin panna och
intill sina brinnande läppar, och sedan ban några
sekunder fasthållit den, sade ban:

"Förlåt, o, förlåt — min ångest har drifvit mig hit.
Likväl hade doktorn försäkrat mig att ni var bättre, att ai
var uppe,"

"Ja visst: jag hvilar blott!"

"Och nyss, när jag kom in, var ni så blek, så blek,
att jag ej visste hvad jag gjorde."

I det ban uttalade dessa ord, reste han sig upp,
likväl utan att kunna löslita sina blickar från hennes gestalt.

"Mtn jag är icke sjuk mer: jag hade blott en lätt
svindel — jag kan gå uppe och . . ."

"Nej nej, det skall ni icke ... O, Blenda, har jag
verkligen sett er förr — hvad ni är englaskön! Er
stackars kusin förlorar snart huf\udet, oin ni icke hjelper
honom att skingra den berusning, som angripit honom."

Blenda, som sjelf var nära att förlora hufvudet vid
detta så nya spräk, reste sig likväl hastigt: icke förgäfves
skulle han hafva anlitat hennes styrka.

Hon varseblef nu buketten, ocb den förorsakade henoe
så mycket mer glädje som hon här hade ett passande
ämne, allt hvad denna Evas läraktiga dotter behöfde för att
återställa den vanliga jemvigten i deras förhållande . . ty
oaktadt hvad grefven frivilligt eller ofrivilligt förrådt, var
det klart att ban icke ännu ärnade aflägga sitt inkognito,
eljest hade han ej sjelf begagnat ordet kusin.

"Ack, friska blommor på sjelfva julafton a utropade
hon i en ton, hvars innerliga ,ubel utan tvifvel härflöt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free