- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
262

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

262

nom här i Stockholm, hvilket är så mycket underbarare
som ban på samma gång lär befinna sig i S. med sin bror
och svägerska."

"Akta sig, ftöken Blenda, att gå för långt i tron på mina
bexmästeri-egenskaper: det skulle kanske kosta mig ganska
ringa att förvandla mig i den förhatlige kusin Johan sjelf,
och då ville jag just undra hvad min lilla kusin skulle
säga?"

"Först och främst", sade Blenda skrattande, "skulle
jag svimma och icke återkomma till sansning på fulla tre
timmar. Derefter skulle jag tro mig ha drömt hela vår
lilla roman — ty medge ändå att det är bra romantiskt
aHt det här! Och slutligen, om jag tvingades att tro det
jag icke drömt, skulle jag, i förtrytelsen öfver ett så
prosaiskt slut, försvära att aldrig mer läsa någon roman . . .
men nej, det der tager jag tillbaka, ty ett sådant straff hade
jag endast sjelf ondt af. Jag skulle derföre i stället med
alla tecken af den djupaste afsky förjaga er ur min åsyn,
och det hade ni förtjent för det ni, iikt hjeltarna i de
Ramla sagorna, förvandlat er från en förtrollad prins till ett
vidunder, hvilket åtminstone vore något vida mer poetiskt
än en haitstoffferare."

"Blefve jag ensam om det straffet?" frågade Bfendas
riddare med en blick så djup ocb genomträngande, att
Blenda kände dess verkan in i hjertats fördoldaste gömma.

"Det vet jag icke" . . . svarade hon rodnande . . .
"Men låt bli att mera förtreta mig med kusin Johan —
eljest börjar jag att gråta . . . kom ihåg att jag varit sjuk,
och att det är farligt alt reta en tillfrisknande!"

"Skulle jag ödmjukast få supplicera om den hedern att
s** herr kusin taga plats här vid vårt tebord?" afbröt fru
Emerentia detta skämt, som hon tyckte gå nog lång.

"Med största tacksamhet, min goda tant, ingenting kan
vara mig angenämare!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free