- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
332

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

332

Efler tio minutefs vaiwtøng upptäckte män én ta
vackraste lilla lund af späda björkar ocb inuti den på sjelf»
va marken uppdukad en lätt måltid, som egde aili möjligt
lockande, utom det väsendtligaste: några gäster jemte dem

sjelfva. (

Fru Emerentia drog en bitter saknadens suck — bon
var icke beredd pH detta.

"Ha", sade hon (förstås inom sig sjelf), "de grymma
hafva ännu icke gifvit med sig! Men må ni vänta, mitt
herrskap, tills ni får se min dotter — hon skall veta att
hämna sig på er kallsinnighet derigenom att hon stjäl
al-las eia hjertan . . Himlen är rättvis!"

Om man sett vår nåds hemlighetsfulla pantomim vid
alla dessa skiftande tankar, skulle inan hafva trott henøe
vara sysselsatt att repetera någon rol, der en förtörnad mor
besvärjer himlens och jordens makter att uppmjuka de
förstenade känslorna bos den barbar, af hvilken hennes barns
öde beror . . . . fru Emerentia hade onekligen sina små
anlag för melodramen.

Hvad de unga menniskorna beträffor, voro de i den
grad förälskade och förtjusta af hvarandras åsyn* att de ej
sågo något annat än sig sjelfva.

Detta afguderi kom den bedragna fru Emerentia
ganska väl till pass.

Först och främst fick hon tid at t lugna sig ocb dernäst
blef hon i tillfälle att utöfva sina moderliga pligter och
gifva grefven en liten lexa — mycket fin, förstås — som
kunde lära bonom begripa att det med en fru af hennes
nåd v. Kühlens belefvenbet icke ginge an att spela deo
glömske . . . dessutom skulle väl guds-gåfvorna användas,
då de en gång voro framkomna . . det vore både synd
ocb skam att icke äta, då en sådan förfriskning retade
aptiten.

Men att visa grefven hans glömska var lättare sagdt
än gjordt, ty kärleken har ett eget sätt att böra: den både

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free